h1

Om Sven Sörman

november 10, 2011

Så var det då begravning i Sundre. Sol och lätt dimma redan strax efter sju, det skulle bli en vacker dag. Vi kom till kyrkan en halvtimme innan det var dags, men den var redan nästan full. De flesta hade väl gjort som vi, gått och väntat, oföretagsamma till annat än att tänka på Sven. Så satt vi där i våra svarta kläder och kistan stod framme vid altaret, prydd med höstblommor och med höga golvljus längs sidorna. De flesta gick fram till kistan , neg och bugade och letade upp sina platser. Prästen var ny, första gången hon var i vår socken men hade fått en del information. Det fanns en kvinna i Svens liv, det blev inte de, men de behöll kontakten hela livet. Hon hade lämnat en skildring av Sven till prästen som hon läste upp för oss, det han varit för henne och det kändes att just så hade han varit för oss alla.

Här på landsbygden är det jordbegravningar för det mesta. Sex nära vänner bar ut kistan och vi gick längs en nyklippt grässlänt förbi den tidigmedeltida kastalen och ned till kyrkogården, marken var mjuk och de som hade klackskor sjönk ned i jorden. Vid graven tog storebror och vi som bor omkring farväl och kastade våra handbuketter ned på kistan, sedan vänner och sommargäster. Prästen och kantorn tog upp en psalm. Så gick vi upp till skolan som är vår gemensamma samlingslokal och åt smörgåstårta och annan tårta och det var riktigt fint att sitta där, nästan som om han var med oss.Svens bror Gösta

Det hade redan börjat skymma när vi gick hem.

Jag har alltid gjort långa promenader runt socknen. Oftast förbi Svens hus. Jag träffade honom i perioder dagligdags, på vedbacken, i snickarboden, på gården. Ibland skymtade jag honom i köket och då gick jag in. Vi talade om vädret och katten och vad som vankades till middag. Men han berättade också om när han var ung och jagade, om fiske, om djuren som de haft. Om sin mamma och sina syskon, vad de hade odlat på åkerlapparna, om vattenbrist och fattigdom. Om hur det hade varit i skolan och vilka som gått i samma klass respektive samtidigt (årskurs 1-6 gick tillsammans). Nästan allt jag vet om Sundre förr har Sven berättat för mig. Också om det som andra berättat för honom, om sådant som hände för länge, länge sedan (t ex avrättningsplatsen ner mot Barshage). Eller så gick vi på fornlämningspromenad, ett litet gäng entusiaster med Sven och han letade upp slipskårstenar och en omkullfallen skeppssättning. Han kunde så mycket. Och var väldigt rolig. Det blir tomt nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: