h1

Vad är ett kulturarv?

december 18, 2011

När jag besökte årets kvalitetsauktioner insåg jag att just nu är det inte läge att köpa kinesiskt. Det är det kineserna själva som gör. Och till mycket höga priser. Jag är förtjust i Mingporslin, helst det tidiga, men också det allra äldsta, det som vår svenske geolog Johan Gunnar Andersson ”ramlade” på kring 1920 i Kina. Mingporslinet kan jag glömma för ett tag med den äldsta keramiken, den som har 3-4000 år på nacken är ännu prisvärd. Det som ändå förundrar mest är att kinesiskt porslin, av hög kvalitet förstås, från 1900-talet kan gå för mycket höga priser för att återföras till Kina. Och jag erinrar mig något som byggnadsantikvarier är bekanta med, Narvadokumentet, där gamla byggnader rivs och byggs upp på nytt, i traditionell stil och med traditionella material. Men där allt är nytt. För inte så länge sedan skapade det oro i den byggnadsarkeologiska världen, där bara det välbevarade gamla kunde bli världsarv och värt att spara för evärdeliga tider. I Asien fnös man och menade att det viktiga förstås var att känna till de gamla teknikerna och ha materialkunskapen och veta vilken funktion exempelvis ett tempel haft. Att det var länge sedan det byggts hade man ingen förståelse för. Och så tillkom Narvadomumentet som sade att byggnadsrestaurering också kunde innebära ett troget återskapande av en gammal tradition och byggnad. Och jag inser nu att det naturligtvis också gäller för andra hantverkstekniker. Det vi i Europa tycker är en ny poslinsvas från 1900-talet, ser kineserna är ett föremål som utformats i exakt samma teknik som under 1400- och 1500-talet och att det är en perfekt hel skapelse, som inbringar minst lika mycket som om den tillverkakts 600-700 år tidigare.

Kineserna återför sitt kulturarv till Kina och bygger museer som aldrig förr. Jag tänker på alla de föremål som finns i Europa och i Amerika och som ursprungsländerna vill föra åter till sina hemländer. Därför att det är deras historia som inte längre finns i det egna landet. För några år sedan var det en indiansk totempåle som fanns på etnografiska museet i Stockholm, Egypten gör anspråk på mycket som numera finns i USA, Världskulturmuseet i Göteborg har fått propåer från Bolovia som gäller tusentalet föremål. Och häromsistens var det Emil Noldes målning, ett konfiskerat föremål från Nazityskland som hamnat på Moderna Museet som en rättmätige ägaren, en judisk familj, hävdade var deras.

Men kinserna kräver inget från världens samlingar. Men de köper upp sitt arv på alla auktioner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: