Archive for november, 2009

h1

En orubblig envishet- om Jane Eyre på Dramaten

november 29, 2009

Vaknade till mörka blåsvarta Strindbergmoln över Skeppsholmen. En strimma sol och sedan regn. November. Jon och jag hälsade på Danne Wolgers i hans ateljé på Glasbruksgatan, ett kyrkorum för hittebarnen som nu är två ateljéer. Vi tittade på det han gjort genom åren. Mycket. Senaste produktionen från i somras och kvarnen han bor i på Östergarn. Fynd från huset de tog över som nu blivit mobiler kring sinnena, hörseln synen…och man vevar själv för att de skall fungera.Man stoppar fingret i fingerborgen och drar runt…

Jag har alltid gillat Danne. Han är genial, humoristisk, alltid ny i sin tanke. Ren från trender och aktuella företeelser. Och ENKEL.

Ikväll har vi varit på premiär på Dramaten. Jane Eyre med Julia Duvenius och Michael Nyqvist i huvudrollerna. Ett sanslöst barn Adele i form av Basia Frydman. En underbar föreställning, jag minns inte när jag senast såg en så bra pjäs på Dramaten! Ellen Lamm har gjort den raka, klara regin, Magdalena Åberg den snillrika scenografin och kostymen. Se föreställningen!

Och i morgon åker eldsjälen til Paris på sitt stipendium (tillsammans med dotter Helga)

h1

Om Pireuslejonet i Venedig och C.D Friedrich på Nationalmuseum

november 26, 2009

Gotland har fått en ny landshövding, som sägs kunna hantera både näringslivet och offentligheten. Cecilia Schelin Seidegård heter hon, tredje kvinnan i följd, vilket jag tycker om förstås!

Pro Venezia har haft styrelsemöte och Thorgunn Snaedahl från Riksantikvarieämbetet, som föreningen anlitat för att försöka tyda runorna på Pireuslejonet vid Arsenalen, (som vi lät restaurera för något år sedan) berättade om sina nyupptäckter på lejonet. De var nu inte så många. Än. Hon vill resa ned på nytt, med fotograf, för att få ett bättre grepp om runinskriften. Vi får se om vi kan få någon lösning på vad vikingarna ristade. Hon hade lånat vår kökspall i Venedig för att ha något att stå på och komma närmare runorna när hon tolkade. – Varför tog du inte stegen undrade jag. – Den var för tung tyckte hon.

Caspar David Friedrich var en idol när jag läste konst. Nu ges en stor utställning på Nationalmuseum. Väldigt mycket text om att han målade hav och berg. Det intressanta är annars sammanhangen, tiden, varför han målar som han gör. Vilka var samtida? Författare, musiker? Hade gärna sett helheten.. Men bilderna är ju bra förstås. Precis när jag var på väg ut stod det en liten skylt med en ungefärlig text: Åtta samtida konstnärer ser på Caspar David Friedrich. Några fina naturscenerier av Karin Mamma Andersson och en väldigt fin bild av Cecilia Edefalk, som en modern C.D. Jag gick därifrån glad att få se dem!

h1

Om romartidens glasbägare

november 25, 2009

I Stockholm är det höstens kvalitetsauktoner som går av stapeln. Förvånande att de ligger samtidigt. Jag hann se en stor samling romerskt glas igår innan styrelsemötet och idag auktionerades den ut. Det var 107 föremål från tiden kring Kristi födelse , N J Oppenheimer heter samlaren. Jag har aldrig sett en sådan samling av gamla glas tidigare, kanske är de fynd från havet, de flesta har lager av sand på insidan. Glasmassan är turkos eller bärnstensfärgad, ibland har glaset säkert varit förgyllt och guldet och tiden har skapat kemiska färgchocker i glasmassan. Tunna glastrådar pryder bägarnas utsida. Glasen är otroligt tunna och lätta.

Jag talade med Dominic Ingemark, som är suppleant i styrelsen för Svenska Institutet i Rom och specialist på romerskt glas och hur man använt dem. – De var individualister, var och en hade sitt glas och man drack inte för att bli berusad. Hos oss i norr gick en gemensam dryckesskål runt bordet. Och avsikten med drickandet? Att bli full, förstås.

Det gällde nog för romarna att ta det försiktigt med vinet. Med så oändligt sköra, tunna glas…

h1

Sora Lella och Caffe Greco i Rom

november 24, 2009

Solen fanns i Rom! +20 grader var det också. Diverse förberedelser inför styrelsemötet idag, som var mitt sista för Rominstitutet och för San Michele. 6 år går fort! Det är litet vemodigt, jag har fått många goda vänner i styrelsen och på respektive arbetsplats under de här åren.

I Rom hann jag ändå besöka Spanska trappan och Piazza Navona, kaffe på Caffé Greco och ett besök vid Panteon där en utmärkt tenor underhöll med olika operaareor. Allt är spännande äventyr! Var på en ny trevlig restaurang, Sora Lella på Isola Tiberina. Den öppnades på 40-talet av ett par, han var skådespelerska, hon sångerska. Idag är det sonen som driver. Han är poet. Traditionell romersk husmanskost. Annars är rätta tiden för puntarelle, den härliga salladen med sardiner som bara finns i Rom! Idag har varit förberedelser för styrelsemötena och själva mötena som tog LÅNG tid; budget och verksamhetsplan, stipendier som skall fördelas. Tillbringar kvällen med yngsta dottern i Stockholm.

h1

Den indianska krassens blickande i november

november 19, 2009

Världen utanför Sundre gör sig gällande: Snart sista styrelsemötet för Rom och San Michele, en sista resa till Rom, konsthallens innehåll i sommar…och romanen som skrivs.

