Sprittande flundror vid dörren

Elavbrott mellan 9-12. Jag tände en brasa i kakelugnen, hällde upp vatten och satte in en långpanna med rotfrukter i ugnen vid åtta så att jag åtminstone skulle få lunch. Gick så ut i trädgården och fortsatte tömma grönsaklanden. Paprikor, aubergine, tomater, bönor och en del av rotfrukterna är nu skördade för i år. Ser att en del dahlior for illa inatt men de flesta glöder ännu trotsigt. Rödhakan gör mig sällskap.

Vanja stod plötsligt i trädgården och undrade om jag ville ha fisk. Idag blev det flundror. Jag tänkte först ta dem direkt men kom av mig när jag såg att de fortfarande levde. Middag i kväll får det bli.

Ibland läser jag mig igenom morgontimmarna. Började på skådespelaren Mikael Nykvists självbiografi, När barnet lagt sig. Det är en mycket bra bok, med en särskild annorlunda ton. Jag förundras över dessa skådisar som är så bra författare… (Jonas Karlsson, Erland Josephsson och nu Michael Nyqvist)

Vännen Bobo Ferruzzi fyller år idag. Jag hade så gärna velat vara där, i Venedig. Nu fick det bli en pratstund över telefon. – Varför låter du inte översätta dina böcker, säger han alltid. – Åtminstone till engelska? Visst, det vill jag ju också…

Gäst på Capri

När vi bodde i Visby och hade sommarhus i Nore, Vamlingbo sade en av de årsboende att till Visby for han bara när det var bilbesiktning. Vi är inte riktigt där än men det närmar sig. Nu när min tandläkare i Burgsvik flyttat är det i Visby den nye tandläkaren är. 20 mil tor för en lagning. Jag passade på att hälsa på konstnären Björn Evensen. I ateljén var nya spännande bilder…  I kvällningen for Jon och jag vidare till Stockholm. Idag har varit möte på Rominstitutet och vi har utsett 2010 års stipendiater och gäster till Villa San Michele på Capri. Läste också en massa brev från alla nöjda gäster som varit där i höst. Det är en mycket bra arbetspats när man behöver ro för att slutföra ett projekt. Det är författare, musiker, konstnärer, forskare och ”övriga”, (dansare, koreografer, filmare, skådespelare…) som söker sig dit, ett tiotal gäster är där samtidigt (ibland med respektive) så det bir en bra mix och man reser därifrån med nya vänner. Läsa mera om detta kan man göra på Villa San Micheles hemsida.

Vinskördetider på Gotland

Gotland och Öland är bra vinodlardistrikt, särskilt när plantorna växer nära stränderna. Västra kusten är bättre än den östra, det är något varmare här (jag antar att det hänger ihop med vindarna, de ostliga kan vara iskalla när det drar in från Ryssland). Stenåkrarna med mycket kalkstensflis håller värmen bra, jorden är genomsläpplig och stenen värmer. Visst blåser det vid havet men det innebär ju också att plantorna torkar snabbt. Uppenbarligen gillar de sol och torrt väder. Och lång växtsäsong. Här på ön började årets skörd i mitten av oktober och bären hade god sötma. Ännu har inte varit någon frost i vinfälten. Och inte heller är risken så stor för frost vid havsbandet under våren när plantorna knoppas. Lauri Pappinen, som äger Gutevin AB fick en skörd på 5,5 ton i år, hans flesta fält ligger längst ut på Näsudden. Nu är allt skördat och pressat och han kan ta det litet lugnt. Det har varit bråda tider se senaste veckorna!

- Finns det någon nackdel med att odla vin på ön undrar jag. – Ja, kalken drar till sig mineralerna och binder dem. Man måste tillföra spårämnen som magnesium till exempel, säger han. Vi sprutar spårämnena på bladen, folk tror att vi besprutar med gift. Men våra odlingar är helt ekologiska.

Sundres egen vinodlare fyller år idag. Många av oss i socknen var förstås där. Även han har skördat och är nöjd. Vi andra ser med spänning fram mot det ögonblick vi kan dricka det första Sundrevinet!

Inbäddad i dis och dimma

Södra Gotland inbäddat i dis och dimma. Jag ser inte kyrkan från mitt fönster, knappt ens oxeln fem meter härifrån. Gick ändå ut och drog upp ett antal pumpaplantor och lade dem på komposten; småpumporna tänker jag steka i ugnen. Hittade brytbönor inslingrade bland pumporna. God lunch fick de bli med parmesanost och smör. Promenaden idag gick längs Valars stränder på gyllene gräs och vätar. Skrämde upp några fasaner.

Några konstnärsvänner passerade och förundrades över att konsthallen nu står under tak. Det blir vackra rum. Vi ägnade eftermiddagen åt att planera och drömma om sommaren. I kvällningen hör jag traktorljud på grannåkern. Dags att plöja och för min del, gräva, men inte lika roligt att gå ut i leran och vätan längre. Men det är vackert med alla blommande dahlior och ringblommor i fukten.

