h1

I Paris och julöppet på Körsbärsgården

december 2, 2016

Tre dagar i ett Paris som förändras. Bevakning och poliser överallt, vakter som kontrollerar väskor och påsar när man besöker de stora butikerna.

I ”mitt ” kvarter i sjunde arrondissement är ändå det mesta sig likt. Denna gång var yngsta dottern Agnes mitt resesällskap. Det blev nya för mig okända restauranger och barer (väldigt trevliga, t ex Chez Janou i 3.e och La Palette nära Saint Germain des Prés), galleribesök och ännu en gång en titt på Brancusis ateljé invid Pompidou. Magritte-utställningen där var omöjlig att ta sig in på, måste förbokas via nätet! Konst är populärt! Att rekonstruera gamla miljöer och sälja det som var en gång är populärt: vi dök ned i ett litet Thé-museum, ett 1700-talsapotek och en butik för uppstoppade djur.

Jag bodde en gång i Paris nära Rue Moufftard och Ernest Hemingways kvarter. Var då billiga, nedgångna hus och billiga barer, idag väldigt chict och inne. Även där drar förändringens vindar in…

Vi leker! Kul att öppna Konsthallen igen. Livias Hus blir väldigt jullikt, massor av levande ljus och skojiga julklappar, till exempel Lena Katarina Swanbergs fina julskålar. Jag har ju skrivit om dem tidigare och följden är förstås att flera har beställt i förväg…. KANSKE kommer hon till ön igen och glaserar ytterligare tre som hon brände när hon var här sist. Hoppas!fullsizerender

Imorgon 12-15 har vi öppet, liksom alla lördagar-söndagar i advent. Fri entré och vi bjuder på glögg och pepparkakor. Och Bob Dylans julsånger…

h1

Konsthallen öppnar i december

november 23, 2016

November när det är som allra bäst: vindstilla, + 9 sol och dis om vartannat. Vi har jobbat i trädgården hela dagen, Jon har kört bort äpplen och jag klippt ned. Hoppas ännu på några fina utedagar men trädgården är ganska förberedd för vintern nu. Korna hos grannen råmar sorgset, enstaka övervintrande småfåglar tonar stilla. En traktor i fjärran. Ro och stillhet.

Kålen frodas ännu, vi kommer att ha mat till i vår!

Lena Katarina Swanberg kom med 6 underbara röda julkskålar. De kommer att finnas till försäljning när vi öppnar Konsthallen lörd-sönd, 12-15 den andra tredje och fjärde advent. Välkomna då, fri entré och vi bjuder på bischoff med apelsiner och pepparkakor. Evert Lindfors-utställningen har vi arrangerat om och visar hans verk i Konsthallen. Ledsamt att han inte längre finns, tänker mycket på honom.fullsizerender

 

h1

Utopier och Luftslott

november 22, 2016

Kort besök i Norrköping för att se Konstmuseets utställning NEXT: UTOPIA. Det handlar om samhällets utveckling och det offentliga rummet, om miljön där vi lever våra liv och om barnens rätt till fri lek. Till del är temat likartat det vi tog del av under Arkitekturbiennalen i Venedig. Omvandlat till ur Norrköpings perspektiv. Eller vilken stad som helst.

Konstnärsduon SIMKA hade varit där och tyckte vi skulle titta på utställarna Mariana Alves silva, Katarina Bonnevier och Therese Kristiansson som med sitt verk Luftslott – när vi bygger den stad vi vill leva i byggt en hel värld i återvunnen plast, segel, paraplyer, vindställ och fläktar. Inspirationen är Niki de Saint Phalle och skulpturen Hon på Moderna Museet., man går in i en fantasivärld av ljus och starka färger, något organiskt som rör sig, andas. En häftig upplevelse för barn och vuxna. Vore absolut underbart att kunna visa hos oss och på andra platser. Men vi blev betänksamma, en vaktmästare måste hela utställningstiden finnas intill, lappa, teipa. Plasten är skör och när det uppstår en spricka faller landskapet omedelbart ihop. Liksom om man inte stänger blixtlåset efter sig när man kryper in i landskapet. Luften går ur, rummen rasar samman. Med ett litet barn därinne kan det få panik när det inte hittar ut. Kvävas?

