Det var tur att vi inte hade glöggfest i Gamla Stan igår. Blåst och snö som föll och föll. Jag ringde på taxi till flyget och blev ordentligt uppskrämd av telefonisten, hon förklarade att jag sannolikt inte skulle komma till Bromma alls och om jag mot förmodan gjorde det skulle ändå inte flyget gå och övertalade mig att ta taxin en timme tidigare än jag tänkt. Det var strax före lunch. Vid fyra gick det att ta sig till Bromma och flygen hade börjat gå. Vi kom till Visby en dryg timme försenade bara. På Gotland är litet snö, i Sundre är bara marken pudrad. Men blåser gör det och kallt är det. Vattnet till kaféet har frusit (man har grävt upp marken utanför och i väntan på rörmokaren som skulle komma och koppla om så har rören legat utan isolering. Sen kom kylan).

Vaknade i morse helt utan vatten. Borstade tänderna i Ramlösa och funderade allvarligt på att flytta. Men rörmokaren kom, fixade och jag har lugnat ner mig och vill inte flytta längre. (Dock hann han inte göra något med kaféet. Måste vara jobbigt att vara hantverkare och aldrig hinna göra något riktigt klart någonstans)

Sol idag, men vad hjälper det när det är för kallt att gå på promenad.

Min promenadkompis försökte jag se i Stockholm, där hon nu är, men snön gjorde det omöjligt.

Här genom porten gick Karin Månsdotter när hon skulle träffa Erik XIV.  

Jag var på ett möte på slottet om Musikens världsarv. En internationell träff med avsikt att slå broar mellan de materialla världsarven och de immateriella kulturarven och göra dem fysiskt och upplevelsemässigt åtkomliga. Att besöka ett världsarv och ta del av dess specifika musik. Salzburg, Venedig, Wien, Prag.. och vårt eget Drottningholm. EU är intresserat och har gett stöd till arbetet. Interiör från slottet under mötet.

Jag handlade mera julklappa. Mycket böcker förstås och jag säger inte vilka för jag tänker ge bort dem. Men en bok som inte finns omnämnd i julflödet är Sanna Töringes Vintermat med väldigt fina bilder, bra text och goda recept (Semic förlag). Hittade den på Designtorget, såg den inte i bokhandeln…

Igår hade vi glöggfest i Gamla Stan, riktig julstämning med snö i gränderna och inbäddade fönsterrutor och stora flingor i luften. Några fick snöhinder, vännen i Saltsjöbaden tog sig inte nedför backen till sitt hus vare sig till fots eller i bil! Vi var 35 i vår lilla övernattning som drack Signes bischoff och diverse mastiga fruktkakor,dadlar, torkade lingon, blåbär m m. En väninna kom tidigare på dagen med en korg klementiner från egna trädet i Sydfrankrike (med bladen kvar). Väldigt trevlig, varm kväll med stearinen flödande… Någon tog med sig ett par vänner, en var från Rom och visade sig vara kusin med en annan av gästerna!  De flesta av konstnärerna som tänks ställa ut i nya konsthallen var närvarande. Min fantastiska formgivare Elsa visade sig också ha formgivit en nyligen utkommen bok av en av konstnärerna. Och faktiskt dök det inte upp några sommarsundrebor också! Många trådar knöts ihop på nya sätt. Björns utställning här blev fin och mycket uppskattad.

Jag blir kvar i Stockholm ytterligare en dag. Här klarar jag inte min planering. Allt tar oändligt mycket längre tid. Nu är det ju dessutom snöhinder…

Lucian kom med kaffe på sängen. Ingen utlovad snö och det är jag glad över. På resan till Bro tio mil norrut hann vi se en enastående snedsol över hav och gula vinterstrandängar, sen lätt duggregn, hagel.

Så liten han är det nya lilla barnbarnet Viktor! Han låg och sov i någon av våra flickors gamla docksäng, på sin pappas babylakan med gula ankor på. Bredvid sov en utmattad storebror på soffan. Men det blev fart på båda när vi kom. Alvin är mycket stolt storbror som stoppar om, och pysslar så att den lille ska ha det bra. Mamman menade att Viktor sov snällt hela dagen och var vaken mellan 1-5 på natten… 

Vi var hos Björn Evensen på väg till flyget och hämtade konst som vi nu ställer ut i en liten miniutställning och med glöggfest i Stockholm på tisdag. Det är tredje året vi har det så, väldigt trevligt att återse alla Stockholmsvänner. Denna gång kommer även några av dem som ska ställa ut i nya konsthallen.  

Någon sade att det han (hon) saknat mest under hösten är bristen på molnformationer på himlen. Ett vackret sätt att uttrycka att man inte sett solen… Och ändå, det har varit ett sånt kompakt tak på himlen att molnen inte riktigt upplevts. Min granne på fyren, som är molnspecialist uttrycker sig nog annorlunda. Kanske tycker han det här låga taket också är intressant.

Vaknade i alla fall i morse av en röd horisont. Solen, tänkte jag. Men det blev just ingenting. Maken och jag gick i alla fall en promenad i ett tämligen folktomt landskap.

Igår var möte i skifteslaget om strandboden på Barshage. Vi var överens. Boden stämmer inte med bygglovet. Och inte med utseendet på den gamla boden. Dessutom är den placerad precis intill den befintliga stenbod. Den gamla stod mer än metern ifrån. Nu rinner regnvattnet från det branta nya faltaket ned på den gamla stenbodens flistak och in i boden. Och det är fortfarande oklart vem som egentligen var ägare till den bod som en gång stod på platsen och som brann ned. Litet märkligt att den som nu rest boden inte kontaktat markägaren (skifteslaget) innan boden uppfördes. 

Annars har jag nu läst ut Austers New York-triologi. Han är en fantastisk berättare. Ändå tycker jag han missar poängen när han har en sådan bra historia.

Förr var det luciakaffe i vår lilla lanthandel Linds i Vamlingbo. På kontoret fick jag lära mig mycket av karlarna i sina overaller, att vintern -56 var en riktig vinter och att det tog flera månader att få farbar väg. Svårt att tänka sig idag när snödropparna redan börjar titta upp ur myllan.

Linds affär har upphört liksom snövintern, jag for till Hoburgshallen för att köpa mjöl och jäst (allt tog slut i lussebaket ihop med Nobelfesten på TV i går kväll) och där i affären kom det finast tänkbara luciatåg med lucior, tärnor, stjärngossar, tomtegubbar och pepparkaksgubbar sjungandes mellan butikshyllorna. Det var Burgsviks skolas lågstadium som förnöjde kommersen efter att ha piggat upp de gamla på Sudergården!

Sundre hade egen stjärngosse med, Sigge (ett av socknens två barn)

Därefter blev det besök i Burgsviks andra affär, Norrbys järn där det bjöds på tårta i orangeriet. De bygger ut med en plåthall lika stor som vår konsthall. Fint att det går bra för näringen här nere på sydspetsen.

Inatt var jag uppe några gånger och såg till elden. Vid två hörde jag ett genomträngande skällande från åkern norr om huset. Bäcksvart, jag såg förstås ingenting. Men absolut att det var en råbock. . Jag har hört ljudet i Småland men aldrig här.

Markerna runt Digrans, Sundres sydligaste gård genomgår en förvandling. Åkrarna som inte plöjts på länge  har tidigare uppmärksammats av naturvårdarna då de rymmer utrotade ogräs. Nu har de plöjts på nytt under länsstyrelsens ”beskydd” och jag antar att här kommer att odlas på traditionellt vis. Sly och träd tas ned, odlingslandskapet får tillbaka sin gamla form. Sundre blir mer och mer öppet. Havet är mycket påtagligt. Socknens stolthet, Vacker kustväg längs Kettelviken har fått en konkurrent i Vacker kulturväg med vindlande stenvastar, beteshagar och hav i öst,väst och syd.

Idag promenerade jag i leran på vägen vid Bonnäs. Fint vinterljus över havet. Jag bor på den vackraste platsen på Gotland!

Ikväll ska jag se på Nobelfesten!

Det flesta är väl rädda för någonting. Min mamma var rädd för KRIGET och om det talade hon  mycket med mig. Men det bet inte på mig. Kanske för att jag inte upplevt det.  Men jag är verkligen rädd för eld och eldsvådor. Det hänger väl ihop med ett väldigt tidigt minne då några barn satte eld på vinden i det hyreshus vi bodde i.

Idag har eldats en jättehög på heden framför konsthallen. Det är fuktigt, disigt lugnt och väldigt blött i markerna. Säkert bästa tänkbara dag. En av byggarna är brandman, de vet säkert vad de gör. Men jag hade gärna velat bli tillfrågad i förväg. Elden brinner fortfarande med låga, det är becksvart ute, klockan är 11 och jag vet att jag kommer att gå ut några gånger till i natt. Att sova är inte tal om.

En poesistorm har blossat upp i Stockholm. Det kungliga brudparet skall hyllas med viskande poem i allén av träd längs Strandvägen. Våra mest hyllade poeter har tillfrågats, de flesta tackar nej; de vill inte hylla den kungliga familjen, de skriver inte på beställning. Förr var det en poets smala lycka att bli tillfrågad att skriva ett poem för kungen (eller som Bellman, att bli upptäckt när man skrivit ett (Gustafs skål). Kanske är det rent av så att det är priset det är fel på? 3500:-  för en dikt. Det är varken kungligt eller marknadsmässigt om man betraktar det som ett arbete. Undrar om alla hade ställt upp om man fått 25 000?

Har letat mig blå efter Alexandra Coelho Ahndorils Mäster som kom i augusti (jag hör till det fåtal(?) som hellre läser hennes romaner än Keplerboken). Beställde den till slut på nätet. Det är inte klokt vilken kort livtid en bok har i bokhandeln! Tar de bara in två ex också av de mer framgångrika författarna?

Grannen som var på norra ön idag såg solen. Inte vi i Sundre, här är ömsom dis och ömsom regn. Men milt. Har i alla fall tagit mig till affären men de 8 milen (4 tor) till distriktsköterskan för en svininfluensaspruta var för långt. Har i alla fall lyckats lämna ut resterande amaryllisar från kyrkan. Och skrivit. Är egentligen ganska förtjust i den här grå världen, mycket bra för det inre livet.

Barna rapporterar om knäck och julgodis, saffransbullar och pepparkakor. Är det inte tidigt? Brukar göra några bullar till Lucia, resten dagarna innan jul. Till och med våra gamla vänners barn hör av sig och ber om mina recept. Fin generation 70-och 80-talisterna!

Krångel med e-post och telefon. Gillar inte när det krånglar. Känner mig alltid osäker: bryr man sig om oss längst ned på ön? Vi är väl knappast högprioriterade, så få som vi är.

Förra året så här dags for jag till Stockholm för att gå på min första Nobelföreläsning när Jean Marie Gustave Le Clézio var pristagaren (jag träffade honom i ungdomen). I år stannar jag i Sundre. Kommer väl att titta på Nobelfestligheterna på TV den tionde. Det skrivs mycket om Nobelpristagare i de bloggar jag följer, i Bokhora skriver bloggaren att hon har trettio Nobelpristagare i sin bokhylla. Jag följer tydligen mönstret, vad jag kan se har jag 32. Av dem har jag alla de 13 fransktalande som fått Nobelpriset, men det hänger nog ihop med att jag läste franska på universitetet innan jag sadlade om till konsten. Favoriterna är fortfarande Ernest Hemingway och Jean Marie Gustave. Och Selma förstås. Bokhoran slår ett slag för Herry Martinsson, något som även yngsta dottern gör. Jag undrar vad jag hade för lärare som fick oss att sky de stora svenska författarna? Nåväl samma dotter har i alla fall fått mig att läsa det mesta av Harry under senare år.

I Sundre är disigt, milt och grått. Har mest skrivit. Gick ut och plockade av den sista salladen och en ny sorts kål. Lunchkompisen föreslår att jag ska göra grönkålssoppa en dag. Bra idé. Annars fiskas det mycket i socknen. Flundrorna är feta och romstinna!

Fick en bild på nya barnbarnet och hans storebror via SMS. Kan inte låta bli att jämföra med barnbarnens far när han fick en liten syster. Det är 32 år mellan bilderna. 2009 1977

Kyrkklockorna ringer. Alltså gudstjänst i Sundre. Det brukar vara var tredje-fjärde vecka i dessa nedskärningens tider, biskopen klagar över att så många går ur kyrkan och Gotland ligger ju i topp i den statistiken, men kyrkan är ju väldigt aktiv med att ta bort förutsättningarna att vara med, dvs gudstjänsterna. Kanske tycker kyrkan man ska vara med för att bli begraven…. Här ingår vi numera i Hoburgs församling och förväntas exempelvis åka 5 mil (Fide tor) för att bevista gudstjänst. Har man ingen bil får man gå eller cykla, det finns inga allmänna kommunikationer om vintern. Kyrkan är sannerligen inte till för gemene man. Jag förstår dem som går ur. Men alla över 75  får en blomma till jul. Och kyrkvärdarna. Min granne och jag trodde vi skulle hinna besöka alla med blommorna men det blev alldeles för trevliga och långa besök. Det är för mig roligt att få vara med när två gamla sockenbor börjar tala minnen med varandra. Människor från 70-80 år sedan dyker upp. Öden och livsbetingelser som är svåra att föreställa sig. Lill-Majen som bodde på ett litet ställe med ett enda rum med bord, byrå och säng (och kanske en stol). ”Men det var nog inte hennes eget” och som gick runt på gårdarna och tvättade och bakade och hjälpte till. Och fick mat för dagen. Det är ändå inte så länge sedan, de koms ju ännu ihåg. Stick-Anna. Vem var hon? De ägde inget och gick obemärkta förbi, finns inte omnämnda i sockenboken. Jag vill veta mera, mycket mera.

Litteratucirkeln på eftermiddagen i Burgsvik. Vi har ägnat hösten åt islam och islamsk litteratur. Till våren blir det något annat. Jag tog med mig  Ayaan Hirsi Alis bok En fri röst hem. Det är en självbiografi av en somalisk, muslimsk kvinna född 1969 som kämpar för ett fritt och självständigt liv. Det var filmen om hennes liv Underkastelse som fick en muslimsk extremist att mörda regissören Theo van Gogh. Själv lever hon under ständigt hot med livvakter.