Om Söderbokhandeln i Stockholm och bokhandlarn i Visby

Två lördagar i rad har DN intervjuat oberoende bokhandlare, den i Partille och nu idag Söderbokhandeln, företag som går sina egna vägar med brett sortiment och med boken i centrum. Många boktitlar, böcker även från små förlag och från delar av världen som de stora inte bryr sig om att ta in. Litterära evenemang då och då ,med författare som berättar om sina böcker och signerar. Ibland musik. Några stolar eller en soffa så att man kan bläddra i böckerna, i Partille kan man även äta en macka och dricka kaffe. Och båda går bra.

Jag var i en annan liten bokhandel i dag (i Visby) och signerade min nya bok. Även den med relativt brett sortiment och där just boken är det viktiga! Hur annorlunda var det inte i de två ”akademibokhandelsbutikerna jag besökte i Stockholm tidigsare i veckan! Otroligt få titlar (mest deckare, litet barnböcker, en del pocket i begränsat sortiment) De böcker man satsade på låg i skyhöga staplar till extrapriser. Här fanns ingen bok jag var intresserad av. På bokbordet som presenterade månadens nyheter låg bara Carl Johan Vallgrens nya. Hur många böcker har givits ut i Sverige i januari? 30? 40? Jag vet  inte, men det är en del. Och Akademibokhandeln väljer att sälja 1! Jag undrar vart vi är på väg…

Hittade ett fynd i min lilla bokhandel, Ann Granhammars Den indianska krassens blickande (Bonnioers 2006). Priset var 5:-! Jag har den redan och har givit bort åtskilliga i present. Nu har jag ännu ett ex att ge bort, en av de bästa böckerna som kom ut det året. Idag skulle den inte ha en chans med Akademibokhandelns nya bokutgivningsideologi.

Januarivandring på Austre strand

Härligt att återuppta vandringarna med Lena Katarina och hunden bortanför allfarsvägen. Idag gick vi i sanddyneskogen vid Austre strand. Märkliga raukformationer löper bland dynorna och tallarna minnande om landskapet vid Vändburg. Här är raukarna långt upp på land och okända för de flesta. Gläntor med sand och mjukt vintergräs. Ett övergivet(?) örnbo i en tall. Och på avstånd havets brus. En tonåring på sin moped passerar på stigen och lämnar djupa sår. Här räcker det med ett kraftig tryck och vegetationen är borta och havssanden kommer idagen. Hur länge sedan var det som allt var havsbotten? Vi försöker föreställa oss åttiotalet hus här. Hur ta sig ned med transporterna i sanden? Och hur kan de byggas? Flytande grund?

Min kompis tror inte riktigt på allvaret bakom. -”Ni gör ju aldrig något på ön”, säger hon. ”Jag har sett massor med planer, Fide Camping, Burgsviks hamn. Men ni bygger ju aldrig. Förresten kommer det att bli för dyrt att ta sig hit. Först båt. Så bensin 10 mil söderut. Bensinen gick upp 17 öre idag. Och har gått upp mer än en krona sen jag tankade sist. De turister ni vänder er till kommer inte ha råd. De väljer billiga solgaranterade platser i södern. Ingen kommer att ha råd att åka hit om höst eller vinter. Vad skulle dom göra då?”

”Promenera”, föreslår jag. ”Som vi.”

Fina recensioner i GA och GT!

Promenadsammanträde före frukostmötet. Stockholmsvardag

Åter i Sundre efter några intensiva Stockholmsdagar. Firade med en lång promenad med kompisen Lena Katarina och hunden över alvret. Snöslask och avåkningar i huvudstaden, tunnelbanan var försenad och längs de flesta infarterna var långa köer. Glad att vara hemma. Här är varken snö eller slask. Dessutom vindstilla. Fullt med snödroppar längs husväggen nu!

Den nya trenden i Stockholm tycks vara promenadsammanträden; man möts med sin frukostlatte, halvrusar till det viktiga morgonmötet men hinner ha de mindre viktiga mötena medan man tar sig fram i trafiken…Jag blir matt bara av att tänka mig in i situationen.

