Archive for 6 februari, 2012

h1

Om en måltid i Brillat-Savarins anda och en Strindbergsk, med bibliska förtecken på Dramatens lilla scen

februari 6, 2012

Vi var bjudna på en middag där värden läste ett stycke ur Brillat-Savarins Physiologie du Gout. Om hur lika vi är djuren när vi äter. Men hur unika vi är när vi sätter oss till bords. Och vad måltiden i goda vänners lag betyder, inte bara för smakupplevelsen utan för samtalen, diskussionerna.

Det här var en middag i den högre skolan och där min bordsgranne och jag jag direkt kom att tänka på filmen Babettes gästabud (efter Karen Blixens bok). Jag har varit på oförglömliga måltider hos det här värdparet, men den här överträffade allt och vi var fullständigt rusiga av smakupplevelserna. Och värden hade bestämt sig för att följa Brillat-Savarins råd och tog upp viktiga politiska spörsmål och förutom gemenskapen, smakupplevelsen, diskuterade vi väldigt viktiga frågor.. Ingen ville gå hem. Vid halv två insåg vi att vi inte var tonåringar längre och motvilligt började vi planera för hemfärden…

Vi fick biljetter till Dramatens uppsättning av Spöksonaten i Mats Eks regi, som redan fått kultstatus, blivit teaterhistoria och där varenda biljett är slutsåld (men där förhoppningsvis Dramaten förlänger pjäsen). Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bli mättade, står det i Bibeln. Här är tvärtom från den underbara middagen kvällen innan alltså. I den torftigaste av alla äldreboenden (formgiven av Bente Lykke Möller) huserar Strindbergs mörkaste kammarspel, ett ormbo av oförrätter och ålderskrämpor. Men Mats Ek gör dans av pjäsen, musiken tar över (det är skådespelarna själva som spelar), texten blir till ett libretto. Det är en föreställning i moll med riktigt svarta penseldrag, där identitet och kön är borta (nästan alla roller har besatts med skådespelare av motsatt kön). Vissa rolltolkningar är oförglömliga: Etienne Glasers ”Vita Damen”, Stina Ekblads ”Hummel”, Staffan Göthes ”Mumie” eller Niklas Eks ”Lilla Flickan”.

Jag har sett Spöksonaten två gånger i Ingmar Bergmans regi på samma teater. Jag vet att jag båda gånger tyckte att jag var med om ett stycke teaterhistoria. Det tyckte jag nu också.