Måndagskväll på Ritorno på Odengatan

Just när silverarven på nytt slagit ut sina snövita blommor och lagt sig som bomull vid Signes röda dubbelvallmo lämnar jag Körsbärsgården. Bara för två dagar men ändå! Den här tiden är det svårt. Hur klarar alla sommargotlänningar, som fejat sina hus över långhelgen, att lämna dem och trädgårdarna när äppel, päron och körsbär blommar som mest, syrenerna står i knopp, landskapet brunstar och doftar och gök och näktergal ljuder som bäst? Jag längtar ju tillbaka redan när jag resor mot Visby…

Men två dagar är inte mycket. Kvällen i Stockholm tillbringade Jon och jag på kafé Ritorno på Odengatan där vännen Einar Askestad hade bok-release på sin novellsamling, Kvinnohistorier, (MBM förlag). Han läste högt några av novellerna i en välfylld och i alla avseenden varm lokal. Första gången jag såg honom, Ingalill Snitt hade stämt möte med mig, var just i en av de välsuttna sofforna, med anteckningsbok och en kopp kaffe, helt absorberad av det han just då höll på att skriva. Maria, hans vän, kallar Ritorno för kontoret och jag får en känsla av att det är just vad det är för många författare och kulturarbetare. Hur som helst, spännande läsning som lockar till mer! ”..ett egensinnigt, avigt monument med hög specifik vikt” skrev Dan Jönsson på DN om ett av hans alster. ”Egensinnigt”, tycks stämma även nu, av uppläsningen att döma.

På vägen hem mötte vi Susanne Osten och Tobias Theorell som just varit på ”Gravöl” för Unga Klara. Konstigt att en sådan företeelse redan är historia, teatern har betytt så mycket för skapande och nya tankar. ”Ritorno, ja där var jag tidigare idag”, sa Tobias. ”Världen ÄR liten,” tänkte jag. Inte bara att vi besöker samma platser utan också det faktum att vi möts så här i huvudstaden en måndagskväll, vi som normalt brukar ses på Körsbärsgården och Storsudret (han vistas ofta i Fide).