Kyrkklockorna ringer. Alltså gudstjänst i Sundre. Det brukar vara var tredje-fjärde vecka i dessa nedskärningens tider, biskopen klagar över att så många går ur kyrkan och Gotland ligger ju i topp i den statistiken, men kyrkan är ju väldigt aktiv med att ta bort förutsättningarna att vara med, dvs gudstjänsterna. Kanske tycker kyrkan man ska vara med för att bli begraven…. Här ingår vi numera i Hoburgs församling och förväntas exempelvis åka 5 mil (Fide tor) för att bevista gudstjänst. Har man ingen bil får man gå eller cykla, det finns inga allmänna kommunikationer om vintern. Kyrkan är sannerligen inte till för gemene man. Jag förstår dem som går ur. Men alla över 75 får en blomma till jul. Och kyrkvärdarna. Min granne och jag trodde vi skulle hinna besöka alla med blommorna men det blev alldeles för trevliga och långa besök. 
Det är för mig roligt att få vara med när två gamla sockenbor börjar tala minnen med varandra. Människor från 70-80 år sedan dyker upp. Öden och livsbetingelser som är svåra att föreställa sig. Lill-Majen som bodde på ett litet ställe med ett enda rum med bord, byrå och säng (och kanske en stol). ”Men det var nog inte hennes eget” och som gick runt på gårdarna och tvättade och bakade och hjälpte till. Och fick mat för dagen. Det är ändå inte så länge sedan, de koms ju ännu ihåg. Stick-Anna. Vem var hon? De ägde inget och gick obemärkta förbi, finns inte omnämnda i sockenboken. Jag vill veta mera, mycket mera.
Litteratucirkeln på eftermiddagen i Burgsvik. Vi har ägnat hösten åt islam och islamsk litteratur. Till våren blir det något annat. Jag tog med mig Ayaan Hirsi Alis bok En fri röst hem. Det är en självbiografi av en somalisk, muslimsk kvinna född 1969 som kämpar för ett fritt och självständigt liv. Det var filmen om hennes liv Underkastelse som fick en muslimsk extremist att mörda regissören Theo van Gogh. Själv lever hon under ständigt hot med livvakter.
