Möte om Vändburgs hamn

I morgon är möte på bygdegården i Hamra om Vändburgs hamn kl 13. Det lär bli välbesökt. Region Gotland vill sälja hamnen och slippa underhållet. En exploateringsföretag anmälde sig med en plan om 80-100 småhus, restaurang m m. Då brakade det loss både bland bevarare och de som vill utveckla. Vändburg ligger förstås inom strandskydd och det är av riksintresse för naturvård och fiske. Samtidigt är det en djup hamn byggd på 80-talet genom att man sprängde hamn ur ett markområde på land. Avsikten var att underlätta för fisket som då ännu var ganska livligt här nere. Tiderna har förändrats och några fiskebåter syns sällan i hamnen. Däremot fritidsbåtar. I den plan som föreligger för Storsudret förordar regionen och länsstyrelsen att hamnområdet bebyggs för fritidsändamål. Hamrabor och fritidsboende har protesterat mot planerna och vill ha en utveckling på längre sikt och med mindre exploatering. Och att utbyggnaden inte sker genom ett företag utifrån utan genom ”bygdens folk”.

Jag kan inte hamnens historia. Jag vet att där var ett fiskeläge och en liten hamn. Att man byggde den nya intill på tidigt 80-tal. Men vem som ägde området då vet jag inte. Att kommunen köpte markområdet  och fick statsbidrag och byggde hamnen för 12 miljoner kan man läsa sig till. Men har man för den skulle ”rätt” att sälja hamnen till högstbjudande? Eller tillhör den Hamraborna?

Jag tror faktiskt folk här nere tycker det senare. Stranden har ju alltid varit allmänning eller varit lottad  i smala remsor till de olika gårdarna för släkets skull. Eller sandstenens. I det här fallet har man i socknen gått samman med fritidsboende och bildat en förening och anhållit om att själva få ansvara för utvecklingen. Det är väl inte helt säkert att alla är överens om utbyggnaden. Men vad man är ense om är att exploateringen bör ske lokalt. Det kommer föreningen att klara. Och man kommer säkert att hålla sig inom regionens riktlinjer. Kanske borde Region Gotland lämna tillbaka marken till socknen. Och se hamnutbyggnaden som en gåva från staten till socknen i första hand?

Kom till Hamra och säg vad du anser i morgon!

Idag sade Stefan Löfén att han är feminist.

Även kvinnor har rösträtt

Stefan Löfvén var inget namn för mig. En fackpamp, metallare,  knappast  kvinnornas man ( motståndare till kvinnopotter), som förordar ”miljonprogram” för jobben (jag associerar förstås till 60-talets miljonprogram för byggande av hyreshus och rivning av de svenska stadskärnorna), som vill ha tätare kontakt med näringslivet, (inga småföretagare här inte), som förespråkar vapenindustri och kärnkraft. Och med Sven- Erik Östenberg som parhäst. För mig är de den personifierade betongen. Jag håller med Lotta Gröning i Expressen ”Det här är en av de sämsta lösningar som man kan tänka sig”. Hon tror inte botten är nådd för socialdemokratin. Dessvärre har hon nog rätt.

Det finns 50% väljare ungefär, som är kvinnor. I min föräldrageneration röstade kvinnan som mannen bestämde. Jag tror inte det är så längre. Och det Löfvén företräder har jag svårt att tro appellerar till de socialdemokratiska kvinnorna. Sen får han vara hur ”pålitlig” som helst.

Vad gör man när bilen pajar och det inte finns någon kollektivtrafik och man får kallelse till lasarettet i stan? Det finns något som heter ”Plustrafik”. Två gånger i veckan kan de som bor dit bussarna på Gotland inte går (t ex Sundre) få  åka plustrafik som är gemensam taxi. Visserligen blev jag tvungen att ändra tiden på sjukhuset till rätt dag, men sen. Klockan åtta stod en taxi utanför dörren, vi var tre som åkte norrut och fyra som delade på taxin på hemvägen. Jag fick se både Guldrupe och Grötlingbo på hemvägen, Gotland i vinterskrud (det är en hel del snö norrut). Riktigt roligt var det!

Vi prenumererar numera på ett antal tidskrifter som yngsta dottern är grafisk designer för. I Modern Psykologi finns alltid en ”redaktionsfråga” som alla i red. ska svara på. Frågan i senaste numret var Vad är ditt drömhem? Dottern svarade med egen kock . Ja det vore en dröm…

Guldbaggegala och vardagsliv

Jag tror jag har ordnat upp i mitt rum, rensat i pärmarna, burit ned böcker till biblioteket, de som jag inte längre behöver. Skrivit en lista på det som ska skrivas nu och sedan omedelbart efter. Det känns bra. Blev nästan klar med en trädgårdsartikel som utspelade sig i Venedig i skiftet oktober-november…

Det är åter stilla härnere, nattens tunna snölager smälte bort, jag tog en lång promenad på alvret med väninnan och hunden och plockade in broccoli till lunch (den har kommit nu i dec-januari, visst är det fantastiskt!). En liten bukett ringblommor plockade jag också,  men jag tycker snödropparna måste få vara utomhus i landet…Guldbaggegala på TV:n har jag tittat på ikväll. Jag har ännu inte sett någon av de nominerade filmerna, det dröjer innan man kan se dem på Storsudret, men det var roligt med atmosfären och alla som ”varit med” under året. Roligast var det med Inga Langré för lång och trogen tjänst. Den enda gången som jag varit med om en guldbaggegala var 1965 när vännen Leif Furhammar fick en guldbagge för Särskilda insatser i svensk film. Då var hela filmstudion i Uppsala, som jag tillhörde, på plats.

Överklagande av byggnadsnämndens beslut om toaletterna vid Konsthallen

Kulingvarning. Ja, det blåser i Sundre. Gick i alla fall ut vid lunch och plockade kruskål till lunchsoppa och savoykål till kvällsbiffen. Då kom snön. Ett grön-gult landskap blir ett vitt. T o m plogbilen kom i kvällningen. Men det är plusgrader och förhoppningsvis är snön borta i morgon.

Vi fick till slut bygglov för Konsthallens toaletter. Men lovet är överklagat av sommargrannarna så nu börjar en ny process… Johan Hellström på Furillen klagade över att inget gick att utveckla där p g a en grannes överklaganden. Jag börjar känna det samma. Det är tredje gången vår granne klagar. Och visst. De ärvde ett sommarhus i Gotlands minst befolkade socken. Och så bygger vi några år senare,  en Konsthall, visserligen en bra bit ifrån deras sommarhus men ändå. Och de veckor som de tillbringar här (i juli) är ju de veckor som vi har flest besökare.

Formexmässa, Rysk utställning, Anton Corbijn och Eva Ek Schaeffer

Några dagar i Stockholm, huvudsyftet var det årliga besöket på Formexmässan där Helga köper in hantverk till butiken i kaféet och Jon och jag är rådgivare. Mycket är sig likt från föregående år men en del nya fanns bland de nästan 900 stånden. Vårens tema var In the mood  och färgerna enligt projektledaren var smutsig pastell, vilket fick mig att få lust att vända i entréhallen. Synnöve Mörk (som brukar finnas på ön och hos oss på Körsbärsgården) hade fått uppdraget att forma temautställningen där, som jag gillade. Fågel, fisk eller mittemellan, hette den. Beckmans elever var särskilt inbjudna i år, liksom ett gäng norska konsthantverkare som jag fick lust att se mer av. Trevligt var också den vackert formgivna frukosten till inledningsanförandena i Young Design Café.

