h1

mars 30, 2020

Isvindar. För första gången i år har jag min ylleschal över munnen när jag rundar Hoburgen på dagliga promenaden.

Många passerar i sina bilar. Vinkar och saktar in.

1 Tranorna stannar! Glad att de vill häcka här.

2 Mattias Käll kom från Örebro och sätter upp sin utställning om marsvin i morgon. Så kommer Karin Lind…

Vi väntar oss inte mycket folk till vernissagen 10 april. Men jag kommer att informera så all känner sig trygga.

3 Så tacksam över att barnen skickar filmer, att vi har videosamtal med de små. Så fint att se dem varje dag. Litet av vardagen, där de befinner sig.

4 Har tagit fram ett några år gammalt bokmanus. Kanske blir det något…

h1

Årets första citronfjäril!

mars 26, 2020

Naturen bryr sig inte om att vi människor stökar till det…

Dagens glädjeämnen:

1 Årets första citronfjäril dök upp i trädgården.

Kejsarkronorna knoppas

2 Det finns bin och andra flygfän bland blommande mirabellträd och aprikosträdet vid garageväggen tack och lov. Jag slipper pollinera själv!

3 Jäst i Hoburgshallen idag efter tre långa veckor! Under tiden har jag i alla fall lärt mig baka med torrjäst, även att göra pizza.

Uppmaningen till Stockholm att stanna hemmavid har inte gått fram. Här är många som kommit, kanske för att fira påsk, kanske för sommaren. Så många välkända ansikten. Någon kom hit med helt flyttlass. Tänk om vi nu får den folkökning som Region Gotland drömmer om… Men vi har här i ensamheten de senaste veckorna lärt oss att prata med varandra på litet avstånd, vi varken kramas eller ryggdunkar för närvarande. Och trängs inte vid kassan på affären. Något att ta efter…

Sundre i vårsol: Socknens hjärta från medeltid och 1700-tal som ännu är våra landmärken, kastalen för vårt försvar, kyrkan, skolan och milstolpen som berättar hur långt bort vi är… Och som två armar breder husen ut sig på lagom avstånd från varandra. I mitten var nog vattendraget, myren, som sedan länge är utdikad. Nu är det sommartorka och vattenbrist.
h1

Lev i nuet!

mars 23, 2020

Inramat på väggen i en bokhandel satt detta citat av Dalai Lama. Något att leva efter.

Visst många har det tufft just nu

 Men nu skriver jag om det som gör oss glada idag på Körsbärsgården:

1 Tranparet som tycks stanna i Sundre. Häckar i Muskmyr?

2 Helga och Gian Mauro planterade en kivi i orangeriet förra sommaren. Nu knoppas bladen. Och citronträdet och apelsinen som jag satte ut på friland i våras har överlevt vintern. Liksom alla kronärtskockorna!

3. Grannen kom förbi. Vi lever på som vanligt.

4 Hittade äpplen från i höstas som jag glömt, prydligt inslagna i tidningspapper. Så fina! Äppelkaka ikväll!

Tänk efter, vad har gjort dej glad idag?

h1

Är vi trotsiga tonåringar?

mars 21, 2020

”De är som trotsiga tonåringar”, säger en professor Ingmar Skog f -54) om fyrtiotalisterna. Ekonomin går i kras, hela Sverige jobbar hemma och de unga skippar skolan och fester. Allt för att de äldre (40-talisterna) ska skonas från coronaviruset.Det är alltså 40-talisternas fel att corona sprids. ”De äldre ska inte ha sociala kontakter, att stanna inne är en solidaritetshandling” säger Skoog.

Vi ska isoleras, får litet fler strömningstjänster på TV att titta på. Om vi till äventyrs klarar att strömma.

Ja hur resonerar en fyrtiotalist, som trots allt följer med händelserna i världen och dagligen tar del av alla nyheter via media och nätet? Som tar del av läkare och professorers yttranden om att läkarna kan komma att behöva välja mellan vem som ska få intensivvård och vem som ska nekas?

Jag är född på 40-talet, under kriget. Jag växte upp med ransonering och utedass med tidningspapper. Gick hela skoltiden i överfulla skolor, där vi delade klassrum eller hade lektionerna i källarlokaler, i Filadelfias och i olika hyreshus. Jag var den första i släkten som tog studenten. Mot föräldrarnas vilja började jag läsa på universitet, jobbade parallellt nattskift på Akademiska och lyckades med tiden disputera. Jag har levt ett bra liv, de senaste tjugo åren som egenföretagare som alla andra i socknen där jag bor. Vi håller på allihop så länge vi är friska. För det har vi alltid gjort. Ingen tjänar särskilt mycket men det hör till att göra sitt bästa, det är så vi uppfostrades. Ingen av oss kan faktiskt sluta, det kan gälla lån som ska betalas, det kan gälla att den yngre generationen är beroende av oss som arbetskraft.

Vi skulle alla naturligtvis vara tacksamma om staten i dagsläget hjälpte småföretagarna under den värsta tiden. Jag är tveksam till storsatsningarna till flyget, industrin, bankerna. Så att den internationella handeln, kommunikationerna kommer igång så fort som möjligt. Att hjulen får snurra som tidigare. Det kan vara så att det är helt andra stöd som behövs. För att alls klara oss ur krisen. Eftertanke.

Vi planerar att öppna Konsthallen till påsk, vi har många unga konstnärer kontrakterade. Det kommer att vara annorlunda. Kafé och restaurang kommer av förklarliga skäl vara stängda tills vidare.

Trotsig tonåring? Nej men vi är kanske härdade av vår uppväxt. Att försöka klara sig. Att försöka informera sig, göra det vi tror är rätt. det finns inget val för småföretagare. Antingen jobbar vi på som vanligt, blir kanske sjuka och går under eller så stänger vi oss inne och då går företaget under.

Morgonbön var obligatoriskt så länge jag gick i skolan, alla i min generation kan psalmerna i psalmboken utantill. När vi började läsa engelska var det också utantilläxor som gällde. Den första film som jag såg i skolan var Hamlet med Lawrence Olivier. Till den hörde ett skolhäfte med pjäsen på engelska som vi tragglade innan filmen. Ett tjugotal citat skulle vi kunna utantill.

Så sitter texterna ännu som berg:

”The time is out of joint

O cursed spite

That ever I was born

To set it right

Vi vet hur det gick, han gick under, Hamlet. Men han lever ändå kvar.

Mitt i allihop har vi vår! Lärkan drillar, tranorna har anlänt, naturen blommar och grönskar och porlar av liv. Och vi ska sitta inne? Och vänta på att flyget, bilindustrin och all internationell handel ska rulla igång som vanligt?

h1

Rivningar i Visby världsarv

mars 5, 2020

Underbara vårdagar. Trädgården blir allt blåare av sipporna som dyker upp bland enebuskar  och rosor i Skulpturparken, lärkan drillar över åkern och flyttfåglarna kommer i täta strömmar. Påskliljorna är redan utslagna. Tänk vilken förändring av klimatet vi genomgår.

Något som bekymrar mig här ute i stillheten är vad som sker med Gotlands stolthet, världsarvet Visby. Innan 8 mars ska den av Visbys stora fastighetsägare ha rivet det fina bulhuset vid Södertorg. Han har fått rivningslov beviljat av regionen för att kunna exploatera fastigheten, förtäta kvarteret och rivningen ska vara verkställd då.

Samtidigt är nu Handlingsplanen för Visby världsarv, mål och strategi ute på remiss, en strategi föredömligt beskriven av dess världsarvssamordnare Elene Negussie med alla de lagar och regler som UNESCO, svenska staten och region Gotland förbundit sig att följa. Där ges sannerligen inte utrymme för rivningar av bulhus!

Handlingsplanen fångar väl världsarvskonventionens syfte och intentioner:

Strategi och handlingsplan för Hansestaden Visby är ett obligatoriskt styrdokument med de övergripande målen att bevara, använda och utveckla världsarvet i linje med världsarvskonventionens krav, samt synliggöra världsarvet som en plattform för en hållbar samhällsutveckling inom ramen för de globala målen och Agenda 2030

I samband med världsarvsansökan var det inte givet att Visby, en av många hansestäder, skulle få komma med på världsarvslistan. Avgörande var att Visby till skillnad från övriga ansågs vara ett synnerligen framstående exempel på traditionell mänskligt bosättning, representativ för en kultur som hotas av oåterkalleliga förändringar det vill säga, staden hade undgått förändringar i nutid som rivningar och ny bebyggelse och det var det (Unescos kriterium (V) som var avgörande att Visby togs med. Skydd, vård och förvaltning måste alltså ske så att framtida detaljplaner alltid är tydliga och detaljerade vad gäller bevarande och att oåterkalleliga ingrepp inte går att genomföra utan tillstånd lokalt och nationellt.

I Handlingsplanen skildras de olika tidsepokerna på ett föredömligt sätt, från Medeltid (1100) till den moderna staden. Däremot finns ingen skildring av det som nu skett i Visby, tiden efter 1995 då Visby blev ett världsarv, Almedalsveckan fick ett enastående uppsving och den internationella turismen, inte minst under senaste årens kryssningsresenärer, mångdubblade sommarbesökarna. Förändringen är betydande och hotar till stora delar detta kriterium V, som var avgörande för att Visby alls togs med på listan. Idag köps fastigheter upp av stora fastighetsägare med liten kunskap om kultur- och immateriella värden, för dem är husen enbart ekonomiska investeringar som ska ges största möjliga avkastning. Kvarteren förtätas, oekonomiska hus rivs, fastigheterna omvandlas interiört, vindar inreds. Tidigare ägarstrukturer upplöses, bostadsbolag inreder för korttidsboenden som Air B&B, lägenhetshotell, hotell under högsäsong, livet i staden upphör. Regionens stora fastighetsinnehav innanför murarna där praktiskt taget alla arbetade, har sålts och arbetsplatserna flyttats, även länsstyrelsen har lämnat innerstaden. Ett enormt fastighetsinnehav har bytt ägare, köpts upp med nya krav på snabb avkastning.

Att  utvecklavärldsarvet Visby är inte att riva, förtäta och bygga nytt. Det är inte att gå enskilda ekonomiska intressen tillmötes. Att utveckla i världsarvet Visby är att följa världsarvskonventionens krav att de kulturella och immateriella värdena skyddas och bevaras för all framtid och att de globala målen och Agenda 2030 efterlevs. En levande innerstad innebär inte en sommarstad för besökare utan först och främst en stad med verksamheter och möjligheter att leva och bo i året runt.

Det är till syvende och sist gotlänningarna och visbyborna som har fått utmärkelsen för omsorgsfullt förvaltande under tusen år och det är vi genom utsedda tjänstemän och politiker har ansvaret när ekonomiska krafter och investerare vill annat och trycker på.

I Visby rivsMer om detta, och bättre beskrivet, går att läsa i Gotlands Allehanda djuplodande artikel 4 mars. 5 sidor! Läs den, finns på nätet

h1

På söndag kl 11 är gudstjänst med kören och semmelkaffe på Körsbärsgården

februari 21, 2020

Det är verkligen vår, vindarna till trots. Idag tillräckligt varmt för att fika ute i lä. Talgoxen kvittrar, påskliljorna dyker upp i gräsmattan och har redan stora knoppar, vid gården Tore surrar bina utanför bikuporna, talgoxarna har vår i strupen och trädgården tigger om uppmärksamhet…

bina har vaknat

Det är tydligen sportlov i Stockholm. Ni med barn och barnbarn som ämnar er till ön, kom gärna förbi! På söndag kl 11 är sedvanlig gudstjänst med kören och därpå semmelkaffe på Körsbärsgården. Konsthallen öppen därefter. Vill ni komma förbi en annan dag så hör av er så öppnar vi. Ej torsdag-fredag, då har vi Årsmöte i Stödföreningen och träff med sommarens utställare.

h1

Vilseförda i samtiden? Opera som vill påverka

februari 9, 2020

Några dagar i Stockholm, bland annat var jag på operan och såg La Traviata:

Världens mest spelade opera, La Traviata, ”Den vilseförda”, av Giuseppte Verdi går just nu på Operan i Stockholm. Scenografi, kostym och mask gör Magdalena Åberg, en av de många begåvade konstnärer som har Gotland som inspiration och arbetsplats om somrarna. Vi är vana att se den här operan i 1850-talsmiljö, i ett Europa präglat av tillväxt och nya normer, där huvudpersonen, en lyxprostituerad, rör sig på överdådiga fester i samhällets topp, en glittrig ram som får musiken att lysa.

I den här iscensättningen hamnar vi så långt från det traditionella som man kan komma. Åberg har valt stram förenkling och minimalism som ger verket stark nutidsprägel.  I inledningen befinner vi oss i staden, en anatomisk teater i svart och grått, en halv cirkel fylld av mörkklädda  män där vi i publiken är den andra halvcirkeln. I nästa scen, livet på landet, hissas den anatomiska teatern upp och bildar ett oroande moln för en scen fylld av ljus, för att i slutakten åter sänkas ned i mörket.

Regissören Ellen Lamm tycks också ha ett annat syfte: Är det vi i publiken, samtiden, som är ”de vilseförda”, som av likgiltighet och bekvämlighet  låtit allt pågå och nu gemensamt med de mörka männen faktiskt bär skulden? Om det nu gäller miljöförstöring eller som i operan att ödelägga två enskilda människors liv.

Musikaliskt hör den här uppsättningen till de allra bästa: Sopranen Ida Falk Winland, är en enastående vacker sylfid i guldlamé med suverän belcantoteknik, väl matchad av Bror-Magnus Tödenes, ung norsk tenor med italiensk glöd och energi och veteranen Karl-Magnus Fredrikssons varma känsliga baryton. Alla tre är dessutom utomordentliga skådespelare, på scenen utspelar sig ett drama som rör publiken till tårar och som understundom gör att musiken, gudomligt tolkad av den venezuelanske dirigenten Domingo Hindoyan, blir en inramning istället för en huvudsak i dramat.

Vad är det då som vi blir en del av? Vad är det i det som pågår i nuet som regissör, scenograf och sångare, kanske omedvetet, så präglas av?

Sopranen, Ida Falk Winland är till utseendet en personifierad Sara Danius, scenkläderna associerar till Nobelfestligheterna. Den anatomiska teaterns mörkklädda herrar och en och annan dam ser i inledningsscenen likgiltigt ned på dissekeringen av den döda som ska starta. De är de upphöjda, de likasinnade, de ekonomiskt oberoende., de som gemensamt drar fördel av glansen runt divan och skamlöst nyttjar alla tillfällen som givs. För att sedan, när motgångarna hopar sig, när sjukdomen träder in, gemensamt rycka på axlarna och vända ryggen till. Svenska Akademin eller världen i stort? I vilket fall en oändligt sorglig dystopi till den vackraste av musik.

Vi i publiken är den andra sidan av den anatomiska teatern. Vilseförda och passiva sitter vi på åskådarbänken och tar del av det som sker. Utan att ingripa. En dag vaknar vi men då är det försent.