En underbar för-visning av filmen ”I taket lyser stjärnorna”. Inget öga var torrt när vi möttes i hallen efteråt. Egentligen en film för tonåringar men vi minns väl alla hur det var. Linn Gottfridsson som skrivit manus fick många lovord. Och de gamla gotlandspolarna från studieåren i Visby kom och kramade om fast de är utspridda över Europa 

Tisdag kväll var det första presentationen av Syndafloden i butiken Duranis och på onsdagen presentation och intervju i Malous bokklubb på TV4 och sedan ”releasen” på Italienska kulturhuset. Mycket folk och böckerna tog slut. Förlagets  Karin Linge-Nordh sade värmande ord liksom Pro Venezias ordförande Göran Berg. Sen blev det min tur.

Pro Venezia ordnade fin efterfest. Trött och glad!

Möte i litteraturföreningen inför elddopet i Stockholm

Vintergäcken har kommit upp  och blommar nu tillsammans med snödropparna. Är det inte väldigt tidigt? I trädgården står alla olika kålsorter och väntar på att jag ska skörda (vilket jag gör, varje dag) Inbillar jag mig att vintersalladen börjat växa på nytt.  Rosmarinen ser fin ut, den glömde jag ta in i höstas.

Vår litteraturförening träffades i Burgsvik. Vi var tretton vid bordet. När vi skildes i december fanns ingen lista på sådant vi skulle läsa och diskutera idag, i stället berättade alla om olika läsupplevelser från helgerna. Alla är inbitna läsare. Det blev många böcker som ventilerades. Märkligt nog verkade jag ensam om att ha läst skönlitteratur. Oerhört mycket ”katastrofskildringar”, från Gomorra till faktaböcker om krig, tortyr och tyranner.

Tidsfenomen?

Jag värmde upp mig litet kring Syndafloden. Nu stundar dagar då jag ska berätta om den. Butiken Duranis på tisdag, Malous bokklubb och Italienska kulturinstitutet på utgivningsdagen, onsdag. Signering i Visby till helgen. Men i morgon ska jag njuta av Linn Gottfridssons förhandsvisning av sin debutfilm!

Mental träning med Proust

I Sundre frodas hennes inspiration är rubriken på Gotlands Tidningars lördagsporträtt och artikeln handlar om mig. Jag läser och det känns som det är någon annan som jag läser om. Någon annas bild också. Märklig känsla. Alienation?

En god vän och arbetskamrat ringde och sade: ”Vi måste agera, nu vill Kulturutrdningen att Riksantikvarieämbetet ska slås ihop med Riksutställningar, Arkitekturmuseet, Konstrådet och gud vet vad.” Vi har gjort många ”utryckningar” genom åren. Det var så vi gjorde , vi som växte upp med 68 års ideal. Uppvaktade kulturutskott och departement, skickade skrivelser och debatterade i pressen. Ofta med resultat. Men är det vi som ska driva frågorna nu också? Finns inga pigga 30-åringar?  Egentligen tror jag på minskning av tjänstemännen inom kulturmyndigheterna. Det behövs friska pengar för nya kulturyttringar, för ”fria grupper”, annorlunda verksamheter. Är inte säker på att de nya tankarna tänks inom institutionerna. Kanske bra att röra om. Men jag har onekligen lämnat  kulturarvlivet och är inte tillräckligt informerad. Nu ska jag i alla fall träffa några personer i veckan som kommer, för att höra vad de tycker om förslaget. Återkommer.

Har läst ut Låt Proust förändra ditt liv. Den sätter fingret på mycket som finns i På spaning. Allt handlar ju om hur man lever i nuet, hur uppmärksam man är. Proust favoritlektyr när han inte kunde somna var tågtidtabellen mellan Paris och Le Havre. Alla de små ställena efter vägen. Tror faktiskt inte det är så bra att somna till en tidtabell. Risken finns att den verkligen sätter fantasin i rörelse. Som  exempelvis sist jag åkte med bussen från Visby mot Burgsvik: Langes Hage,Gottskalk, Engvards, Angelarve, Linhatte, Valls kvarn, Levide, Bomarve, Isums, Stenstugu, Bjärs, Lojsta, Linde, Hemse,  Alva, Rangsarve, Havdhem, Grötlingbo, Roes, Fide, Västergårde…Platserna väcker så många associationer till personer och händelser. Och är förstås väldigt olika alla andra orter i vårt land. Tänk bara på motsvarande orter i Småland: Apelhester, Kristala, Krokshult, Sinnerstad, Kråkeryd, Kvillerum, Emmenäs, Målilla, Ödhult, Älgshult, Silverdalen, Lönneberga.. Hur kan vi se så olika på namn och orter? Det verkar som gotlänningar och smålänningar kom från olika planeter.

Proust ville veta allt om händelser. Han låg ju mest till sängs, andra fick berätta. Och då gällde :N´allez pas trop vite!  Inte för fort. Allt skulle berättaren skildra ; handslag, kartorna där pappret prasslade, teet som dricks i rummet intill, mandelbeskvierna. Och genom att registrera allt så kanske man också upptäcker och ser det som verkligen existerar men som för det mesta vilar okänt för oss..

Och det är väl det jag försöker träna mig att se  på mina ensamma promenader i Sundre. Allt som till synes sker för att förstå verkligheten som finns bakom.

Finanskris krasch boom, bang har stor framgång i Malmö. Tom DN lovordar. Och jag är stolt över dottern, apropå 30-åringar…

”Strandnära boende utan havsutsikt”

Heta känslor i Vamlingbo är rubriken på en två sidor lång artikel i dagens Gotlands Tidningar. (se bild 3 artikeln) Det som fått socknen att hetta till är byggplanerna vid Austre. ”Det blir strandnära boende men ingen kommer att ha havsutsikt” lovar entreprenören Peter Tumegård i artikeln och där redovisas en plan på bebyggelsen, där åtminstone de 30 sjöbodarna ligger 100 meter från stranden och de 20 småstugorna inom 200 meter från havet. Utan havsutsikt, går det?  Det är något märkligt med ritningen i tidningen, alla husen ligger inbäddade i tät skog. Men så finns en annan planritning avsedd för hugade spekulanter. Husen är placerade på samma sätt men skogen är borta! I stället finns här enstaka träd och en och annan liten dunge. På den ritningen utlovas havsutsikt också för tvåvåningshusen som är placerade 600 meter från stranden! ”Paketerat erbjudande anpassat för olika kundsegment”, heter det visst.

Men ärendet bordlades av byggnadsnämnden och tas inte upp på minst ett halvår.  Man vill invänta en nya fördjupad översiktsplan för Storsudret.  Den har varit på gång länge, nu ska den genomföras snarast.

”Jätteklokt” tycker Peter Tumegård.

Ja det är säkert ”jätteklokt” att vänta, också för exploatören. Namninsamlinglistor och protester hinner sjunka undan, det blir tid att prata sig samman med politiker och tjänstemän och övertyga. Rättning i leden.

Ett möte startade redan i gårkväll i Hamra. För särskilt inbjudna.

Lammungar är vårtecken!

Medan jag sitter och skriver föds en massa lamm (här på ön säger vi lammungar, det är fåren som är lamm) i Sundre! Min granne Vanja, Sundres ”sambandscentral” berättade ,och jag gick till till lammgården på min promenad. Där var fullt med småttingar, den nyaste , någon halvtimme gammal hade ännu inte hunnit ta sig upp på de rangliga benen utan låg blodig i halmen och slickades ren av sin mamma. En tacka hade fyra ungar men en hade hon i hastigheten snott av någon annan som födde samtidigt. Och när hon släppt till sina juver och börjat slicka på fel unge ville inte den riktiga mamman kännas vid sitt barn.. Nu är det fyra tackor kvar som ska lamma (imorgon kanske?) sedan blir det uppehåll i fjorton dar så att bonden och hans fru kan åka på semester (födelsedag). Allt kan planeras!

Lammungar är verkligen vårtecken! Andra är att jag nu har snödroppar litet varstans i trädgården. En vintergäck också. Haren(?) har bitet av några pionknoppar  Några plusgrader och gråkallt. Ur Muskmyr stiger dimman och formar gestalter som vandrar i vassen. En rök i en skogsdunge; det är Naturvården på länsstyrelsen som röjer. Nu ska även Västerbackar och Naturreservatet röjas. Det är vindstilla och tyst. Enstaka fåglar hörs och de har ändrat tonläge sista veckan.

Information på biblioteket om rödlistade insekter och blommor vid Austre strand idag. Jag stannar hemma för att skriva, fick en föreläsning av Mats Björk som håller i det, redan i går när jag storhandlade i Burgsvik.

Cinemateket i Paris och fårklippning i Sundre

Inte ens oxlarna tjugo meter ned i trädgården fanns när jag vaknade. Sundre inbäddat i dimma. Två besök vid matsalsbordet redan före tolv. Samtalsämnet? Austre strand och byggplanerna förstås.

Dimman lättade och jag tog bilen till norrbonden och fotade honom när han klippte fåren. Han gör det själv, då blir klövarna ansade också. Fåren förs upp på en höj- och- sänkbar pall och hornen (det är gotlandsfår, alltså behornade) binds fast. Saxen är elektrisk och det går snabbt när pälsen åker av. ”Hur många hinner du om dan?” frågar jag. Han trodde 25 (en veckas arbete för besättningen alltså) och så berättade han om drängen på Skäggs gård norr om Visby som vallade 3 000 djur vid Marteboträsk och som klippte de 1200 tackorna medan han var ute. För hand.  ”Han klippte 100 om dan.” En gotländsk fåraherde. Jag glömde fråga när i tiden det var.

En gammal vän berättade om en Le Clézio-bok som jag inte kände till Ballaciner (av ballade, ballad och ciné, bio på franska). I den skildrar Le Clézio de  filmer och filmare som påverkat honom i hans skrivande: Ford, Huston, Cukor, Capra, Hitchcock, Kazan. Minelli…Nu har jag beställt boken på nätet, jag får börja läsa franska igen. Och jag tänker på sextiotalet och Paris och Le Cinémathèque vid Trocadéro som visade film hela dagarna för 1 Franc och där man kunde se mästerverken, Vigos L´Atalante” eller Abel Gances Napoéon som är en stumfilm på nästan 6 timmar. Vi var många svenskar som satt där några veckor om sommaren. Höjdpunkten var när Henri Langlois, cinématekets grundare var där, eller Francois Truffaut och Jean-Luc Godard. En gång kom Jörn Donner med Harriet Andersson, det var väl Bergman-filmer som visades. Les enfants du Cinémathègue, kallades de unga franska filmarna, vi kände oss som den svenska falangen. Men det var nog bara Jonas Sima bland oss som hade gjort en film. Dragarbrunn, tror jag den hette. Det var en dokumentär om dem som levde på Dragarbrunnsgatan i Uppsala innan det revs. En fantastisk skildring av ett liv som för alltid försvann och som ingen mer än Jonas tänkte på att dokumentera.

Allt är möjligt

Det är ytterst sällan jag ser på TV före nyheterna. Idag blev ett undantag. Jag knäppte på TVn klockan 17.30 för att se Barack Obamas installation. Hans tal tyckte jag om, inget presidenttal i vanlig mening, mera presidenten som en del av folket. Vi tillsammans ska förändra, gå tillbaka till historien  (Abraham Lincoln?), värdena då, är lika viktiga nu. Och att det finns möjligheter att förändra och att alla måste göra det tillsammans. Förändringar, som måste ske, (klimathotet, religionskrigen) och som alla kan arbeta för att de faktiskt genomförs. Lojalitet och solidaritet. I USA och gentemot alla folk och alla länder.

Han var allvarlig. Och hoppingivande. Idag börjar vi  förändra. Ungefär så.

Hoburgs hembygdsförening och Austre strand

Hoburgs hembygdsförening motsätter sig Peter Tumegårds exploateringsplaner för Austre strand i det strandskyddade området och i de områden som är naturskyddade. Styrelsen har tillskrivit Gotlands kommun och Länsstyrelsen i frågan och poängterar att ön har fattat två oerhört viktiga beslut när det gäller att bevara kultur-och naturupplevelser för kommande släktled, stadsplanen för Visby i slutet av 1800-talet som gav skydd åt ringmuren och marken omedelbart utanför och ”strandskyddet från 1948 som skulle värna om ön långsiktiga intresse av att bevara de fria stränderna från exploatering och kortsiktig vinst…. Och att ”strandskyddet givit Gotland unikt fria strandområden som ökat dess attraktion och värde för både boende och tillfälliga turister.”

Även Gotlands hembygdsförening lär vässa pennan.

I 60 år har vi hävdat strandskyddet på Gotland och till följd därav är stränderna allas egendom och vår kanske viktigaste attraktion för den breda besöks näringen. Stundar nya tider nu?

Länsstyrelsen yttrar sig och konstaterar att området inte finns med bland det platser som är lämpade för bebyggelse  i kommunens översiktsplan för Sudret. Man menar att det aktuella området är särskilt skyddsvärt ur ett nationellt perspektiv.

Aftonbladet hade en artikel i höstas om fem höjdpunkter på Gotland. Storsudret var en av dem. För grusvägarna, betesmarken, de bördiga sädesfälten. Och havet. Det är naturupplevelen som är det viktiga!