Anton Corbijn, en av mina STORA idoler, ville jag förstås se på Fotografiska. Jag är väldigt förtjust i hans bilder av musiker, hur han hör och tolkar musiken och gör bilden ur tonerna. Det blir svårare med konstnärsporträtten. Fina är de förstås, Karel Appel, Jeff Koon, Ed Ruscha, Lucien Freud, Damien Hirst. (Bilden föreställer förstås Damien Hirst) Men de blir inte riktigt de samma. Anselm Kiefer i ruinlandskap var bäst. Annars är bilderna fantastiska, hur de avporträtterades blickar följer en..Gå dit! Och så finns ju Danne Wolgers huvud i brons utanför ingången. Jag gick också nyfiket till Nationalmuseums utställning om ryskt måleri under tzartiden 1860-1900. Intressant, både realismenhos Ilja Repins fattiga arbetarnas situation (slaveriet hade just upphävts) och de vackra porträtten och scenerierna av de välbärgade, litet av Zorn tyckte jag. Så fanns stora sagoliknande skildringar av livet på landet förr med runda kvinnor i röda och vita pälsar och mångmönstrade schalar och kjolar och rakryggade stolta män i skinn, pälsmössa och is i skägg och hår. Färgstarkt, vintrigt och mycket roliga bilder av vardagsliv med snöbollskrig , bröllop, sysslor i byarna på landet av bland andra Sergej Ivanov och Andrej Ryabusjkin.

Ett kort besök bland Eva Ek Schaeffers bildvävar (ja hon bor inte bara i kvarnen på Fårö, det finns en vävstol på Söder också). Där är också starka sprakande fäger och drömska bilder som inte sällan utgår ur en text eller en strof av toner… Hon blir en av våren-försommarens utställare hos oss.

Domherrar vid fågelbordet

Det är inte särskilt vackert när allt är grått och dagen aldrig tycks vilja komma. Imorse var ett tunt snölager och plusgrader, som långsamt smälter i det grå. I oxlarna slog sig ett fång röda domherrar ned. -Det är snön, tänker jag, annars är de i skogsdungen uppe vid stenbrottet. Så mitt i allt det grå kom tolv vita svanar flygande över gården. De riktigt lyste. Domherrarna försvann, de gillar inte obekanta ljus och svanar låter verkligen när de flyger förbi på låg höjd.

Annars fortsätter jag att städa. Det ska bli ordning på mig 2012!

Snödroppar och ringblommor i första snön

Ja ringblommorna blommar på sedan i höstas, snödropparna,4-5 stycken vid husets sydgavel såg jag i morse. De är modiga små varelser. Någonstans läste jag att nu är rätta tiden att städa, ordna sina papper, försöka få alla böcker på sin plats, sortera för det nya årets arbeten. Jag har i alla fall börjat. Gjort i ordning i hyllorna för mina bokprojekt, slängt en massa tidskrifter, påmint de kära konstnärerna om sommarens utställningar. Snart finns inga ursäkter, det är bara att jobba på!

Anguillara 1973

Dottern går igenom sin farfars diabilder och hittar en bild på Jon och mig och Annalisa, dotterns farmor. En takterrass i Italien norr om Rom, i stark sol sommaren 1973. Platsen var Anguillara vid Lago Bracciano, och lägenheten vi hyrde tillhörde Ingamaj Beck (som mycket senare var lärare på Konsthögskolan när jag var dess ordförande). En suddig bild som plötsligt gör att tiden vi levde i är där på nytt. Chichina, min granne som lånade el-elementet innan vi kom dit (Ingamaj hade sagt att det fanns, vi frös otroligt, men det fanns ju inget element… inte förrän i maj kom hon in med det och sade att hon lånat det över vintern), den dagsfärska spagettin som vi köpte av spagettihandlaren som tog ned dem från en stång i taket, Chichina, som lärde mig koka bolognese, minst två timmar tar det! inget fusk!. Vedhandlaren, som vi så småningom hittade, och vars ved, olivträd!- var full med skorpioner. Den branta stigen ned till torget och bussen som varje morgon tog oss den 1 1/5 timmes långa färden till Rom och Archivio di Stato, där jag skrev på min avhandling om romersk byggnadsvård. Och ett litet frö som växte i min mage. Gustav föddes när vi återvänt till Sverige och Uppsala i november.

Vi såg en film om att gå tillbaka i en annan tid, Woody Allens om Paris: om Ernest Hemingway, Fitzgerald, T.S Elliot, Gertrud Stein, Pablo Picasso. En film som jag trodde skulle vara bra, den blev ordentligt upphaussad i våras. Ett litet tidsfördriv på söndagskvällen, det var vad det var.