Mitt i alltihop gick jag ut, i SOLEN. Kände att den värmde litet, grävde upp dahliorna (som jag annars låter stå kvar). De har varit så stora och kraftiga i år. Blev plötsligt orolig att det skulle bli en kall vinter och att de skulle dö. Nu står de i sand i orangeriet. Komposterna har fått ett täcke gödsel. Jag har dragit upp en säng sallad. Tagit in dagens lunch. Åt broccoli, strimlad stekt potatis och purjo i vingrette. En ny bukett dahlior står på bordet. De absolut sista för i år. Krassen blommar och det har kommit en massa nya småplantor. Överlever de? Indiankrassen, som Linnés dotter Elisabeth skrev en avhandling om, Den indianska krassens blickande. Egentligen blixtrande. Hon noterade att krassen i skymningen lyser, ger ett sken, som slocknar när det blir mörkt. Spanjorerna, som förde krassen till Europa på 1500-talet, trodde den var Inkaindianernas guld som dessa förvandlat. Den lyste ju som guld. De flesta namn har sin historiska förklaring. Så även indiankrassens.  

Solen gick i moln och jag gick till mitt skrivande. Nu regnar det. Allt är som vanligt.

h1

Fiskeboden på Barshageudd ännu en gång

november 17, 2009

Vad händer på Körsbärsgården en dag i november? Har plockat broccoli och tre sorters sallad för att komplettera resterna från gårdagens middag. Det har kommit en omgång portar till konsthallen, som monterats. Byggarna putsar väggar, utvändigt om det är uppehåll, invändigt när det regnar. Vädret är förträffligt för putsning, fuktigt och +8-9 grader. Även elektrikerna var här en stund. Maken jobbade hemifrån idag och vi for på lunchen ned till Barshage för att se på den nybyggda fiskeboden. Den ser lustig och maplacerad ut, välbyggd, säkert kärnvirke, tjärad. Ordentlig port. Undrar om det någonsin funnits en lika välbyggd fiskebod på ön? Måtten stämmer med bygglovet till längd och bredd. Dock är det 40 cm högre än beviljat lov. Jag antar beställaren tycker han ska kunna gå rak… Den gamla stenboden ser väldigt liten ut.  Har talat med några av sommarens utställare. Det klarnar. Ska besöka några av dem i Stockholm i nästa vecka. Åkte förbi skulptören Sivert Lindblom. Hans gårdsmiljö hör till de vackraste på ön! 

Resten av dagen? Skrivit, skrivit.

h1

Om att söka och få bygglov på annans mark

november 16, 2009

I Sundredimman ser ingenting ut att hända på ytan, dimman droppar sorgmodigt från oxelns grenar, några billyktor dyker plötsligt upp på någon meter håll. Vi är väl inbäddade. Undrar om maken kan ta sig hem ikväll?

I stugorna är dock upprördheten stor och det har ringt åtskilliga samtal under dagen. En ny fiskebod forslades till Barshagestranden häromdagen och står nu bredvid den gamla stenboden där. Historien är sorglig. Den ursprungliga, ruinerade boden brann ned för cirka tio år sedan. Av en händelse fick några nyinflyttade sommargäster veta att boden kanske hörde till den gård de köpt och anhöll om bygglov att bygga upp den på nytt, men större och i annat material. Det fick man nu inte men byggnadsnämnden gav dem tillåtelse att bygga upp boden som den sett ut tidigare. Den Sundrefamilj, som sedan gammalt ägt fiskeboden, protesterade mot bygglovet, de ansåg boden varit deras och var det någon som skulle bygga upp den så var det de. Markägaren, Sundre skifteslag (på vars mark boden står) protesterade också.  Efter år av diskussioner (ärendet var uppe i länsrätten) står nu en ny bod på plats vid stranden byggd av sommargästerna utan tillstånd från skifteslaget och precis innan bygglovet skulle gå ut. Jag antar att sommargästerna av tingsrätten dömts vara ägare till den nedbrunna boden. Något beslut om detta har ej meddelats markägaren (skifteslaget). Sundreboarna känner sig överkörda. Platsen hör till Natura 2000 och är reservat. Här fanns en gång en vikingahamn. Utan tvekan en av de mest orörda och en av de skönaste platserna på ön, som betas och sköts genom EU-stöd. Vad händer nu med platsen? Och hur kan det komma sig att man på Gotland kan söka och få bygglov på mark som man inte äger? Och på stranden? Visserligen en fiskebod. Men om man inte är skriven på ön? Och inte fiskar? Vad har man tänkt använda boden till? Kanske är det ett spekulationsobjekt, en annan nybyggd bod, vid Flisar, värderades till en miljon, när gården, som den hörde till, försåldes.

Ett klibbigt installationsvrål kallar Lars Linder Royal Academy of Arts utställning av Anish Kapoor och det är väl närmast verket Svayambh som är vrålet. En vaxliknande röd massa (falurött, säger recensenten, men venetiansk rött är det) rör sig i ultrarapid i rum efter rum, med möda forceras de klassiska portarna, ett lokomotiv som går några decimeter i timmen. Jag skrev om utställningen när jag och Helga var i London. (Inlägg 1 oktober) Blev tagen och berörd. Det blev nog Linder också – Känslan sitter kvar länge, avslutar han.