h1

Litteraturafton med Jakob Lind på tisdag 27/7 kl 19 Körsbärsgårdens Skulpturpark

juli 24, 2021

Litteraturaftnarna fortsätter. På tisdag är det Jakob Linds tur, han berättar om sin nyutkomna bok Morfars pistol, ett familjedrama. Jag har själv läst den, en mycket spännande afton kan utlovas!

Tisdag 27/7 kl 19 i Skulpturparken. Om det regnar är vi inomhus i Konsthall och placerar stolarna med avstånd.

Det har varit en spännande sommar i litteraturens värld, intressant att följa motiven hos varje författare varför de skriver, vad som driver. Hur de som är relativt nyetablerade som författare ofta gått i olika skrivarskolor.

Här kommer, tror jag, ett förstlingsverk och en helt fantastisk mogen skribent! Hoppas mycket på framtida romaner..

h1

Litteratur på Körsbärsgården 20/7 kl 19 Marianne Hamilton, De tre männen

juli 18, 2021

Litteraturkvällarna fortsätter, på tisdag 20 juli kl 19 (obs tiden) är det Marianne Hamilton, fritidsboende på Gotland som berättar om sin nya bok ”De tre männen, en roman om manlig vänskap skriven av en kvinna”.

Det är en roman om manlig vänskap, om jakt, och om hur det mesta sätts på prov efter en tragisk olycka.

Vi planerar att sitta utomhus i parken framför Skulpturgalleriet.

Välkomna till en spännande kväll!

h1

Körsbärsgårdens visningar:Om Siri Carlén

juli 17, 2021

”Jag lever för det vackra. Jag kan bli helt knockad och knäsvag av solen som lyser igenom ett lövverk eller när jag ser mina barn på avstånd. Det är inte bara saker man ser utan även känslan man känner mot huden. Jag gillar att vara i den känslan. Bevara och bearbeta den.”    

Siri Carlén 20 maj 2021

Fredagsvisningen i Konsthallen handlade om Siri Carléns utställning Teckningar. Denna gång började jag med att citera Jessica Andersson Jonson, som är den som skrivit texten om Siri som nu sitter på väggen i utställningen.

”Det var i Gläntan på Konstfacks examensutställning 2015 som jag först stiftade bekantskap med konstnären. Det var lite som att ramla ner i kaninhålet i Alice i Underlandet. Plötsligt stod jag där omgiven av träd, stenar och berg i färgglada mönster. En gnagande känsla av att de korallika växterna och djuren vände sina tentakler mot mig. Att befinna sig i en besjälad biotop. Jag var tvungen att gå ner på alla fyra för att komma in i den gula tipin vid bergets fot. Där inne, i hjärtat av gläntan, berättades det en saga. En röst läste för mig. Jag minns inte berättelsen. Men jag minns känslan av att vara barn. Lukten av oljekritor när man smälter dom. Dammpartiklar som står stilla i luften i ett soldränkt rum. Löftet om att allt kommer att utvidga sig.

Siri Carléns pastellteckningar får mig att se saker som om det var för första gången. I en handvändning sätter hon förståelsehorisonten ur spel. Hon försöker inte definiera eller nagla fast sina motiv. Istället frigör hon betraktaren från alla förpliktelser. Vänligt men bestämt fångar hon solljuset och delar upp det i alla dess färger. Tecknar med absolut gehör för hur tonerna träffar hjärtat. Ytor genomströmmande av ljus aktiverar minnesbalken. Som arketyper eller diabilder. Det är hursomhelst väldigt vackert.

Mellan träden skymtar Tove Jansson som kvickt höjer handen i en vinkning. Keith Haring, Monet och Niki de Saint Phalle ligger och småfnissar i gräset. Och lite längre bort, under kastanjen, sitter Fogelstadkvinnorna uppflugna på en filt och smuttar på varsin cognac. De långa skuggorna som rinner ut över bilden slår an något dovt inuti. Väcker … jo det måste vara habegär. Jag vill äga alltihop. Ge mig en korallröd himmel och en sammetsrosa sol! Ge mig blåbärsblå pioner och en plommonfärgad stol!”

Ja, Jon och jag föll också en gång handlöst för Siri när hon visade sin installation på Konstfacks Vårutställning 2015. Vi tog hela utställningen hit och köpte så in en tredjedel och gav verket ett permanent rum här hos oss i flygeln.

Vi försöker förstås följa ”våra konstnärer” på instagram och facebook. Och Siri är flitig.

När vi började diskutera en skulpturgrupp som skulle vända sig till både stora och små föll tankarna naturligtvis på Siri. Men av det jag kunde se målade hon. I pastellkrita. Skulle hon kunna skulptera? Och i vad?

Jag försökte stämma träff med henne i ateljén mellan topparna i pandemin. Men det gick inte. Fönsterbyten var på gång i hela huset..

Till slut sågs vi på Skeppsholmen. 

Våra försök att beskriva en beställning till Siri blev nog ganska diffus. Fast hon såg helt klart något framför sig. Paradiset av Niki De Saint Phalle (passande utanför Moderna Museet) hade hon haft med sig sen hon var barn med två konstnärer till föräldrar som ofta gick dit med sina telingar. Det var på den tiden när Nikis skulpturer var tillgängliga för alla, möjliga att klättra, ta på.

Det började regna och vi satte oss på ett kafe vid vattnet. Väggarna pryddes av Siris teckningar.

Vi tänkte att hon kanske både ville forma en skulpturgrupp och ställa ut?

På den vägen blev det.

Siri hade inte arbetat med skulptur men kände konnärsvänner som kom med ideer. Carl Hamilton fick ansvaret för att forma i glasfiber. Skulpturerna målades med billack för att bli så hållbara som möjligt.

Och Siri höll tiden under hela projektet, Fantastiskt.

Utställningen då?

– Jag kommer med 90 bilder, sa hon. Kan vi måla rummet gult?

Javisst, det lät ju underbart. Annorlunda. Ofta får konstnärerna fria händer. Så även nu.

Rummets  intensivt gula hör förstås ihop med hennes bilder, sättet att se ljust, färgen, skiftningarna som ofta går över mot absurda kontrasteringar av färger. Men som faktiskt följer naturens kulörer. Fast vi oftast tolkar om det vi ser, ser bara det som vi brukar uppfatta och se. Gräset är grönt, himlen blå, skogen mörk. 

Siri skildrar ögonblickets ljus och färg. När solen, skuggan, fuktigheten förändrar, överraskar. När ljuset formar om vår föreställningsvärld. När floden blir blodröd och himlen ljust lila, När trädstammarna lyser havsblå mot gredelin mark och gula lövträd. Förvandlingarna som vi sällan uppfattar.

Här finns också det lilla i vardagen, en eller ett par frukter på ett dukat bord, en blomma… Just det där är viktigt för henne, det här extra i vardagen. Möjligheten att köpa frukt och blommor varje dag. Det ville hon kunna göra när hon nu skulle leva som konstnär.

Och kanske är det just det som fångar oss, lyckan finns just där, i det lilla, det vackra, det goda. Vi människor behöver egentligen inte så mycket. Men vi behöver glädjan, iakttagelseförmågan, att känna detta, att vara glad, nöjd lycklig då och då.

Så kanske är Siri en sådan ögonöppnare för oss, vi fångas och dras in i hennes lilla värld som verkar så lugn och säll, så full av färg och enkelhet. Där vill vi alla vara. Egentligen.

Primitivt, barnsligt? Jag är inte alls säker.

– Mitt behov och lust styr fullt ut. Jag jobbar snabbt och intuitivt, kan bli litet vad som helst. Fast jag behöver struktur och tydligt schema… På Konstfack bestämde jag mig för att undersöka vad händer om jag gör precis vad jag vill . Vad skulle hända om lusten fick styra hela processen

Det blev ”Gläntan” exjobbet på Konstfack. Och nu skulpturerna ”Gänget” och en spännande utställning hos oss.

h1

DN:s artikel om Siri Carlén 14 juli

juli 14, 2021
h1

Körsbärsgårdens skulpturgrupp idag på DN:s förstasida KULTUR

juli 14, 2021

Vilken otroligt fin presentation av ett viktigt verk! På Körsbärsgården är vi förstår väldigt glada, för Siri Carlén konstnären, för alla besökare (de är många i sommar!) och för att vi lyckades med detta för oss stora projekt tack vare alla våra ”Crowdfundare”!

Dagens Nyheter ger Skulpturgruppen ”Gänget” många sidor och rikligt med bilder, både från skulpturerna och hennes utställning som pågår här till 26 september. Kom och se, ni som ännu inte hunnit hit!

På fredag kl 13.00 är Konstvisning som vanligt på Körsbärsgården, passande nog denna gång handlar det just om Siri Carlén och hennes utställning. VÄLKOMNA!

h1

Fredagsvisning kl 13 på Körsbärsgården

juli 9, 2021

Idag kl 13 fortsätter jag med Körsbärsgårdens konstvisningar och presenterar den nya utställningen SEMEION; TECKEN.

Konstnärer som arbetar, målar, gör collage med tecken, ord, texter, har alltid fascinerat mig.

Vad vill de säga med sin bild? Vad säger den mig? Det börjar en dialog.

Antoni Tàpies, spanjoren gjorde vissa tecken och siffror till sitt signum, Cy Twombly målade flöden av ord, inte alltid läsbara.. Graffiti-konstnärerna uttrycker sig med sina TAGS men också i ord, som ”tidsmarkörer”, viktiga i nuet. Och de får oss att stanna upp och fundera. Något händer i oss.

För några av konstnärerna är orden, det skrivna, oerhört viktiga för förståelsen, för att komma djupare in i själva innebörden, det som orden betyder. De målar orden för att komma åt en ytterligare dimension, det som orden i sig inte når och som en målning, en känsla, kanske heller inte når.

Semeion betyder just tecken på grekiska. Det är ganska många konstnärer som deltar i utställningen på Körsbärsgården, från just Antoni Tàpies, Harald Lyth, Björn Erling Evensen till Eva Jacobsons ord, Kerstin Lindgrens Pollock-liknande angrepp och Eva-Marie Kothes kilskrift till dagens unga, David Klasson, Olivia Pettersson Fleur, Fabian Tholin, och Christoffer Totte Engvall.

Kerstin Lindgren, Eva Jacobson, Eva-Marie Kothe i Konsthallens Semeion, Tecken

Det finns förstås en hel vetenskap kring detta; semiotik eller semiologi, läran om tecknen. Den hör till lingvistiken, dvs läran om hur betydelser uppfattas och meningar bildas. Det kan gälla både tal- och skriftspråket men också i gester, bilder, i biologiska processer. Det här har fascinerat människan i alla tider. Förr kopplade man tecknen till teologin och medicin, Guds existens fanns i tecknen. JÄRTECKEN har vi alla hört talas om, de förebådade i allmänhet olyckor och katastrofer. Men tecken och ord kunde också skydda; i skrift eller genom att uttalas högt. Kloka gummor och gubbar ute i byarna kunde förebygga sjukdom genom sina tecken.. Redan på 1600-talet skrev John Locke sitt verk DOCTRINE OF SIGNS, idag heter uttolkarna Claude Levi-Strauss, Roland Barthes och Umberto Eco.

På den vägen är det och för många konstnärer är orden, siffrorna ett sätt att nå betraktaren, att aktivera dem att tolka deras verk, att ge dem en personlig innebörd. Bildorden öppnar mot något okänt, en slags extra dimension

Kerstin Lindgren

Kom och lyssna och delta i samtalet idag kring utställningen idag!

Litteraturaftnarna på tisdagskvällar forsätter. Fast på tisdagkväll kl 18 blir det teaterafton för hela familjen med en miljöclown som heter Sven. Familjeföreställning för barn (från fyra år) och vuxna som handlar om återvinning och miljötänk, en resa i associationer, lek och blodigt allvar!

h1

Körsbärsgårdens tisdagsträffar startar

juni 28, 2021

imorgon 29 juni kl 18 inleder Anita Theorell och berättar om sin nya bok om konstnären Axel Törmeman. Evenemanget är utomhus framför Skulpturgalleriet. Välkomna!

h1

Sommarens konsthändelse Crowdfunding blev färgglad skulpturgrupp

juni 28, 2021

Sommarens konsthändelse på Gotland? Lördagen 3 juli kl 14 öppnar Körsbärsgården sin stora skulpturgrupp om fyra färgglada skulpturer av Siri Carlén framför Konsthallens entré samt två nya utställningar. 

I vintras, när pandemin var som svårast för alla museer startade Körsbärsgården en ”Crowdfunding” för att försöka finansiera skulpturgruppen. Tankarna på något nytt, stort, tilltalande för stora och små hade funnits en tid. Kontakter hade tagits med Siri Carlén, en av de unga lovande konstnärer från Konstfack som varit en av de första avgångsstudenterna därifrån som ställt ut. Kunde hon? Och vad kunde man bygga i för material för permanent utomhusvistelse? Associationer fanns till 60-talet och Niki de Saint Phalle utanför Moderna Museet i Stockholm. Hur skulle sådana figurer formas idag, femtio år senare?

Idéer föddes och utbyttes. Men det skulle bli en dyr historia och Körsbärsgården gick som många museer och konsthallar redan på knäna p g a pandemin. Allan Larsson, en i Körsbärsgårdens nybildade stiftelse föreslog crowdfunding. Så blev det och resultatet blev över förväntan. Hela 135 bidrag kom in! Allt från 40 kronor till flera tusen! Kostnaden för själva gjutningen var stor, konstnären skulle ersättas, frakt och montering fick inte glömmas.

Skulpturerna kom på lastbil till ön, Hoburgs byggtjänst i grannsocknen, ställde upp med montering.

På lördag 3 juli invigs skulpturerna, ja egentligen redan under fredagen när alla crowdfundare får ta del av dem och högtidligt tackas av Stiftelsens ordförande, tidigare landshövdingen Cecilia Schelin Seidegård.

Siri ställer även ut i Konsthallen, Teckningar, ett av smårummen målas i lysande gult och fylls med bilder, de flesta i pastell.

I Stora hallen invigs samtidigt en samlingsutställning Semeion, Tecken.

Skrivtecken, siffror fascinerar. Förr kopplades tecknen till teologin och medicin, Guds existens sågs i järtecken som förebådade olycka och katastrof. Tecken och ord som skrevs eller lästes högt kunde förebygga sjukdom. John Locke skrev redan på 1600-talet sin Doctrine of signs. Idag heter uttolkarna Claude Levi-Strauss, Roland Barthes och Umberto Eco. Tecknen förklaras, ges uttryck och innehåll.  Också för många konstnärer är det att sätt att nå betraktaren, att aktivera dem till att tolka verken och ge dem personlig innebörd. Utställningen spänner över tiden, från den kanske främste i genren, spanjoren Antoní Tapies (1923-2012) över Acke Oldenburg (1923-2005), Harald Lyth (1927-), Björn Erling Evensen 1924-2021), Sadaharu Horio (1939-2018) Kent Lindfors (1938-) och Kerstin Lindgren (1939-)  till de yngsta, Olivia Pettersson Fleur, Fabian Tholin, David Klasson och Cristoffer Totte Engvall födda på 80 och 90-talet. 