Venedig i sol och Sundre i storm

I femton år har vi haft ett viste i Venedig. Nu har i varit där för sista gången. Förra veckan tömde vi lägenheten och överlämnade nycklarna till en engelsk familj som tar över. Vemodigt men vi kände ändå att det var dags. Det blev en sista vecka i strålande sol och vi satt ute i den lilla trädgården och åt lunch, vandrade runt längs kanalerna, passerade alla favoritplatser. Vi åt middag med den nya familjen på en restaurang nära Arsenalen och träffade Donna Leon. ”Det är aldrig fel att vända blad” sa hon när hon såg mitt vemod. Sommargrannarna i syd här i Sundre träffade vi också på en kväll när de var på väg till Florian. I januari är Venedig  litet, alla man till äventyrs känner, träffar man på. Sista kvällarna bodde vi på hotell. Ägaren hade just köpt en trädgård på Giudecca som görs iordning som exklusivt hotell (bara 11 rum). Villa F heter det. Det var som att komma till Frances Hogson Burnets Den hemlighetsfulla trädgården: Hon förde undan ett rosensnår och låste upp en järngrind i en hög tegelmur med en rostig nyckel… Men innanför hade trädgården redan gjorts iordning. Mycket prunkande, också så här års, och nyplanterade granatäppelträd i alléer. Små köksland med kronärtskockor och tomater. Fikon, persemon khaki, aprikoser längs tegelmurarna.  

Vi kom hem till ett Sundre i storm. Också här var det ganska behagligt, +6-7 grader. I natt storm på nytt, vinden vände, snö och nollgradigt. Gick, med viss svårighet, över alvret med dotter Helga och hunden. Havet är nästan smaragdgrönt med vita toppar.

I grannsocknen Hamra har bildats en förening Vändburgs framtid. Förslag finns på utbyggnad vid hamnen. Föreningen vill att utbyggnaden ska ske måttfullt och med lokala intressenter involverade. Möte blir det i Hamra bygdegård lörd 28 januari kl 13. Om föreningen kan man läsa på http://vandburg.blogspot.com

Storm på Gotland

Det har varit några ordentliga stormar på ön i vinter. Den inatt och tidig morgon var nog den kraftigaste, i alla fall här nere på Storsudret. Det går inte att sova när huset rister och dånar. På morgonen gick jag ut för att se att allt stod kvar, att inga träd blåst ned. Allt var som vanligt. Det är förunderligt vad de klarar, träden.

Det stormar också i kyrkans värld på ön. Den nye biskopen Sven-Bertil Fast har det hett om öronen. Till stiftets obligatoriska utbildningsdagar har han låtit bjuda in den engelske biskopen Lindsay Urwin, känd kvinnoprästmotståndare och homofob, som huvudföreläsare. Detta har bland annat få öns kvinnliga präster att gå i taket (de är i majoritet i stiftet). Även vår tidigare biskop Lennart Koskinen är kritisk. Liksom domprosten. Nu har Fast backat så tillvida att han säger att de kvinnliga prästerna inte behöver närvara när den engelske biskopen håller sitt föredrag. (!) Det hade varit mer rejält att tala om för den engelske biskopen att han inte bör komma hit. Nu visar biskop Fast att han står bakom den inbjudne gästen och hans åsikter samtidigt som han ju faktiskt exkluderar mer än hälften av dem för vars skull man har utbildningen och säger att de inte behöver gå dit!

Han har varit i blåsväder förr biskop Fast. Då gällde det att kyrkan på Gotland lurat till sig kyrkoantikvariska medel utan att ha utfört de arbeten de var avsedda för. Kyrkan hade skrivit under att de var gjorda. Den gången erkände han sitt misstag och anmälde sig själv. Han menade sig vara vilseledd och ny på sin post. Han hade skrivit under i god tro. Men det kostade för ön. Innevarande år fick vi inga kyrkorestaureringsmedel alls.