Archive for september, 2010

h1

Körstafett på Gotland

september 27, 2010

En ganska blåsig höstkväll i Sundre, det blir mörkt vid sju nu. Då kommer 40 personer för att lyssna på Öja Pastoratskör och kören Vänner och Bekanta från Hemse. De är nästan lika många. Körstafett på Gotland! Man sjunger några sånger var, så tillsammans och överlämnar två sånger som en stafettpinne som sedan vandrar från kör till kör över ön, 2000 personer är engagerade i körer på ön. Det är mycket. Men allt började alltså här hos oss i Konsthallen. En av körsångarna var Eva-Marie Kothe, hon ställer ut sin svarta keramik i det rum där allt utspelade sig….

Med Haydens toner ringande i örat gick vi ut i mörkret. Fint med de här lokala kulturhändelserna i det stora bruset av evenemang!

Yngsta körmedlemmen, som ibland tog paus vid ritblocket…

Har plockat resterna av mullbären, björnbären, krikonen och ett fikon samt vindruvor och gjort en konstig men ack så god marmelad! Den smakar september! Till kvällsmåltiden blev det bönor och broccoli från landen. Han även gå på långpromenad med en kär vän längs Nores stormiga strand. Vi mötte ÖRNEN, nära nära. Och hur mycket flyttfågelgäss som helst. HÖST är det!

h1

Venedig och Biennale di Musica

september 25, 2010

Jag for ned till Venedig för en nära vän har dött. Vänkretsen kring Bobo och Hélène Ferruzzi minskar, det är många som inte längre finns. När Jon och jag kom till Venedig för ungefär 25 år sedan, hamnade vi bland konstnärer, musiker, teatermänniskor. Alla sågs vi hemma hos Ferruzzis och följde konstnärernas olika evenemang i staden. Nu är Bobo borta och Chizuko, gruppens stora sopran likaså. Det blir en  ”Seremonia” och minneskonsert för henne i mitten av oktober.

Mitt i allt detta sorgliga: milda varma soliga höstdagar i lagunen och ett osannolikt vackert sensommarljus. Solnedgångar som man tror inte finns. Och det är musikbiennal i Venedig, med konsterter, opera, happenings… Roligast var nog en föreställning med temat Don Giovanni på Musikakademien där alla konstnärliga skolorna/universiteten under ledning av Luca Francesconi samlat sig till en helkväll med tablåer av musik ur Don  Giovanni, scenografi, teaterföreställningar, konst, eller bara happenings med viskningar och rop i trappgångarna till 1600-talspalatset, ett rum med 1000 stearinljus i grupper på golvet och nio kandelabrar och en teaterscen på spanska i vitt…

En kväll ensam på stranden vid Alberoni (Lido) hann jag också med.

Nu åter i Sundre. Här är också vemodigt vackra ljumma höstdagar. Imorgon är Körkonsert kl 19 i Konsthallen. Kom och njut av trädgårdens höstfärger och musiken…

h1

Insel Hombroich och Langen Foundation; ZERO-gruppen och Jef Verheyen

september 17, 2010

Om någon för ett år sedan föreslagit att jag skulle resa till Duseeldorf på en kulturresa hade jag nog tvekat och tänkt att det finns viktigare platser. Nu har Jon och jag varit där. Dusseldorf är kulturhuvudstad i år, inte långt därifrån ligger Insel Holmbroich  (i Neuss) som det talades mycket om på 80-talet, som en nydanande konst- och skulpturanläggning byggt i ett naturreservat av konstsamlaren Karl-Heinrich Muller. Strax intill ligger NATObasen Raketenstation som han köpte till på nittiotalet och som nu rymmer en spektakulär nybyggnad av Tadeo Ando till familjen Langens konstsamling tillsammans med nya byggnader i form av ateljéer och bostäder för konstnärer, ihop med de gamla miliärförläggningarna som numera ingår i konstnärernas sfär.

I två dagar har vi vandrat runt, Jon och jag, i anläggningar som  byggts för konst av enskilda personer och som numera är stiftelser med framförallt stor internationell dragningskraft. Insel Hombroich påbörjades 1982 av Muller och hans konstnärsvänner Gotthard Graubner, Erwin Heerich, Anatol Herzfeld och trädgårdsarkitekten Bernhard Korte. Mottot för anläggning var Cezannes ”Konsten är en harmonisk parallell till Naturen”. Naturens mångfald skulle möte konstens mångfald. Muller samlade modern konst men också mycket gamla föremål, krukor från det medeltida Kina, skulpturer från Kambodja och Mexiko.

Det är en spännande och intressant plats att vandra omkring i. Men naturen har i mångt och mycket tagit över, ingen håller den i schack, Muller är död. Platsen som var så oerhört i ropet på 80-talet, tycks gå in i en törnrosasömn där ingen tänker på om det alls kommer någon publik.

Langen Foundation på höjden ovanför rymmer det spekulativa nybygget av Tadeo Ando och samlingen från familjen Langen. Ambitionen här är att också visa spektakulära utställningar kring nutida konst och den utställning som visades för pressen när vi var där (den öppnar nu på söndag) handlar om den belgiske konstnären Jef Verheyen och hans vänner , ”Zero-gruppen” i efterkrigets Europa med bland andra Lucio Fontana, Hermann Goepfert, Engelbert van Anderlicht, Gunther Uecker, Piero Manzoni, Heinz Mack, Otto Piene, Yves Klein. Zero Foundation (i Dusseldorf, startade för 18 månader sedan) och konstsamlaren Axel Vervoordt i Antwerpen med stora samlingar av Verheyen, Fontana och Uecker står bakom.

Zero-gruppen sökte tränga bortom nuet in i oändligheten, Fontana med sina skåror som öppnade konstverken mot nya världar, Jef Verheyen i ljuset och färgen. Han ”kände” med ögonen. Hans bilder är på sätt och viss monokroma, men rymmer oändliga nyanser och skapar kontemplation och reflexion. De flesta konstnärerna i Zero-gruppen är döda, Verheyen dog på tidigt åttiotal. Uecker lever och var med på pressvisningen där han talade om samarbetet med Verheyen.

En av Verheyens målningar heter Svart ljus, en målning som här på Langen när ljuset från takfönstren vandrade över bilden gav den olika schatteringar.

”Jag hoppas att man till slut ska förstå att svart inte är svart”, sa hans dotter som fanns med. ”han skulle ha tyckt om att se målningen så här, när dagsljuset lyser upp den och förändrar den. ”Gunther Uecker med en målning av vännen Verheyen i bakgrunden.

Nu kommer Zero Foundation göra en stor utställning som kommer vandra världen runt: New York, Bibao, Sydamerika, London. Kanske kommer den även till Moderna i Stockholm med tiden? Daniel Birnbaum som nu tillträder på Moderna Museet i Stockholm är ju väl förankarad i Dusseldorf och konsten där.

Från det stora till det lilla: Vi är åter i Sundre och i helgen är sista möjligheten att se utställningarna med Kothe, Lomakka, Grönjord och Sören Brunes.

h1

Hushållningssällskapet på höstutflykt på Storsudret och dottern på poesidag på Wanås

september 12, 2010

Jag stod i disig morgonluft och plockade mullbär till en av kafétårtorna. Sundres tre tranor, pappa, mamma,barn, kretsade runt mig på åkern.

Det blev några olika slags kakor, soppa och pajer och en kötträtt. Redan vid tolv kom de första gästerna från Hushållningssällskapets utflykt med vår entusiastiska landshövding. Hon gillar Körsbärsgården! Sen kom fler och fler och fler. Halv tre var all maten slut och jag började baka en ny kaka, i senaste laget förstås men det kändes fel att bara kunna erbjuda ”syltgrottor”. 175 personer besökte Konsthallen, de flesta var alldeles säkert från Hushållningssällskapet. Det är ju en fantastisk sak detta att de arrangerar höstresa för medlemmarna. Det betyder verkligen otroligt mycket för oss som strävar efter att hålla öppet, när ingen egentligen letar sig hit ned. Skulle önska att flera företag och organisationer ordnader resor och såg sig omkring på ön..

I kvällningen promenerade vi längs havet och Hoburgen, träffade flera Sundreboar. Det är så oändligt vackert och milt, alla måste vi ut och se på solnedgång, fåglar, soldis… Digrans, öns sydligaste gård som såldes för några år sedan, står nyputsad och  iordning.

-Gården ser större ut, tyckte maken. Vit och fin i alla fall, åkrarna ha rensats från allt sly och plöjts för att sås i vår. Vackert med åkermarken helt nära havet.

Dottern Nanna ringde när det var som brådast i kaféet. – Jag är på Wanås och poesidag! sa hon. Jag blev så glad, jag hade verkligen velat vara där. Nu for i alla fall den ”yngre generationen”. Känns som om jag också var där!

h1

Om mullbärskakor och om att hålla en kungsfågel i handen

september 11, 2010

Nu tycker även reportrarna på TV att politikerna glömt landsbygden. Här i Sundre märker vi inte att det är val om en vecka. Jag antar att det är likadant i den andra socknarna på Storsudret. Centern är ju ändå ett stort parti på ön. Men det är väl inte längre landsbygdsfrågor som gäller, åtminstone inte på riksplanet. Och det smittar förstås av sig.

Jag gillar att möta halva Sundres kobestånd på vägen , de flyttar från hagen hemma vid gården till en längre söderut. Hela familjen är med, det är ju ovant för djuren. Så här har det alltid varit. Och fortfarande är det så, asfalten till trots. EN bil fick vänta, det är inte så många här nere.

MiIt, litet disigt 18 grader och stilla. September är en favoritmånad! Gästerna i kaféet blev glatt överraskade av att få mullbärskaka (alla gick och tittade på trädet som ger bären) och  fransk (?) mirabellekaka. Och praktiskt taget allt i grönsaksväg tas nu från trädgården, zucchini, tomater, kryddor, paprika, sallad, basilika, potatis. När något tar slut frågar jag ibland om de kan tänka sig att hämta litet i trädgården… Väninnan i norr kom cyklande över alvret för att smaka på mullbärskakan men den var redan slut. Vi bestämde att hon kommer åter i morgon och att jag reserverar en bit till henne.

Några kvardröjande Stockholmsvänner kom förbi, fyra Sundrebor (en sån tur att de har ett fik!). En av sönerna hade hållit i en kungsfågel (de räknas så här års och fångas in i nät). Han hade blåst på hjässan och sett att det var en hane (orange prick mitt på)

Helga är framma i Cuglieri på Sardinien!

h1

Theodor Kallifatides och Per Wästberg, männen skriver sina memoarer

september 10, 2010

Många hör av sig om Körsbärsgården har öppet i helgen. Visst är det öppet. Utställningarna varar till 19 september, kaféet serverar kaffe och lunch. Ett stilla regn idag, inte många millimeter, välbehövligt, pumpor, aubergine och paprika har stannat upp. Vi har aldrig haft så mycket tomater. Vad göra med dem alla? Torka dem?

Yngsta dottern har just återvänt från Barcelona. Hon har sett på Gaudi men kanske favoritplatsen ändå var i Mies van der Rohes skugga?

Har läst ut Theodor Kallifatides memoarer, som jag tycker mycket om. Intressant att ha hela grekiska antiken med i det kulturella bagaget. Har nu börjat med Per Wästbergs memoarserie, del 3 är det nu, Hemma i världen. Det är en sann titel, världen tycks ha funnits omkring honom under de här åren (1966-80). Bland författarna han umgicks med fanns Pablo Neruda, Jorge Luis Borges, Arthur Miller, Susan Sonntag, Joseph Brodsky… Men på något sätt kommer man närmare Theo trots att hans bok bara är en fjärdedel av Pers. Det är männen som skriver sina memoarer i år (läste ju också Kjell Espmarks i våras).

Hushållningssällskapet har sommarmöte på Storsudret på söndag. Öja kyrka Faludden och Labans Bageri, Faludden, Lilla Sindarve i Hamra, Slottet på Hule hällar (en fornlämning), Bonsarve kvarn, Muskmyr, Kalkstenbrottet och Gullstaini samt Körsbärsgården står på programmet som avslutas med info av Heligholm på Vamlingbo prästgård. Digert program, hur ska de hinna?

h1

Sören Brunes är en favorit

september 9, 2010

18 grader och milt solljus. Jon och jag går runt socknen i kvällningen, solen går ned bakom alvret innan vi hinner hem. Skönt att börja skriva. Små avbrott dock; en folkhögskoleklass Vårdinge by, ringde och blev besvikna över att vi har stängt. – Kom i alla fall, föreslog jag, jag kan öppna. Eleverna satt i Livias hus och läste konstböcker. De ville gärna stanna. Anish Kapoor är en favorit. Och mina Vervoordtböcker från Biennalen i Venedig.

De blev glada över att se Sören Brunes. Hade försökt hitta honom på ön. Nu fick de en hel utställning. En av lärarna såg jag för länge sedan i Abellis Magiska Teater under Medeltidsveckan. Han visade sig vara pappa  till Martina Lowden, som recenserade poesi i DN idag…