Åter i Sundre efter intensiv kulturvecka i Stockholm

I dis och duggregn for vi tidig eftermiddag åter till Sundre efter en dryg vecka i Stockholm. Snön är borta, vatten ligger på plöjda åkarar och hagar och det mörknar vid halv fyra. Men vad det är härligt att komma hem!

Salladen har hararna nästan ätit upp, liksom en del mangold. Jag tog in brysselkål och plockade sallad och tomater i orangeriet.

I Stockholm var styrelsemöten i Rominsitutet, San Michele och föreningen Pro Venezia. Skådespelande dottern hade några dagar ledigt och vi såg Onkel Vanja på Dramaten (enastående Örjan Ramberg!), Balett på Operan, Moving Glass, quondam och Mats Eks Rättika som var tre fantastiska stycken: underbar dans, musik, koreografi, dekor, kläder…Så hann vi också med Kasimir och Karoline på Dramaten, tysk 30-talsdramatik, stiliserat, långsamt, repetitivt. Mycket ölhävning och korvätande. DN gav föreställningen lysande kritik, ändå var det knappt halvfull salong. Kanske väntar Dramatenpubliken på Marie-Louise Ekman och något nytt?

Jag brukar gå på JeanClaude Arnaults Forum nutidsplats för kultur på Sigtunagatan när jag är i Stockholm. Denna gång blev det Harald Lyths fina utställning. Han kommer f ö att ställa ut här på Körsbärsgården i sommar!

Det är så mycket jag vill hinna göra i Stockholm! Jag lyssnade på några intressanta föredrag om Venedig på Medelhavsmuseet, var på en rolig jubileumsfest på tidningen Antikvärlden, besökte visningar och auktioner på de stora auktionshusen och var med om en underbar långlunch hos några goda vänner där jag satt bredvid Leif Pagrotsky som berättade anekdoter om livet som kulturminister..

Nu ska jag skriva och skriva och skriva. Och gå långa ensamma promenader längs havet.

Fler harspår än hjulspår på vägen till Hoburgen

Snön till trots gick Jon och jag den långa promenaden runt socknen (2 tim.) och rundade Hoburgen. Sol och minusgrader och vindstilla. Landsvägen hade fler harspår än hjulspår trots att det var eftermiddag. Den sneda solen sken genom stenvasten och formade ljusa streck på grusvägen från Hallbjäns, som redan låg i skugga. 

Talgoxarna letar sig upp på terassen och pickar i äpplena som ligger  uppradade på bänken framför fönstret. Snötäcket perforeras av kanin-, har-, och rävspår och fågelfötter, jag har inte haft en aning om att trädgården är så befolkad! Hämtar brysselkål och ”rosso di treviso”. Annan sallad tar jag från orangeriet. Dagens lunch: entrecote, råstekt potatis med vitlök och persilja och stor sallad med olika blad.

Förlagens vårkataloger droppar in: I Forums är jag själv med Syndafloden liksom Carin Svensson (sommrgotlänning i Vamlingbo) med Vinterbäcken. Jag är också nyfiken på Portia Iversen Ett annorlunda barn som handla om autism eftersom jag berör det i min bok. Bland Bonniers kommer jag att skaffa Carina Rydbergs Främlingarna, även om jag inte alltid gillar det hon skriver. Hon lämnar en inte oberörd. Carl-Johan Vallgren kommer med en ny roman, Kunzelmann och Kunzelmann som utspelar sig i andra världskrigets Tyskland och Sverige på 50-talet, huvudpersonerna lever dubbelliv..

Bland faktaböckerna väljer jag min vän Fredric Bedoires Hugenotternas värld som utspelar sig i hos skeppsbroadeln i Stockholm på 1600-och 1700-talen. Han skriver alltid bra och tiden lockar mig, mycket av det jag själv skrivit på sistone utspelar sig då. Vivi Edström har skrivit om Jane Austen i Livets gåtor. Alla böckerna kommer under våren med början i januari.

Vad jag läser just nu? Jean-Marie Gustave Le Clézios Allt är vind förstås. För att vara förberedd inför Nobelföreläsningen!

Snö och seniorboende

Vaknar i en ny värld. Svartvit. Gryningsljus på oxlarna och vitpudrat gräs. Det snöar och stegen avtecknar sig på sandstenen. Träden kläs vita. Det är vackert, stilla och tyst. Än så länge är inga hjulspår på vägen.

Jag blir orolig av snö. Trivs bättre i mild gråvädersdimma så att jag kan sträcka ut någon timma eller två längs havet. Snö begränsar. Jag gick ett varv i trädgården och skakade av snön på ringblommorna för att ha med en bukett till Regina.

Till affären är en dryg mil. När jag bodde i Visby hade jag 200 meter. Då handlade jag varje dag, nu blir det ungefär var fjortonde dag. Mjölken fryser vi. 

Reginas nya bostad ligger intill affären. Seniorboende. Hon bor på övervåningen. Några korridorer och en trappa som leder till ett matrum och ny korridor. Det finns barngrind med lås för trappan.

Rummet rymmer säng, gungstol, ett litet soffbord och två stolar. Det ska byggas nytt och var och en ska få större rum med pentry, dusch och uteplats. Det har diskuterats i gotlandstidningarna att boendet här inte uppfyller standardkraven. Men jag visste inte att det kunde vara så litet. 2,5×3,5 meter? Och hall och toalett. Fönstret sitter högt upp och Regina ser inte marken, bara himlen. I hela sitt liv har hon haft utblick över Östersjön.

- Det finns bara en här som jag kan prata med, säger hon och jag förstår inte först. Men det är faktiskt så. De andra är för sjuka för att kommunicera. Hon är som en liten skör ensam flicka trots sina nästan 94 år. Är litet ledsen och torkar sig i ögonen. Vi talar om förr. Hon har haft ett bra liv och fått uppleva mycket. Och har väl egentligen haft tur som alls fått plats på äldreboende? Det kommer att bli färre rum med det nya bygget och de som är inskrivna och i livet kommer att få förtur.

Hon är nöjd över att gungstolen är med. – Jag tänker så bra i den. Jag tycker om att gunga och tänka.

Min egen farmor var under sitt sista år på ålderdomshem. Förutom namnet, Bohr (Båår), som jag inte tyckte var något vidare, minns jag det som stort, ljust i en vacker park. Hon hade ett spaciöst rum där alla hennes sex pojkar med fruar fick plats på födelsedan. Jag tror hon hade hela bohaget med; matbord, byrå, gungstol förstås, skrivbord…Hon var inackorderad och betalade hyra. Det var också en liten ort, Vedevåg utanför Lindesberg. Det är femtio år sedan. Rummen har krymt. Kanske också service om omvårdnad.

Socknen minskade idag med 5%!

Vi blev en mindre i socknen idag. Det betyder nästan 5% minskad befolkning! Regina har flyttat till äldreboende i Burgsvik. Hon är snart 94 och har fram till nu klarat sig bra. Men synen försämrades drastiskt efter en ögonoperation. Men promenera kan hon, med ”käppar” längs vägen söderut eller i trädgården.

Egna sängen ville hon ha med. Och gungstolen. I morgon ska jag till affären och då kan jag se hur hon bor.

Hon kom 1933 till Sundre som artonåring från Rickul i Estland i sällskap med en flicka från samma by. De skulle få tjänst som pigor på var sin gård. Det var oroliga tider och fattigt för estlandssvenskarna och många sökte sig till Sverige. De hade åkt båt från Estland, tåg från Visby till ändhållplatsen i Burgsvik. Två bönder väntade på dem. Den stora gården valde först och tyckte Regina var väl liten och klen. Hon var glad: ”Bonden jag hamnade hos verkade snällare”. Hon gifte sig med granngårdens pojke och såg till att en syster tog över platsen som piga. (Hon var gift i Estland och kom över med maken som blev dräng på gården) Två  Rickulsystrar flyttade alltså till Sundre och blev grannar!

Det är roligt att prata med Regina, hon berättar gärna om forna tider. Dialekten känns fornsvensk, gamla uttryck, betoningar och åldrig grammatik. Så talades säkert när svenskar eller finlandssvenskar började kolonisera Estlands öar. Från 1580-1710 hörde området till Sverige och i slutet av 1800-talet fanns här en centrum för intellektuella svenskar. Men tiderna blev successivt sämre, 1940 ockuperades Nuckö av Sovjet som installerade militärbaser; många flydde, den kvarvarande befolkningens kontakt med Sverige bröts. På 1980-talet började en ny tid. Regina har besökt sin hemort med sina båda döttrar.

På Storsudret tycks man leva länge. Och I Sundre bodde ännu förra året Ernfrid som var två år äldre äldre än Regina. Han levde hela livet på den gård han var född på.

Och såg havet från alla fönster.

Att leva på ris och blader

En av mina äldsta vänner kom på besök. Vi har känt varandra i nästan fyrtio år, är ganska olika men ”kan” varandra utan och innan. Nu hade hon arbetat i nästan två månader på ett barnhem i Thailand på gränsen till Burma. Obeskrivlig fattigdom, aldrig hade hon frusit så mycket. Samtidigt inte upplevt så mycket kärlek och glädje.

- Glädjen och spontaniteten försvinner med välfärden, menar hon. Samtidigt är det svårt att leva som de för en som kommer från väst. Jag livnärde mig som barnen och personalen på ris och blad som vi plockade och gick ned 10 kilo (hon är i sig mager). Jag stannade till på en turistö innan jag for hem för att vila och få tillbaka krafterna. Och skämdes över hur jag levde där. Vilka kontraster. I samma land!

Jag behöver ju inte leva av det som finns i trädgården, affären ligger en dryg mil härifrån. Men jag tycker om att göra det och undrar om det skulle gå under ett år? Det skulle väl bli mindre och mindre av allt (redan nu är broccolin ”mini”, tomaterna och paprikan är nästan slut. Lök, potatis och kål skulle räcka. Broccoli någon månad till, liksom pumpor och morötter. Vi bleve nog magra på våren Jon och jag. Men det skulle gå.

Jag läste och var fascinerad av Hunzafolket i ett pass i Himalaya (förmodligen förlagan till Shangri-la ) Helt isolerade från omvärlden levde de i sin dal där åkrarna inte gav tillräckligt för att befolkningen skulle få mat hela året. Ungefär två månader om året fastade de till dess första skörden i mars. Läkare fanns inte, ingen polis. Ett slags idelasamhälle. Så bröts isoleringen, hunzas började arbeta utanför dalen, förnödenheter som socker, vetemjöl och konserver fördes dit. De svälter inte längre. Men har västvärldens sjukdomar; diabetes, karies, gallbesvär förkylningar..Och polis och läkare. Överflöd är inte alltid av godo.

Solen lyste på oss när vi promerade längs den gamla vägen från Digrans ned mot Rivet och Hoburgen. På strandängarna mötte vi en bil. Grindarna mellan ägorna stod öppna och slog i vinden. Det var väl för jobbigt att gå ur bilden två gånger vid varje grind…

Om stormpromenader och för mycket syre

87% luftfuktighet och 18 m/s, sådant är vädret. Kom just in från ett försök till promenad på alvret. Kan man få för mycket syre? Det känns som jag sprängs! Alltså, det regnar och blåser kraftigt. Man måste ha tunga stövlar och vara stadig på benen om man inte ska blåsa omkull. Dis över hela socknen. En ensam oxel spelade en egen symfoni i storvindens dova brus. Stick av regnets vassa nålar. När jag kom in bytte jag kläder från topp till tå. Varför utsätter jag mig? Vet inte. Stormpromenader är särskilda.

