Archive for 13 december, 2010

h1

Rikard Wolff som Maria Callas på Stadsteatern

december 13, 2010

Hemma i Sundre igen efter några intensiva Stockholmsdagar. Det blev bussen ned till Sundre, försenad anlände jag till Burgsvik och en väntande Helga. Bilen är på reparation i stan och på verkstan har man inte bråttom. I en av Visbys rondeller stod ett lastbildssläp på tvären till hälften nerhasad i diket, därav vår försening. Där hade den stått sedan tidiga morgonen, det verkade oerhört bekymmersamt att få den på rätt köl igen. Här är med andra ord fortfarande isvägar och fruktansvärt halt.

Men Stockholm var ju inte heller ofarligt…

Trevlig glöggfest på Packhusgränd med kära vänner och mycket kakor och levande ljus. Och en premiär hann vi också med, Lucas Svenssons nya pjäs Maria Callas- ett obesvarat liv med Rickard Wolff som Callas, regisserad av Linus Fellbom. Pjäsen är skriven för Wolff och det är en sammansvetsad trio som skapat verket; ibland blir jag osäker på vad som är Svensson och vad som är Wolff, eller för all del Fellbom. Han är stor, kraftig och ganska långsam Rikard Wolff och i början kände jag mig tveksam till om han var den rätte för rollen, men det är något med texten, rytmen, fraseringarna, musiken i texten som infinner sig och där är han väldigt nära Callas själ tror jag, sårig, nervig, värnlös. Ensam rör han sig i dryga två timmar i ett vitt sarkofagliknande Manhattanrum, talande med sig själv. Och rummet befolkas av den tioåriga Maria som upptäcker musiken, med mamman, systern, Onassis, Churchill och till slut också den ”riktiga” Marias röst. Gripande är det och trollbinder gör han. Ändå. Jag såg för länge sen  Margareta Krook som tolkade Maria Callas i Masterclass på Dramaten med Callas på storbildskärm i bakgrunden och den föreställningen var en knock-out. Jag glömmer aldrig Margareta.