Stockholmsweekend

Också Stockholm har kvar litet av sommaren. Vi gick på Nannas föreställning på teater Pero som var en underbar poetisk berättelse med ovanlig mix av konst, poesi, dans, musik och teater; lika intressant för vuxna som för barn. Och det var en väl avvägd blandning av båda i publiken. Vi blev ett gotlandsgäng på vår rad: gamla grannarna i Visby, forna gamla lekkamraten till Nanna med brorsbarn och ett av de egna. Kul! Och Nannas Stockholmskusin med man och barn fanns också på plats.Vi letade efter ett champagne-ställe efter föreställningen men det var för tidigt på dan…

Jon och jag såg Pärlfiskarna på Folkoperan på kvällen. Jag blev orolig när det stora numret, duetten, (den som finns i en oförglömlig inspelning med Jussi Björling och Robert Merrill) kom redan i första akten, men föreställningen var mycket bra med två underbara röster, Elin Rombo och Jeremy Carpenter. Det roliga med Folkoperan är ju annars att ensemblen är stor och att det är en sådan glädje och skådespel på scenen. Fin dekor också.

Idag såg vi en av ”våra”utställare, Eva Lange på Konstakademien, dessvärre sista dagen, det är en mycket fin utställning med bland annat en skål jag tidigare sett i gips, nu i genomlyst Carraramarmor. När ljuset gick genom stenen var det som om havet var inneslutit i marmorn.

Bonniers konsthall visar Livsformer, där naturen gestaltas i olika konstformer. En del tyckte jag om men Henrik Håkanssons odling av ömtåliga orkidéer upphängda i stålvajrar i något slag fuktigt mikroklimat i mossa kändes som en onödigt dyrbar ploj. Hos Angelika Knäpper ställer Martin Wickström ut. Värt at se! Lustigt att träffa besökare hos oss på Körsbärsgården när vi går här på utställningar…

På kvällen hann vi se den nya fimen om Coco Chanel.

Morgonen började med sol på altanen…

Sen blev det HÖST. Blåst, regn, ännu mer regn. Byggnadsställningen till den nya konsthallen rister i vinden. Och så i kvällningen kommer solen åter…

Jag plockat zucchini, tomater, gula morötter och potatis till lunch, pryder bordet med hösten explosioner av rött, orange och gult i form av dahlior.cinnia, rudbeckia, solrosor.

Några sommarboende vänner kom på besök, per cykel i blåsten. Hör det hösten till att man börjar tala med varandra om åldrande och död? Eller är det det faktum att vi faktiskt åldras? Allt fler av oss hör till den äldre generationen, det finns inga mammor och pappor kvar bakom oss. Vi är de äldsta. Och mitt i alltihop fortsätter vi att drömma, planera. Bygga konsthall. Blott en dag ett ögonblick i sänder sjöng vi i Sundre kyrka i söndags. Rätt fint att leva i nuet och ta dagen som den kommer. Jag tror det är enklare med det förhållningssättet när man bor som vi gör, här på sydligaste Gotland året runt. Stressen finns någon annanstans.

En skicklig hantverkare i När

Det blåser och blåser. Jag är okunnig om vad moln kallas, men det är småmönstrade tunna formationer som då och då täcker himlen. Fortfarande varma dagar fast solen på morgonen inte längre når över oxeln och jag nu väljer att läsa morgontidningarna inomhus.

Att ”gå” till tandläkaren innebär numera att resa till Visby, 19 mil tor. Jag hann i alla fall med att hälsa på konstnärsvännen Björn Evensen och Jon och jag for på hemvägen till snickaren Jimmy Pettersson i När för att diskutera fönster och dörrar för Konsthallen. Jag har känt Jimmy i snart 20 år. Då var han en ensamföretagare (mycket skicklig) i ett anspråkslöst snickeri i Burs. Nu är de fem man, en stor verksamhet i lilla När. Roligt att diskutera lösningar med honom. Han är så kunnig och brinner ännu för sitt jobb!

Nya böcker kom i brevlådan, Staffan Thorsells I Hans Majestäts tjänst som Abbe Bonnier ger ut. Den handlar om Curt Juhlin-Dannfelt, svensk militärattaché i Berlin under Hitlers styre baserad på dennes privata brev till familjen. En historiebok som letar sig längre bakåt är Anu Lahtinens Anpassning, förhandling, motstånd och som tar upp kvinnor i släkten Fleming 1470-1620, också den en politisk bok om Finland och maktkampen mellan hertig Karl och Sigismund bland annat. Och så Bodil Malmstens De från norr kommande leoparderna som inte handlar om Finistère (men bygger på bloggskrivande)

Vinodling i Sundre

Signe, min företrädare på Körsbärsgården kom från en gård som heter Tore uppe på alvret. Där går berget i dagen, åkrarna har mycket sten men det finns också små fickor med fin mylla. Det var Signes båda bröder Helge och Hilding som tog över föräldrarnas gård. Kvarnen intill köpte konstnären Torsten Fridh som vistades i socknen under sommarhalvåret (ibland längre). Hans dotter växte upp med bröderna som lekkamrater på gården och fick så småningom köpa en ruin och mark intill. Hon lät bygga upp ruinen som den en gång var med stentak och allt. Nu finns på en av stenåkrarna en fin vinodling. I höst ska det skördas för första gången och alla atteraljer som behövs har köpts in och väntar i ett av uthusen, ”garagevin” kallas det tydligen när vinet framställs traditionellt och i liten skala.

Sverige är sedan tio år ett vinland enligt EU:s riktlinjer. Skåne, Gotland och Öland anses ha bra föresättningar. Lauri Pappinen som är Gotlands störste odlare hoppas på att Sverige ska få gårdsförsäljning av vin, precis som man har i Finland där staten också har monopol. Här i Sundre frodas vinet, det är många stockar och olika druvsorter. Stenåkern visar sig vara särskilt bra, stenen håller värmen och fukten. (lera  i också). Någon bevattning anses inte behövas. Jag har anmält mig att skörda när det blir dags.

Väldigt vacker är vinodling här uppe på alvret, en känsla av Provence mitt i Sundre!

Släkten är bäst!

Jag hade hoppats hinna åka till stranden och bada i helgen men fick aldrig inte. Födelsefest för Jon i lördags med barn och respektive som bor på ön och de gamla kära grannarna från de drygt 20 åren i Visby. Det mesta på bordet kom från trädgården , köpte till en lammstek och räkor till vegetarianen, et voilà!Vi fick ett MYCKET kärt besök på eftermiddagen innan kalaset, göteborgssläkten skulle på bröllop i Kräklingbo och hann i alla fall göra ett kort besök hos oss. Kort, intensivt och som alltid väldigt roligt. Det var en av Lennarts tidigare modeller Charlotte (Avenymodeller) som gifte sig med en man med gotlandsanknytning. Bröllopsgästerna, som var många, samlade pengar till brudparets planerade bulhus. Maten var mycket gotländsk rapporterade Lennart, stämningen indisk…

Släkten på plats:ö t v Gustav, Jon, Danilo och Lennart, n t v Anna, Alvin och Helga. (Olof spelade på ett annat bröllop och dök upp senare)

Vår litteraturcirkel träffades hos Gudrun, som bor nära oss men ändå osynligt från alla vägar. Ett fantastiskt hem, en magisk teater och ett rum fullt med utklädnings-och teaterkläder. Det har tidigare beslutats att vi skall ägna hösten åt islamisk litteratur och jag har lånat Persiska antologin med tolkningar av Eric Hermelin. Han satt på S:t Lars mentalsjukhus mellan åren 1909-1944 och överstte persisk poesi, flera tusen sidor framför allt av medeltida sufiska diktare, för honom blev arbetet hans livlina.

Kroll-liljeknölar i present

Det är nästan den finaste present, som man kan få – en påse krolliljeknölar. Ett tack för en tjänst en gång. Jag har för mig att de (liljorna) gillar att bo i en syrenberså, men några kommer också att få plats vid muren mot Nya Konsthallen.

Den röda salladen som i Venedig heter Rosso di Treviso är finfin nu. Fyra olika sorters sallad till dagens spagetti al pomodoro.

Ljuden i trädgården ändrar karaktär, brisen genom lövverken är torrare, lövens grönska tappar sin elasticitet. Hösttorka. Snart faller löven. Sådana ljud, omöjliga att höra i en stad, är här en viktig del i vardagen. 

Mörka röda, gulbruna färger: dahlia, tomat, paprika, pumpa. Och så vinterisig blå marton, blommar både på stranden och här i trädgården.

Jag funderar över J.D. Salinger och Räddaren i nöden. Det var den enda roman han gav ut, Salinger, förutom noveller. En klassiker som sålt i så där 250 milj. ex. Som aldrig filmats för att Salinger inte gillade Hollywood. Och som via sin advokat dykt upp i samband med svensken Fredrik Coltings roman 60 years later som alltså handlar om Holden Caulfield, huvudpersonen i Räddaren och vad som ”hände” honom sextio år efteråt. Boken är stoppad i USA av Salinger som nu är 90 år. Fortfarande lika bestämd.

Födelsedag och tårta

I tidernas begynnelse fick jag gräddtårta med mosade bananer och frysta hallon mellan sockerkaksbottnar på min födelsedag. Mamma bakade sockerkakan (tre ägg). Kanske var det inte frysta hallon från början, det fanns ju ingen frys då. Men bananen fanns där, hon envisades verkligen med banan som hon själv längtat så efter under kriget och som inte fanns att få. Jag var inte lika förtjust i början… Tårtan följde mig genom åren och jag tog den med när jag fick egen familj. Idag bakar barnen samma tårta till sina respektive (fast nu är det färdiga tårtbottnar, även för mig). Det är fortfarande en väldigt god födelsedagstårta.

Jon fyller år idag. Frysen är så full att  jag kommer inte ned till hallonen (från i juli), så det blev mullbär i stället.

De jättelika oxelträden skiftar i rött och tranorna slog sig ned på åkern vid trädgården dagen till ära. De flög när jag blev för närgången och då plockade jag en blå födelsedagsbukett bland stubben. Liten slags akvileja? Vet ej namnet.

Det gula på bilden är en ”cedrofrukt” från Capri och en citron. Tog med en hel påse citroner från Capri. Present av trädgårdsmästaren Vincenzo på San Michele. Cederfrukten får bli marmelad.

Idag äppelplock till must och en del skrivande. Många hör av sig per telefon och mejl och ska till Gotland i helgen. Sensommarinvasion. Än är badväder och härligt varmt och stilla. Läser J.D. Salingers Räddaren i nöden( The catcher in the rye). Vad fräsch den ännu är! (från 1951?)

Molnformationer

Ljummen kväll, 15 grader vid elva, lustiga molnformationer när vi gick på kvällspromenad Jon och jag.  Nu ikväll är stilla och stjärnklart. Mycket ljus av skepp över havet. Lammen har bytt beteshagar, Highland Cattle likaså (de går nu på hemmahagen vid kyrkan, vilket brukar betyda att det snart är dags att driva dem längs vägen ner till vinterbetena i skogen vid fyren). Gjorde sylt av de sista krikonen och mirabellerna och de havtorn som inte fåglarna hunnit äta upp. Fina dagar, går fint att skriva också.

Nanna är tillfälligt hemma från sin teaterturné i Europa och skickade mig några nytagna bilder. Stilig tös!

Åter i Sundre efter en vecka i Italien

Det har regnat lätt om natten och trädgården är åter oändligt fräsch och prunkande med massor av höstmogna aubergine, paprikor,pumpor.. Vackert. Åt de första fikonen och en persika (de senare är bara fem till antalet, glömde pollinera)

Svenska Institutet i Rom och Stiftelsen Villa San Michele (för Axel Munthes villa på Anacapri) har en gemensam styrelse och jag är dess ordförande. Vi försöker att förlägga styrelsemöten en gång om året på plats i Italien, nu var det San Micheles tur. Extra viktigt nu då många är nya i styrelsen. Det var fina dagar och Capri och villan visade sig från sin allra bästa sida, cirka 27 grader varmt och sol, prunkande trädgård med blomman bouginvilla och blåregn, dahlior och hortensior. Och citroner och apelsiner i sluttningen mot berget och borgen Barbarossa. Det är inte helt lätt med verksamheten som är helt beroende av intäkterna från besökarna till museet och trädgården och turismen i Neapelområdet har gått ned mycket genom sopbergskris, camorra och nu världsekonomin totalt. Folk reser inte lika mycket. Ändå klarar sig verksamheten rätt bra i jämförelse med annat på ön. Personalen är duktig! Peter Cottino, chef på villan och delar av styrelsen

På vägen ned hälsade jag på vännerna i Venedig, ett innehållsrikt dygn! Vår allra äldsta vän därnere är sjuk och det var fint att få träffas. Hoppas det blir fler gånger.Hélène i trappan från innergården, Bobo Ferruzzis målningar på väggen bakom.

Sällskap under resan har varit Ola Klippvik, Vikbodagbok och Jonas Karlsson Den perfekte vännen. Jag blev överraskad när jag läste hans debut, att den stilistiskt var så bra. Den här är ännu bättre, en ny novellförfattare!

”The light is nice here”

Egentligen är rubriken ett citat från filmen om Louise Bourgeois, som jag såg på hennes utställning i Stockholm och det gällde ljuset i hennes ateljé i Brooklyn. (Man kan se en bit av filmen på Youtube om man googlar på hennes namn) Igår kom en efterläntrande turist in i trädgården, tittade ut över gård och hav och sa samma sak: ”The light is nice here”. Och det var ju det alla konstnärerna från Mejan såg när de kom till Sundre för att måla på 40- och 50-talet. Vore roligt att göra en utställning kring det de då målade…

Louise Bourgeois sa också i den där filmen: ” I am a long distance runner. It takes me year and year and I don´t want to be disturbed”. Jag håller med; är inne i något som malt länge i mig och jag skriver och vänder på idéerna. Helst vill jag bara stänga in mig och ägna mig åt detta nu, men yttervärlden stör.. Och jag måste göra en mindre resa. Men sen!

Mitt i alltihop kökar jag rönnbärssylt och marmelad på krikon. Även naturen stör…