Jag var med och utsåg Villa San Micheles stipendiater för nästa år. Roligt att ringa runt och meddela de lyckliga. Tre veckor får man bo i Axel Munthes trädgårdar på Capri, lägenheterna är rymliga, de flesta med terasser mot havet. Oftast jobbar man väldigt bra där. Nöjena är få och det är långt till klippstranden. Lugnt, rofyllt och skönt alltså. Perfekt plats att skriva, måla, komponera på.

Jag försöker lära mig finesserna med en blogg, att länka namn till hemsidor och sådant och ser att Bruno K Öijer har en fantastisk hemsida. Kolla den!

Om grannar i höstmörkret och några sockenminnen

Jag vaknade när solen gick upp. Sommargräset färgas gyllene liksom kyrkan. Parkeringen där vi klippte gräset är grönare än mitt i sommaren. Asfalten är en koboltblå flod.

Naturens färger är kanske intensivast i sned höstsol?

En för mig okänd man knackade på dörren och klev in utan att vänta på att jag öppnade.

-Pumpen vid Kyplå är borta. Vet du var den finns? Jag skulle behöva skaftet. -Jag vet inte.  Försök med Sörman säger jag svävande.

Det är en allmänning och en pump efter vägen. Om vattnet sinar i våra brunnar brukar det finnas där. Men pumpen har rostat sönder och ingen får längre upp något vatten. Det finns ett plåtklätt skjul utanför Körsbärsgården. Dörren är öppen och därinnen är en vägg med brevlådor. ”Lukander, Norman, Mattsson”; namn från förr. Och så namnen på föräldrarna till dem som nu har gårdarna, ”Helmer Larsson, Erik Munkhammar”. Alla hämtade sin post här. På väggen fanns en telefon om man behövde ringa. Litet längre ned efter vägen är en väntkur för bussen. Platserna sköts om, fönster och dörrar lagas, allt målas regelbundet. Sven Sörman sköter om socknens minnen. Han fixar nog så att en ny pump kommer på plats också.

Jag har gått runt socknen med en elev från Hemse folkhögskola som ska bli fotograf. Hon ville fota oss alla, det är ju en sån liten behändig socken. Jag berättade hur det är om vinterkvällen; det enda ljus jag ser är från Einar och Ingrid på Otes. Och det är ömsesidigt. – Har dom redan lagt sig? tänker jag om det är släckt. -Var har du varit nu, frågar Einar. Det har varit mörkt i flera dagar.

Ta en bild på ljuset på kvällen, föreslår jag. Och en bild från Otes på ljuset i vårt hus. Det är några kilometer mellan. Skulle kanske inte bli så bra bilder. Bättre som idé.

Från politisk teater i Malmö till födelsedagskalas i Bro

Teater 23 i Malmö firar femtioårsjubileum och igår kväll inbjöds de som varit aktiva vid mitten av 60talet till en diskussion med efterföljande nyskriven föreställning av nystartade Västrahamnteatern. ”Energikick”.

Jag var inte i Malmö på 60-talet, däremot tog mig Rainer Hartleb till Pistolteatern i Gamla Stan som drevs av Pi Lind och Staffan Olzon och där Sören Brunes svarade för tekniken.Öjvind Fahlström och Åke Hodell var med. Och sen åkte vi alla till Göteborg och såg Kent Andersson och Bengt Bratts Hemmet, Flotten och Sandlådan. Det var en fantastisk tid för den politiska teatern. Tydligen var Malmö lika aktiv.