Jag läser Agneta Pleijels senaste bok Syster och bror, den sista i trilogin om hennes släkt. Handlingen utspelar sig på 1830-50-talet i Stockholm, Isaac Berg, sångare och Lina (skådespelarens Lars Hjortsbergs dotter som förra boken handlade om) får en dövstum son och en musikalisk dotter. Sonen går på Manillaskolan och blir så småningom konstnär, dottern har en lovande musikkarriär som offras för familjen… Jag tycker om Pleijels språk och de tvära kasten i associationerna. Poetiskt. Läs den!

Nu är tid att beskära vinstockarna

Till och med i den lokala butiken kan man köpa älgkött. Jag antar att älgen har levt i Småland. En god älggryta blev det hos en vän i Burgsvik. Trevligt med levande ljus, sprakande kakelugn, god mat och glatt umgänge. Jag lärde mig hur man beskär vinstockar (jo jag har faktiskt en gammal Signe-vinstock och tre stycken som vandrat från norra Italien via Värmland och till oss).

Solig morgon, ingen vind, cirka 8 grader. Fast just nu regnar det. En vanlig oktoberdag. Har samlat litet frön i trädgården, vi åt risotto på pumpa och lök till lunch och jag har tagit in en massa sallad (4 sorter) till kvällens salade nicoise. Vi är litet besatta av ”självhushåll”, även några av gästerna från igårkväll. De har höns, så långt har vi ännu inte kommit. Det är än så länge ganska gott om ägg på gårdarna ikring.  Det lyser i flera av fritidshusen i Sundre. Höstlov för skolbarnen i Stockholm. Roligt att ses på nytt! Bakar min favoritäppelkaka för den händelse vi får besök. Receptet finns i min och Lena Katarinas bok som heter Långsam mat och egentligen handlar om Slow-food och Slow-cities rörelsen fast i Sverige. Det är mycket långkok i den boken. Och äppelkakan står och steker i stekpanna gott och väl i en och en halv timme (låg värme!) innan den får komma in i ugnen. Godomligt god är den och ganslka brunbränd och ful. Men skenet bedrar! Det är min bästa efterrätt. 

Ingmar Bergmans hus blir konstnärshem

Dagens glädjande gotländska nyhet, Ingmar Bergmans hus har köpts av en norrman Hans Gude Gudesen och han kommer att skapa en stiftelse för ett konstnärscentrum enligt Linn Ullmans konscept för anläggningen. Konstnärer ska kunna vistas i perioder i Bergmans hem. Dessutom har Gudesen tidigare på Bukowskiauktionen köpt in det mest av lösöret. Allt möbleras tillbaka som det var… En fantastisk upplösning på historien kring Bergmans hus. Nu blir det tillgängligt och hemmet i allmän ägo. Förmodligen blir husen mer offentliga. Det har på Fårö alltid varit en välbevarad hemlighet var han bodde; till Dämba kom man, men sedan? I och med försäljningen och stiftelsebildningarna har bilder och kartor på området offentliggjorts; nu kan alla ta sig dit.

Idag en stilla solig höstdag och en ensam promenad på alvret. Havet är ljusare än himlen, naturen så tyst. Enstaka småfåglar kvirrar lågt i enesnåren. Oxlarna har tappat sina löv i vindarna, nu försvinner också bären; horder av sidensvansar äter systematiskt rent träd efter träd. I min egen trädgård har jag faktiskt för några år sedan planterat ett sibiriskt äppelträd, ett sådant som Linné hade på sitt Hammarby, med tanke på småfåglarna. Det är ännu fyllt av små oxelbärsstora äpplen. Under min Venedigvecka hann valnötterna blåsa ned och tas om hand av möss och råttor antar jag. Hittade fem kvar på marken.

Fick en venedigbild av Margareta von Gejer (Partille bokhandel) som varit där nyligen. Cirka 500 kryssningsbåtar åker årligen genom Canale di Petrolio och angör Venedigs hamn. Man vill nu fördjupa kanalen för att kunna ta emot ännu större och fler båtar. Och det var fördjupandet av kanalen som blev upphovet till Venedigs översvämningar i modern tid. Nu när fördämningarna (MOSÉ) byggs anser de venetianska regionpolitikerna att man nog kan gräva ännu djupare och öka på trafiken. Om detta talas just nu på konferensen i Venedig. Och det är stora upprörda artiklar i dagstidningarna från ömse håll

Sista besöket på Biennalen för denna gång?

Även Venedig är svalt denna höst. Men oändligt vackert i den milda höstsolen.  Jon och jag gick tillbaka till favoriterna från Biennalens öppnande i juni. In-Finitum på Fortuny är fortfarande den absoluta favoriten. Vi kom aldrig till det nyöppnade museet på La Dogana sist, de hade ju inte öppnat än. Mapping the studio, heter utställningen. Otroliga storslagna lokaler där längst utpå spetsen vid kyrkan Salute. Och mycket av det nyaste inom konsten. Rätt våldsamt, krigiskt.

Hann som motvikt också gå på en utställning om Venedig och Bysans och Torcello på Museo Diocletiana, bakom San Marco.

Att resa innebär tid på flygplan, i vänthallar, bussar, att läsa böcker, Le Clezios Hungerns visa som litet minner om Vandrande stjärna, Jan Guillous nya biografi, Ordets makt och vanmakt  intressant om hans yrkesliv (jag är ingen Guillou-”fan”, han är för mycket macho för mig, men som grävande journalist har han betytt otroligt mycket och den här boken handlar just om det, läs den!) och Andrea di Robilants nya roman Lucia in the age of Napoleon. Han forstätter att fördjupa sig i sin venetianska släkts dagböcker och brevsamlingar. Intressant inblick i det sena 1700-talet och tidiga 1800-talets Venedig, Lucia Mocenigo, skrev dagligen brev till sin syster i femtio(!) år. Vilket arkiv att få tillgång till. Jag har bara börjat läsa i den; hon lär ha hyrt ut några rum till Byron och det förekom rykten om en stor brevsamling från honom. Kan inte låta bli att associera till Henry James och The Aspern Papers, men då gällde det visst Shelley?

Och fiskaren levererar strömming vid dörren…

Oj vad det blåser! Sol i alla fall. Dottern ringde från Skåne och berättade att de haft frost. Inte här ännu men för säkerhets skull har jag tagit in – nästan- alla tomater. Nu får de eftermogna på sina upphängda kvistar. Det är jättemycket, tror aldrig jag upplevt ett sådant här tomatår. Eller kanske är det så att jag haft fler plantor än vanligt? Man ser i alla fall väldigt frisk ut när man kommer in med äppelkinder, från kyla och blåst! Fiskaren kom förbi och undrade om jag ville ha strömming. Här kan man verkligen leva nästan utan ekonomi!  Jag läste i morse reportaget kring Maire-Louise Ekmans press-möte i måndags. Tycker det låter väldigt lustfyllt. Går gärna dit under våren. Kul när det händer nya saker på Dramaten!

Om Jean-Marie Gustave Le Clezio och Hungerns visa

I brevlådan låg Jean Marie Gustave Le Clezios nya bok Hungerns visa. Kvällen är räddad! Titeln är ”Ritournelle de la faim”, alltså egentligen en musikterm, omkväde? I vilket fall anspelar titeln  på musiken i Bolero, stycket som inte är ett vanligt musikstycke utan en profetia som med sin rytm och crescendo berättar om hunger och vrede. Den inleds med ett avsnitt om hans egen erfarenhet av hunger, i krigets Frankrike. Men boken handlar egentligen om hans mor och om åren före och under andra världskriget.

Lena Katarina och jag vandrade åter igen längs strandängarna vid Valar. Gult, brunt landskap och så det frodiga gräset och fuktig jord. Vackert där ute. Jag följde med henne till Stånga plantskola, hon har ett STORT behov av plantor. På hemvägen stannade vi vid en liten butik i Hemse, Annelies skafferi. Det var som att gå in i en fransk ostaffär, t o m doften var densamma. Kan det verkligen gå i Hemse? Vi lovade varann att handla av henne ofta. (där finns även italienska cantucci-kakor, knäckebröd från Hejde, tryffel….) Härligt ställe.

Skrivandet uppfyller annars våra dagar…

Bara nio grader…

Oxlarnas löv har blåst av, bären glöder och småfåglarna äter sig feta. Rödhaken är flitig. Lustigt med löv, oxelns är torra och täta, flyger iväg långt från gården, askarna står ännu gröna, almens byter kulör och kommer så småningom att ligga vid dess fot och bädda in pionerna för vintern.

Nio grader, blåst och ingen sol. Jag gick ut för att klippa ned pionerna, men tappade lusten. Nio grader är ingen idealtemperatur. Plockade in några heta krasseblommor. Jag påminns alltid om en av mina favoritböcker, Den indiska krassens blickande (Ann Granhammar). Nu står mina krasseblommor i en ”vas”  som jag hittade på antikmässan i Brösarp för några år sedan, holländskt 1500-tal förmodligen funnen i en av kanalerna. Roligt att hitta så gamla ting och som går att få fatt i utan alltför höga priser.                                                                                                             

Lena Katarina, hunden och jag promenerade längs stenbrotten vid Valar och njöt av höstfärgerna, nog är det höst. Ikväll blir det tomatsoppa på egna tomater, plockade in några kilo. Har börjat ta in kvistar som får eftermogna i köket.