Idag lämnar jag ordet till Ingela Lind att skriva på min blogg. Det är invigningstalet till vernissagen av AV ART i lördags. Jag tycker det är väldigt fint och tänkvärt och de som inte kunde vara med kan läsa det här. Och förhoppningsvis sedan komma och bese utställningen. Som är väldigt, väldigt bra och väckande!
Den österrikiske författaren Thomas Bernhard har skrivit en fascinerande roman .Den handlar om en man som varje dag i trettio år har gått till konsthistoriska museet i Wien och varje morgon satt sig på samma bänk för att titta på ett porträtt av den italienske renässansmålaren Tintoretto.
Jag åkte dit i höstas för att titta på samma porträtt. Där finns nästan inget att se. Allt är svart utom händer och ansikte.
Varför stirrade han på detta porträttet i trettio år? Ja, inte för att det var upplyftande. Mannen i romanen hatar allting – konsten, samhället, livet . Det gör författaren också. Livet och konsten är lika vidriga.
Men han tänker bra framför detta porträtt. ”Jag hatar, alltså är jag”, säger han. Konsten får honom att känna sig levande.
Det är ju konstigt. Bilden är alldeles stilla. Ja, som död. Men den sätter igång en tankens rörelse i honom.
De senaste hundra åren har konstnärerna försökt få fram bilder som rör sig. Det har varit själva grejen. Det fantastiska med konst. Men nu när nästan alla andra bilder omkring oss är rörliga – film, dator, video – Vad är det då för poäng med konst som kan röra sig?
Ta denna utställning AV ART.
.Det spännande är att dess målade eller skulpterade verk rent fysiskt sett inte alls kan röra sig. Att de är alldeles stilla och på ett sätt orörliga och frusna.
Att de är undanglidande och ogripbara.
Men att de ändå bär på en möjlighet till förvandling
Dessa verk illustrerar ingenting bestämt. Det går inte att spika fast vad de handlar om.
De förvandlas i förhållande till varandra och till omgivningen. Till naturen. Till Trädgården. Till oss här idag.
De har en lätt hypnotisk inre rörelse.
De är på väg från något till något annat…
På glid mellan olika sätt att var. Mellan det som vi vanligen ser och det som kan bli.
Man följa olika spår i utställningen. Se på korpens eller jättealbatrossens egendomliga ögon och sen på de unga flickornas …Man kan följa det spröda, liksom försvinnande, i håret, i fjädrarna, i de tunna penseldragen. Man kan följa monstret i oss alla, våra okända inre. Man kan stirra på de köttiga eller köttätande blomkalkarna som öppnas eller stängs. Och man kan förvånas över alla mönster som genereras av solen i ”byggnaderna” härutanför.
Det är lukten av skapelse –men också av död – till exempel i den planterade giftträdgården. Den rituella döden som är förutsättningen för nytt liv.
Egentligen förstår jag den där mannen i romanen som satt på en bänk framför ett konstverk i trettio år. Välkomna på bänken!
Ingela Lind