Idag spelar Nya Pistolteatern barnteater och det gör Teater 23 också. Men man hade bjudit in en ny liten teatergrupp tog tagit vid där 60-talets politiska teater slutade, Västrahamnteatern vars pjäs Energikick tar avstamp nån gång i framtiden, när jorden genom miljöförstöringen gått överstyr och som sedan tar sig tillbaka till 2008 för att se om andra beslut kunnat rädda jorden. Det är en rasande rolig, allvarlig, skruvad skildring i rafflande tempo, byggt på klimatartiklar av Johan Ehrenberg och skriven av August Lindmark som också spelar de döde naturskyddskämpen. Tiilsammans med Nanna Nores framgångsrika kvinna i kärriären byter de roller och blir till politiker, lobbyister, uppfinnare…

Pjäsen bör ses av alla! Res till Malmö eller påverka att pjäsen spelas i Stockholm. Kulturhuset visar visst intresse…

Vi hann med födelsedagskalas för sonen i Bro också. Nu är det vardag igen i Sundre som gäller.

Il pleut sur Brest comme il pleut dans mon coeur..(är i Stockholm)

I mörket lämnade jag Körsbärsgården och for mot Visby och fastlandet. Solen gick upp vid Klintehamn och förgyllde höstlöven på vägen in. Fint, tänkte jag som lovat Rominstitutet att ta med solen till Stockholm.

Jag lyckades inte. Regn, regn och åter regn. Det känns som jag mött ofantligt mycket människor. Var på Grandes Antiques, antikhandlarnas julevenemang som numera är på Nordiska museet.

- Så trevligt att man kan handla sakerna på museet, sa en dam förtjust. Kanske något för Nordiska att besinna?

Antikhandlare i båsen och som besökare; jag lärde känna många när jag hade uppdraget att inreda Linnés födelsehem Råshult där allt skulle vara som ”1707″ och många är nu mina vänner. Bäst var nog ett fenomenalt bokskåp som Jörgen Ahlfort hade. Gör en utflykt till Nordiska i helgen!

Jag hann med förlagets höstfest också. Trångt, trångt och ändå fanns plats för dans. Underbar afrikansk mat! Kändes dessutom väldigt nyttig med alla stekta grönsaker, röror, nötter, joghurt…

Bruno K. Öjer och Kristina Lugn i vår litteraturcirkel

Vi har en litteraturcirkel här på Storsudret och försöker ses en gång i månaden hos varandra. Nästa gång är på söndag men då kan jag inte vara med för sonen fyller 35. Vi är svåra att styra, läser sällan samma böcker. Men vi brukar berätta vad vi läst sen sist och låna ut till varandra. Lena Katarina, som genom sina krönikor får mycket recensionsex, delar ut en del. Sist var det 6 stycken Coelho som hon läst inför en intervju hon gjorde på Frankfurtmässan. Jag hade verkligen kämpat för att få fatt i Bruno K Öjers Svart som silver och hade med den och några andra av honom. Dem ville alla låna. Vi läser ibland dikter för varann (någon gång var det slumpvis ur Kristina Lugn) Trevligt har vi och äter gott gör vi!

När jag inte har någon att promenera med kan det bli sent innan jag kommer iväg. Idag en stor röd sol på nedgång vid Hoburgs fyr och samtidigt lyste månen i öster på två örnar på rabbisjakt  i sandtaget vid Skoge. Milt och nästan vindstilla. Djuren har tagits hem till gårdarna (finns det någon EU-regel att de måste ha vindskydd ett visst datum?) och det är tommare än vanligt. Jag brukar gå runt socknen när jag är själv, oftast träffar jag någon och promenaden tar ungefär 75 minuter. Idag såg jag ingen, en bil med släp och traktordäck körde om mig och en lastbil från Roma grus. Det kan vara ganska ensamt i Sundre. Kom hem kl halv fem och då var det redan mörkt.

Helens, Jons och min lunch bestod av blomkål med hackade ägg i vinigrettsås, linser och strimlad zuccini med ingefära, vitlök och curry. (Recept finns i Klara färdiga) Ikväll blir det biff!