Törs inte tänka tanken. Men vackert var det! Skulle det kunna uppföras annorlunda, mer hållbart? Utan blixtlås?

”Vår” Maria Miesenberger har just invigt en väldigt fin skulpturgrupp på Drottninggatan vid gamla Kristinaskolan. Hon finns också representerad med flera verk i Konstmuseets utställning.img_7671

Ni som har vägarna förbi Norrköping…

Fina, ganska stilla soligt disiga höstdagar. Vandrar med väninnan som är på veckolångt besök på ön. Det blir mycket gamla promenadstråk kring Nore och ängena. Än är mycket av höstlöven kvar…- Snart kommer vitsipporna, sa hon och det känns faktiskt så.

Nu är jag inte längre Årets kulturpristagare. Idag valde Region Gotland Roland Olsson till årets pristagare. Bra val. Nu har priset gått två år i rad till Storsudret. Vi är bra på kultur!

 

h1

Konstnären Evert Lindfors är död

november 14, 2016

 Evert Lindfors summerade i somras sitt liv i konsten på Körsbärsgårdens Konsthall, Summa summarum.

Han avled för några dagar sedan i Frankrike.

Lindfors var född i Visby 1927. Redan i sexårsåldern fick han liksom övriga syskon hjälpa till med försörjningen. Han blev tidningsbud. När han var sjutton, lämnade han Gotland för gott, for till Paris och sökte in på Académie de Beaux-Arts och blev sedan blev kvar i Frankrike. För knappt tio år sedan hade han sin sista stora utställning, på Kungliga Konstakademin, men så på sitt nittionde år blev det så ännu en. På hemön.

Lindfors var utan tvekan den störste av nu levande Gotlandsfödda konstnärer med en rad internationella utställningar bakom sig. Så sent som i våras fick han Kungliga Konstakademins pris för sin betydelsefulla gärning:

Evert Lindfors tilldelas Christensen och Ekmans pris för sin långa och betydande gärning för svenskt konstliv. Den hade inte varit möjlig utan hjälp av fransk espri. Skulpturen vittnar om livets tvingande resa utan returbiljett, kantad av förhoppningar, sorger och glädjeämnen, en färd ingen klarar sig utan.

Under större delen av sitt liv bodde han i Lacoste, en medeltida by som klättrar hisnande brant längs Luberonbergen i Provence. Huset var gammalt, ateljéerna rymdes i urgamla stenåldersgrottor. Här samsades hundra och åter hundra porträtt i lera av bondebefolkningen från trakten, skulpterade med den obehandlade leran från omgivningarna, ofta ögonblicksbilder, formade i den stund han betraktade. I somras flyttades de till Gotland. Delar av utställningen förlängs nu och visas under advent på Körsbärsgården.

Han började dock som målare men vännen Torsten Rehnquist fick honom att börja arbeta i lera, att arbeta tredimensionellt och det var som skulptör han fick sitt stora genombrott. Mest känd är Noaks Ark med ett femtiotal fantasidjur, märkvärdiga djur i fantastiska dräkter och hudar som funnit sin form i olika leror, bränningar och syrereduceringar. Förebilderna var allt det skrämmande som han som barn trodde sig se i mörkret längs vägen över Hällarna när han bar ut tidningar. Verket finns i olika varianter både i Sverige och i Frankrike. Ett av dem finns på Gotland, sedan flera år nedpackat i Regionens konstförråd, men den lilla skulpturen Vincent van Gogh finns att beskåda på Almedalsbiblioteket.

Delar av utställningen från i somras kommer på nytt att visas på Körsbärsgårdens Konsthall med början andra helgen i advent.

h1

Snö och vardagsliv

november 8, 2016

Åter några dagar i Stockholm för ateljébesök och diskussioner kring teman inför nästa års utställningar.

Spännande när idéerna dyker upp och börjar ta form. Vi tror det blir en annorlunda och väldigt intressant säsong 2017 om detta nu går i lås!

Vi drömmer om att visa konstnärskap utifrån både färdiga verk och vägen dit, inspirationskällor, olika uttryck men kanske ändå i grunden en enda stark vilja efter en specifik bild, tecken.

Ännu återstår en del: Konstnärerna ska vilja detta (det innebär en hel del arbete utöver en ”traditionell” utställning), fler mindre resor väntar.

Men roligt att vara igång med något nytt!

Under de två dagar vi var iväg hann vintern komma till ön! I Visby, vinglade flyget in i snöstorm. Stans gränder var höljda med is och snö, inte att tänka på att färdas där med bil! En liten promenad till vännerna nära Söderport blev det i alla fall!

Snön tunnade ut på Storsudret men också här är ett fint snötäcke över ännu ej upplockade äpplen och högar av tomatplantor Solen skiner idag, det är vindstilla och nollgradigt..fullsizerender

h1

Louisiana och Knud W Jensen

november 2, 2016

I brevlådan kom idag Louisiana Magasin, som skickas till dem som är medlemmar i Louisianas Vänner. Alltid en högtidsstund och jag inser att det är dags att avlägga besök igen.

Just nu är en utställning med Louise Bourgois. Jo, jag såg henne i Stockholm tidigare men denna tycks annorlunda. Och hon är verkligen en spännande konstnär! Så är också en utställning, måleri med Daniel Richter.

Kanske kan vi åka ned 7 december, på årsdagen då Knud W. Jensen, Louisianas grundare och motor, skulle blivit 100 år? Han är förstås en ouppnålig förebild. Det finns en liten intervju med honom när Louisiana precis startat 1958 i magasinet.

”Genom konsten får vi kunskap om oss själva och den tid vi lever i”, sade han då. På frågan varför han lagt museet ute på landet svarade han

”Blir man inte mer mottaglig för konsten när man möter den ute i naturen?”

Det är ungefär så vi resonerade när vi beslöt oss för att bygga en konsthall i Sundre. Att det inte alltid är givet att gå på museum när man bor precis intill. I Visby eller Stockholm. Men när man gör en utflykt behöver man någonstans att landa, en plats att stanna till vid…

Förra årets utställare, Malina Casta som byggde den stora Labyrinten, har fått ett fint pris av Svenska Tecknare för just det projektet som hon kallade I´ve never been fond of Reality. Roligt för henne och för oss!housework3_okt16_1_small

h1

November

november 1, 2016

Idag är första november. Det är höstlov (när jag var liten var det potatislov, dvs man tog upp potatisen), det regnar och är tio grader. Kraftig vind från sydost, dis över åkrarna, bara siluetten av Sundre kyrka. Har försökt ändra mina promenadrutiner från sen eftermiddag (det blir för mörkt) till förmiddag, men idag fick jag vända, blev för blöt.
Har nu äntligen plockat in alla tomaterna, de sista (det är många!) får eftermogna i köksfönstren. De sista äpplena plockade jag av igår. Det mesta är nu avklarat i trädgården, men än återstår några arbetsdagar om det skulle råka bli sol och stilla….img_7563
Även den sista ”flyttfågeln” har lämnat ön. Helga kom på kort besök från Sardinien för att hämta sin nyinköpta bil (stor med lastkapacitet) Tanken är att hon på nytt ska bila genom Europa till våren med bilen full av olivolja och egna inläggningar. Tänker på några underbara novemberdagar förra året då det var stort födelsedagskalas i Cuglieri och då Jon och jag stannade kvar och skördade oliver. Det lär vara +20 och sol där just nu. Förstår att hon återvänder raskt.
Jag läser Linn Ullmans De oroliga. Den handlar om föräldrarna, Ingmar Bergman och Liv Ullman och om barnet emellan, älskat men övergivet, ett barn som inte vill vara barn, som vill bli vuxen så fort som möjligt. Dåtid och nutid blandas, reflexioner och faktiska händelser. Boken uppstår när fadern tid håller på att rinna ut, den uppstår som ett överenskommet ”arbete” de ska göra, en intervjubok. Men det är redan försent, fadern är på väg in i glömskan, är förvirrad, lätt dement. Samtalen bandas men är av usel kvalitet, det blir inte det som de hoppats på. De här samtalen, 6 till antalet, återkommer med mellanrum i boken. Däremellan spinns en poetisk väv av minnen, oro, rädslor. Det är en oerhört stark bok, egensinnig som trots den smärta den lyfter fram i relationen barn- föräldrar, rymmer mycket kärlek inte minst till den döende fadern. Läs den! För mig är den årets starkaste bok.