h1

Färder i filmens värd..och i odlandets

juni 1, 2010

Några bibliotekarier ger förslag på böcker man bör läsa i sommar i tidningen VI (läser). Många är gamla klassiker. Ernest Hemingways En fest för livet hör till dem. Jag har skrivit om den tidigare, det är en viktig bok för mig. Kanske för att den är en äkta Hemingway samtidigt som den är så anspråkslös och levande. Han skrev den sent i livet, 1960, och den handlar om när han var ung och bodde där på 1920-talet. Jag har lätt att koppla ihop händelserna med när jag själv bodde där 1963-64, det var så litet som hade förändrats, kaféerna, gatorna, konsten, bokhandlarna var desamma. Jag var lika fattig och lika rik på intryck. Idag fick jag boken Färder i filmens värd av Jean-Marie Gustave Le Clezio för recension. Jag skrev om den när den kom på franska, Ballaciner heter den. Den boken är exakt vad jag upplevde under min Paristid. Jag bodde på Cinemateket, såg ibland film 8 timmar om dan, alla stumfilmer såg jag där, alla franska  Nouvelle Vague. Till och med Le Clezios favorit Sommaren med Monika såg jag där. Hon kom till cinemateket, Harriet Andersson, med Jörn Donner. Och det var litet stort att vara svenska.”Historien fortsätter på gatan efter att ordet Slut har utplånats och biografsalongen har återgått till sitt viloläge, det vill säga tystnad och mörker, med bara några möss på jakt efter smulor mellan raderna av hopfällda stolar. Historien fortsätter, personerna, orden, musiken, känslorna och utbytet. Barnen härmar hjälten några ögonblick till, de vuxna pratar, diskuterar och kritiserar… Älskande famnar varandra men drömmer kanske om en annan kärlek. Tiden har upphävts för en stund,” skriver han.

Så var det, och inför nästa föreställning kom biografvakterna och sprutade oss och stolarna med DDT (man kunde sitta kvar till en ny föreställning och slapp då betala ny avgift). Jag minns särskilt att vi VAR personerna i Jules och Jim när vi hoppade ömsom på trottaren och i rännstenen…

Det är långt från blåsten, regnskurarna och och ogräsrensningen här i Sundre. Och ändå. Jag är lika tillfreds, tycker det är lika spännande. Gläds åt att se pumpornas begynnande frukter och att bönerna tittar upp (de är SVÅRA) på samma sätt som när jag var tjugo och såg in i filmens värld. Upptäckterna, äventyret, varseblivningen, är på sätt och vis de samma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: