Archive for oktober, 2011

h1

Fest i Venedig!

oktober 29, 2011

Det är något särskilt med venetianska fester. Ofta är inramningen speciell, palats, kolonnader, marmorgolv och kanalerna som kluckar och ger ett glittrande ljus åt interiören. Inte sällan är gästerna från olika länder, staden är verkligen internationell. Och så förstås, maten med sina speciella kryddor, desserterna som inte liknar något annat, vinet som ofta är frizzante. Förr var  ofta fest hos Bobo och Helene Ferruzzi i deras gamla hem i båtverkstan vid Zattere. Sedan flyttade de ut till Giudecca och Bobo blev sjuk. Flera av de gamla vännerna, musikerna, finns inte längre men igår hade Helene en riktigt stor fest av den gamla sorten där ALLA var: venetianare, fritidsboende, tillfälliga gäster. Det talades engelska, franska, italienska, spanska och någon slags nordiska. Det är en otrolig miljö för kalas, inomhusgård under tak med utanpåliggande trappa från 1500talet, en stor Sala  med kolonner, en trädgård och hemtrevliga rum på övervåningen. Bara ”levande ljus” i kandelabrar och italienarnas stora tjocka ljus med flera vekar i, i olika varma kulörer. Det börjar bli tid för Novissimo, dvs årets vin och först ut är det lätt spritsiga rödvinet från bergen. Och Venedigbornas egen  Prosecco. Vi åt mycket gröna rätter, fågel, olika inläggningar och polentarätter, linser och ostar. Efterrätterna var en fröjd för ögat: berg av läckra bakverk och det främsta av  allt, meringato, en slags frusen zabbaione med russin i vin, frasig botten och ett berg av maräng uppepå! Denna särskila meringato görs bara på ett ställe i Castello. Måste reda ut var!

Mycket musik och fina samtal till in på småtimmarna. Och natten var mild och disig.

h1

Aqua alta (högvatten) och strejk på båtarna

oktober 27, 2011

Det är inte helt lätt att ta sig fram i denna vattenstad när kommunikationerna, dvs båtarna strejkar. Idag är en sådan dag. Plus att det är högvatten så det är svårt att se var kanalen tar vid och kajen slutar. Man måste alltså gå. Det tog mig en och en halv timme att gå tilll posten. Lika lång tid att gå tillbaka. Men det är varmt och soligt och oerhört vackert i detta bleka höstdis som lägger sig över de tomma vattnen. I solnedgången glimmar kanalerna likt guld.

Det är glesare med turister nu och vi känner igen varandra på kajerna. Många spelar ännu för hatten på torg och i gränder. Jag passerar mest varje dag en tunn violinist som spelar fantastiskt (mest barockmusik). Jag brukar lägga en slant i hans fiollåda för att han gör mig glad varje gång jag går förbi. Vi har blivit vänner. Auguri, lyckönskar han. 

Jag ringde väninnan som flyttat till bergen för hon har utlovat att komma till Venedig innan jag far. Precis när jag fått kontakt med henne knackar det på fönstret. Två fransmän står utanför i mörkret och stammar att de söker Nora Ferruzzi (som jag alltså precis talar med) och att de inte hittar henne men att de såg hennes tyg som jag alltså har som gardin framför fönstret… Så jag ber dem komma in och de får tala med Nora som ännu är i telefon… och det visar sig att de är väldigt goda vänner sedan 20 år.Vad heter sådana sammanträffanden?

Våra duktiga konsthantverkare är i New York, Stina Lindholm, Barbro Lomakka m fl. Och Jannike Åhlund basar för Ingmar Bergman. Synd att det bara är några dagar!

Gotland gör en storsatsning i New York 30 oktober – 5 november. Gotländsk mat på Aquavit. Gotländsk design på Scandinavia House, Bergmanfestival. Stor gotländsk delegation. 
http://www.visitsweden.com/gotland 

h1

Händels Aci e Dalatea på Teatro Malibran

oktober 26, 2011

 Ikväll ringde en av  vännerna från International Committés for the Safeguarding of Venice (de som arbetar med restaureringar). Han bor uppe bland bergen och är stor musikälskare med abonnemang på Fenice och Malibran-teatern.  Inatt har varit kraftigt regn och flera träd har fallit över vägen till hans lilla by. Frun kunde inte ta sig till premiären på Malibran så han ringde occh undrade om jag hade lust. Det hade jag  förstås, Händels Aci e Dalatea, var det. Musiken från 1718 . Uppsättningen är i regi av SaburoTeshigawara, librettot av John Gay och jag tror den sattes upp  i Aix.

Det blev en fantastisk kvälll med härlig musik.. Mötte Donna Leon förstås som sällan missar en föreställning här. Hon svarar för en egen barockopera för övrigt, det är dit ”Brunnetti”-pengarna går. Lustigt nog mötte jag även några svenskar, en redaktör på Bonniers med fru från DN. Världen är inte så stor.

Högvatten , båttrafiken går på sparlåga.

Talar med grannarna i Sundre om vår käre vän.

h1

En kär vän har gått bort och Sundre har mist en viktig invånare

oktober 25, 2011

En oerhört sorglig nyhet: Nära vännen, grannen i syd har dött. Vi är en färre i Sundre. Och vi har alla  mist en kär kamrat. Jag har känt mig glad och upplyft när jag besökt honom, han har alltid berättat något nytt, en liten pusselbit om Sorsudret, Sundre, naturen, livet förr. Sist vi besökte honom var han så trött och sade att han ibland hade svårt att andas. Men så snurrade han så raskt ur sängen för att gå till middagen på hemmet där han fått plats och vi trodde att han ändå höll på att bli bättre. Det blir VÄLDIGT VÄLDIGT tomt efter honom i socknen.

Det kom en väldigt gripande rapport från tre av våra unga stipendiater på Fårö. De uttrycker väl det där svårgripbara med hur det är att vistas i Ingmar Bergmans hem. Och de skildrar sina ambitioner att skapa något nytt och förändra världen: Här kommer rapporten: rapport tre norska stipendiater

h1

Den hemlighetsfulla trädgården

oktober 23, 2011

Min granne här nere har en trädgård som för tanken till Frances Hogson Burnetts ungdomsbok  Den hemlighetsfulla trädgården. Dit gick vi idag, vännerna från tdskriften Trädgårdsliv och jag. Hon är speciell Ottilia, jobbar i någon slags ekologisk-antroposofisk anda och påstår att växterna talar om för henne vad de vill. Hon ska klippa ned en ros ”Men den säger till mig när det är rätt dag. Och var jag ska ta ned den”. ”Hur vet du var den vill tas ned,” undrar jag. Hon visar i handen, hur hon för den längs stammen och var trädet indikerar var det är lämpligt. ”Auran säger till”. Jaha. Litet oroligt ser jag på journalisten och fotografen. Dessutom menar Ottilia att växterna i hennes trädgård kan grävas upp och flyttas mellan 2-4. Aldrig någon annan tid. Hm. Hon använder ett näringsämne EM en matsked i 5 l vatten till komposten. Det blir till fantastisk jord efter ett halvår. Alla växter är två till antalet, inte nödvändigt ihop. ”De behöver varann”. Så där gick hon på. Jag undrar vad det blir för reportage. Men hennes blommande dahliaplanta var 3 meter hög. Sant. De verkar faktiskt gilla varandra, Ottilia och hennes plantor.

Åter en enastående solnedgång i starka färger. Havet var lugnare idag, inte lika kallt heller. Men hösten är onekligen här också i Venedig. Jag har satt på värmen.

h1

Pro Venezia än en gång. Och om Birgit Nilsson

oktober 22, 2011

Kan man äta 9 rätter under en middag? Naturlgtvis är det ansvarslöst  att äta så mycket, även om man blir bjuden. Men. Igår var jag och Pro Veneizas medlemmar inbjudna till en storslagen, sagolik måltid på restaurangen Do Forno och eftersom det var fredag och i katolskt land åt vi det som havet bjöd. I rätt efter rätt. Det var inga stora rätter, bara utsökta och varierande. Sist en STOR branzino (min favoritfisk) som räckte till oss alla fjorton vid bordet! Och jag kan inte hjälpa det: Det var som en dröm, ett storslaget minne som jag kommer att bära med mig, och jag njöt i fulla drag och tänkte att jag kan låt bli mat de närmaste nio dagarna. Min bordsgranne meddelade att han brukade sitta vid det här bordet med Birgit Nilsson när hon sjöng på La Fenice… Nu ansvarar han för priset till hennes minne.

Det var en oförglömlig kväll och jag  gick hem genom ett folktomt Venedig efter midnatt, en promenad på 40 minuter som var absolut nödvändig. Idag lunch här hos mig för samma sällskap, sen litet jobb med en artikel( om venetianska trädgårdar) och en solnedgång som bara finns i lagunen och i Venedig.

Nu återstår för oss att ta itu med Pro Venezias nya restaureringsobjekt. Det är inga stora monument vi åtar oss, men viktiga tror jag, skulpturer som finns på uterum och offentliga platser, som alla passerar daglien och som är en del av venetianarnas vardag. Ofta är de gamla, medeltida-barock,, slitna och söndervittnade, men givetvis viktiga för platsen och för människorna  som bor omkring.

h1

Rapport från ett regnigt blåsigt Venedig

oktober 20, 2011

I en soptunna på kajen på vägen hem här i Venedig låg ett tjugotal söndriga spretiga f.d. paraplyer. Här är halv storm och regn och idag har varit svårt att ta sig  över broarna i blåsten. Nu samlas alla internationella restureringssällskap, som värnar om och bidrar till upprustning och underhåll av stadens konstskatter, för sitt årliga möte. Ikväll var förmöte om det Schweiz gjort för Carmine-kyrkan i Dogepalatset med snittar oh prosecco efter sex långa föredrag/tal. Vi frös ordentligt ute på loggian där tilltugget serverades. Men vackert var det! Ett femtontal svenskar har kommit ned, vi kommer att träffas efter mötet i morgon. Sverige har just engagerat sig i en ny restaurering, en edicola, nära Arsenalen (se www.provenezia.se)

Julian Schnabel på Museo Correr är en fin utställning. Bilder, stora från 80-talet till idag, många porträtt från just tiden kring 1980 när han samlade och klistrade trasiga tallriksfragment på pannå som han sedan målade sina ansikten på. Intressanta porträtt med de där ojämna relieferna. Olika tekniker och material. En bild blev jag särskilt förtjust i, men kanske var det för att den minner om Antoni Tapies? Neoexpressioist kallas han och jämförs med Anselm Kiefer som jag ju såg i en annan utställning härom dan. Här finns verkligen moderna konstskatter!