Siri Carlén 

Är 35 år och bor och verkar i Stockholm. Gick ut Konstfack 2015 och har haft flera utställningar (bland annat ett permanent rum på Körsbärsgården). Hennes mönster och bilder återfinns bland annat på Svenskt Tenn. Båda föräldrarna är konstnärer, hennes inriktning mot konst var given. Jobbar gärna med mural- och fönstermålningar i offentliga miljöer.  – Jag gillar visuella upplevelser. Traditionell folkkonst och konsthantverk från alla länder brukar verkligen komma åt mig känslomässigt. Mina bästa böcker handlar om tibetanska tigermattor och en annan om ryska balettens kostymer. Jag älskar färg, textil, måleri, stilen och mönster. Jag försöker titta på mycket, och kämpar med att undvika att särskilja vad som är ”fin eller fulkultur”.

Konstnärerna i Semeion, Tecken:

Antoní Tapies, Björn Erling Evensen, Harald Lyth, Sadaharu Horio, Acke Oldenburg, Kerstin Lindgren, Kent Lindfors, Eva Jacobson, Olivia Pettersson Fleur, Fabian Tholin, David Klasson. 

h1

Fredagsvisning på Körsbärsgården, om Christoffer Totte Engvall

juni 19, 2021

Visningen i fredags på Körsbärsgården handlade om Street Art och Christoffer Totte Engvall och hans utställning En vild invit.

På Konstmässan SUPER MARKET har man ambitionen att visa konst från Norden och världen. Ofta dyker ganska små nyetablerade gallerier upp. Syftet med mässan att nå en bred (ung tror jag) publik och ge konstnärerna möjlighet att träffa sin den och varandra, att nätverka, lära känna varann över landsgränserna. Mässan brukar vara bra på att tydliggöra förändringar på konstscenen, utmana vad som är tillåtet.

Där var för några år sen ett galleri som verkligen stack ut, Montern var byggd som en ganska sunkig, punkig miljö, oerhört kompakt inredd med associationer mot New Age. Några målningar var i fokus, såg nästan afrikanska ut i sina mörka jordfärger. Fast i collage, sönderrivna bilder och texter hopfogade med häftklamrar, målade på med dramatiska motiv. Erik AxlSund hette galleriet. Jag blev så fascinerad av miljön att jag glömde fråga vem konstnären var. 

Jag försökte få kontakt med dem senare för att få veta något om konstnären var men de var dåliga på att svara på mejl. Jag försökte följa dem på nätet. Så var det plötsligt en utställning med några ”Street-artists/ musiker”. Och jag insåg att den ene hette Christoffer Totte Engvall och var den person som jag sökte.

Vi åkte dit, Jon och jag, Galleri Erik AxlSund låg på Söder. En tidigare butik med skyltfönster. Innanför vidgade det sig, en trappa ledde ned i källaren till samma miljö som i montern. Det var ganska stort med soffor och fåtöljer, mönstrade mattor, konst överallt, mörkt med litet julslingor här och var. En bar, ett litet podium för musiker eller uppläsningar. Med all säkerhet något som aldrig passerat myndigheten blick.

Vi köpte två verk av Totte och fick hans adress. Han hade lämnat stan och befann sig i Hjo, målade och spelade i ett ”Industri-noiseband”  Hjärnkultur. Ofta var han i stan, sov över hos dem..

Vi for till Hjo och på den vägen är det. Det har blivit många resor, vi som aldrig hade varit där. Två utställningar med Totte har vi haft. Jag är oerhört fascinerad. Den här utställningen tas ned 30 juni. En vecka kvar!

Vad är det som är så speciellt?

Själv beskriver han sitt måleri som hjärnläckage, en punkig och brutal expressionism som utforskar och skildrar psykets dunkla tillstånd. Ofta börjar måleriet i snabba bilder i tusch på ett skissblock, han arbetar ständigt i sina block, det blir många sådana bilder per dag. Han river sönder dem, destruerar sina målningar, är sällan nöjd. De ligger där i enorma skräphögar i hans ateljé (en samlingslokal/källare i ett hyreshus), där väggarna är täckta med plast och sprejade med gatukonstens slagord och symboler. Så går han igång med sina målningar, ofta ganska stora, på skivor och pannåer där han klistrar, häftar samman materialet med klamrar. Mönster träder fram som ger nya associationer, ganska långt från de ursprungliga rätt figurativa bilderna, porträtten. De blir till abstrakta landskap i mörka dova toner. Ibland går associationerna till anslagstavlor i storstäder, där affischer rivs av slarvigt, nya klistras på, åter nya… Processen att måla inträder. Det är mörka jordnära toner, ibland täckande, ibland svagt laserande, där bakgrunden skimrar bakom. Ord och tecken dyker upp. 

Kanske är tonen i Tottes måleri en aning ljusare idag, mindre stråk av bjärta kulörer letar sig in i det mörka. Förhållningssättet till material och komposition nu som tidigare är kaosartat och bildar en bisarr och primitiv estetik som rymmer figurer och abstraktioner av rå, absurd karaktär. Ett ansikte med förstorad tandrad och stirrande jätteögon, ett kranium ? dyker upp. Meddelanden från en undre värld, Var finns svaren på livsfrågorna? Gloria. Arm the underdog.

Mina associationer ledde till amerikanen Jean-Michel Basquiat  och en retrospektiv som nyligen vandrat runt i världen, vi hade sett den på Barbican Centre i London. Street Art, punk och underground var i centrum, med referenser till musik, skrivande, performance och film. Uttrycken förstärkte och inspirerade varandra. ”Jag gick aldrig på konstskola, jag bara tittade på massor av saker. Det var så jag lärde mig om konst.” (Jean-Michel Basquiat) 

Bilderna var fyllda av liv och vitalitet. En ungdomlig intensitet där man kände New Yorks puls, drogerna, hip hop och punkrock. Ett samplande av tiden som bättre än orden berättade om åttiotalet. Han dog då av en överdos. 27 år.

Jen-Michel Basquiat

Beskrivningen skulle kunna gälla Tottes inspirationskällor. Men han lämnade storstan i tid, flyttade till Hjo och har passerat sina 27. 

Världen har förändrats sen Basquiat dog sin förtidiga död. Nationalism, migration, klimatkris och pandemi är frågor som genomsyrar. Men här finns också de ungas referenser: monster på videofilmer, science fiction, serier, punk. Totte lever i en ny tid, i nya referenser och bilder. Lika kaotisk, lika svår att hantera. Ett mörker som söker ett ljus.  När jag står i utställningen ser jag plötsligt ett annat samband, mellan de båda och en konstnär från förr, Edvard Munchs Skriet.

Balanserandet på randen till kaos, ropen på hjälp, mörkret som söker ett ljus. Som alla tre finner i konsten, i sin kreativitet. Att livslusten finns där i skapandet.

h1

juni 13, 2021

Ord och bild

På fredagar kl 13 på Körsbärsgården i sommar presenteras en utställande konstnär med referenser till samtidskonsten och utblickar ut i världen. Först ut – i fredags handlade det om Eva Jacobson.

Eva Jacobson associeras till Cy Twombly (1928-2011).

Twombly fanns en tid överallt: På Venedigbiennalen med jämna mellanrum (han fick Guldlejonet 2001), på Guggenheim och Morgan Library i New York, på Centre Pompidou i Paris och Moderna Museet i Stockholm. Han var amerikanen som tidigt for till Europa och Italien och blev kvar där till sin död. Det var Robert Rauschenberg som tog honom dit, de levde en tid ihop. I Rom träffade han systern till en av sina gynnare, Tatiana Franchetti hette hon, och han gifte sig med henne. De förblev goda vänner genom livet men levde inte tillsammans. 

I Italien målade han abstrakta klassiska teman, ord, tecken, en kondenserad poesi och han höll fast vid det under hela livet (även om han också arbetade som skulptör och fotograf i perioder) Han suddade ut gränsen mellan måleri och det skrivna ordet. Jag föll handlöst och jag kan inte riktigt förklara magin i det, det målade ordet, i tecknen. De ger ett budskap utöver målningen, en extra dimension som jag inte visste fanns.

När jag första gången träffade Eva Jacobson gjorde sig upplevelsen påmind på nytt. En upplevelse som sällan får näring och som därmed tenderar att försvinna periodvis.

Vi träffades i hennes ateljé, i ett av konstnärshusen på Söder, en vinterdag med kallt blått ljus, snö och is. Ateljén var inte stor. Högt till tak, rummet kändes större när man tittade uppåt, hade norrfönster. Jag antog att byggnaden en gång varit skola eller sjukhus. 

Hon hade skrivit med kol direkt på väggarna, enstaka ord, lösryckta meningar, som till hälften suddats ut. Små målningar hängde här och var i kraftiga spikar och ståltråd, ibland figurativa, ibland just som ord. Eller tecken. 

Hon var inte med själv i ateljén, lämnade oss där och satt själv i det gemensamma fikarummet utanför. Under fönstret ett hav av tre- och fyrbenta skulpturer, underliga amorfa ting i gips och stengods. Ordralek, kallade hon dem. Som varelser ur Kafkas värld. Chimärer, ibland besläktade med orden på väggarna, likt symboler för tillstånd. 

Jag önskade att jag kunde flytta hela ateljén till oss, som en installation. Det blev en utställning. Det blev två. I Skulpturgalleriet fick hon ett eget litet rum. Ibland flyter hennes texter in i temautställningar som vi har.

Vad lockar så?

Måleriet, ljuset, abstraktionen – ofta som bakgrund till budskapet som finns i orden. Hon skriver orden för att förstå innebörden, det som ordet bär på. Först i skrift ser hon bilden, innehållet, budskapet.

Bokstäverna har en bildbetydelse, de förmedlar en känsla. Hon får i måleriet orden, innebörden, meningen att lyfta. De vandrar till den där okända världen, den nya dimensionen.

Det tror jag är det som hon har gemensamt med Cy Twombly. Tecknen, orden, lyfter. Deras betydelse blir annorlunda, fördjupas, leder in i något okänt. 

Eva Jacobsons bilder är poesi. Visst hon skriver också poesi. Men bilden gör poemet annorlunda, betydelser ändrar karaktär, får ett nytt liv, som hör ihop med något hallucinativt.

Det är nånting med orden som måste ut och gestaltas. Jag kan inte riktigt hålla isär tecken, text och bild. De hänger ihop i min hjärna. Orden måste gestaltas, de måste uppstå i bilderna. Det finns inget budskap förknippat, det är bara så för mej att orden är kopplade till bilden. Jag måste se hur bokstäverna ser ut, hur orden ser ut, för att förstå hur allt hänger ihop.

Vem är då Eva Jacobson?

Hon utbildades vid Académie des Beaux-Arts 1982-1986 och har ställt ut regelbundet sen dess i konsthallar och gallerier runt om i Sverige liksom på Konstakademin och Konstnärshuset i Stockholm. Flera offentliga uppdrag för olika sjukhus. Ofta temautställningar med titlar som Fasa och förskräckelse, Fibonaacciserien, Glyptoteket, Inkoherensia.

Hon har skrivit flera böcker t ex Loss, I ateljén och senast Ingenting är hela världen.

Utställningen Ingenting är hela världen kan nu ses på Körsbärsgården, dagl. 11-17.

Nästa författarpresentation blir fredag 17 juni kl 13. Då är temat Gatukonst – från Jean-Michel Basquiat via Pure Evil till Cristoffer Totte Engvall.