Archive for februari, 2012

h1

Antikmässa, Art Market, Supermarket och Vårsalong på Liljevalchs

februari 19, 2012

Bråda dagar i Stockholm. Vi har varit på årets Antikmässa I Älvsjö. Mässan bli större och större, dock inte vad gäller utställare av de kvalitativa montrarna, där är det snarare så att de minskar, vilket jag tycker är synd. I år var mindre konst än förra året. Årets tema var Orginella orginal, allt är mycket konceptuellt, alla vill berätta en historia. De verkligt kvalitativa tingen kommer litet i bakgrunden i alla dessa koncept. Men det är roligt att gå där. Jag har några favoriter som alltid håller sin stil. I år förköpte vi oss i Tomas Helanders monter. Han har fokus på medeltid till 1600-tal. Nu visade han en hel samling keramik från Tyskland som han kommit över med mycket krus och byttor från 1000- 1200-tal. Ett urval kommer vi att visa i Livias Hus i sommar!

Art Market på Konstakademien visade nutida konst på gallerierna. Några väljer att fokusera på en konstnär i sitt stall som t ex Magnus Karlsson (som hade galleri i sin lada i Fleringe under några veckor i somras). Nu visade han Bruno Knutman. Andra visar mer brett vilka som ingår i deras ”stall”. En favorit, Anna Bjerger, fanns med med en bild på Petter Bergman. Henne vill jag ställa ut så småningom, nu nöjde vi oss med att köpa en bok. En spännande konstnär är Pål Fägersköld. Vet inte så mycket om honom. Fick för mig att Dan Wolgers var han professor på Mejan. Annars en hel del bra foton. Och roliga installationer av Jacob Dahlgren bland annat ett verk med sågar från Clas Ohlsson(?) Jag skrev en gång om Benettons konstskola Fabbarica och då gick Jakob där.  Pål Fägersköld

Vi hann också gå och se Liljevalchs Vårsalong. Ganska spretigt och kitschigt, mycket psykedeliskt, broderi. Men det är en fest att gå dit och där finns naturligtvis ett och annat guldkorn.

h1

Förkylningstider och sportlov

februari 15, 2012

Det tycks vara förkylningstider-influensatider. Barnbarnet fyllde fem häromdagen med stort kalas och ett och annat hostande barn. Litet orolig blev jag, jag får lätt förkylning av småbarn. I grannskapet härjar influensa, just nu ligger Helga i hög feber. Tog för säkerhets skull en klunk naturmedicin innan jag gick till sängs, tyckte jag hade vissa symptom. Förra året i samband med Antikmässan (som börjar imorgon) och Jon och jag blev nominerade till Collector´s Awards för Årets Uppstickare med Livias Hus i Konsthallen, då fick jag influensa… Tänk om det kommer precis samma tid varje år?

Jag läste om att sportlovet kommit till för att det var dyrt i storstäderna att elda (med koks) i skolorna under de kallaste februariveckorna. Sedan bevarades lovet för barnen blev sjuka den tiden och man ville undvika smittspridning. Detta gällde också storstäderna, barnen på landsbygden ansågs inte behöva lov, där fanns både ved och inte lika mycket sjukdomar. Själv gick jag första året i skola i Borlänge och fick både rödahund och mässling i februari. Vi hade inget lov och mina klasskamrater hade lärt sig åka skridskor när jag låg sjuk. Jag blev aldrig någon vidare skridskoåkare.

h1

Fanny och Alexander på Dramaten

februari 13, 2012

Efter åter några dagar i Stockholm är jag åter i Sundre. Jag har ännu åtaganden i huvudstaden, februari är verksamhetsberättelsernas, årsredovisningarnas och anslagsframställningarnas månad. Ännu återstår några möten. Stockholm var kallt, minus 17 grader när jag vaknade en morgon till is och frost på träd och buskar och dis över Saltsjön innan solen bröt igenom. Ofattbart vackert, men vad kallt!

Här i Sundre är nu någon plusgrad, vitt överallt och sol. Jag går med dubbar under kängorna runt socknen och konstaterar att i den sydliga gården har fötts ett hundratal lammungar och några kalvar under de senaste veckorna. Våren är i antågande!

Premiär är något särskilt. I lördags var det premiärernas premiär, Fanny och Alexander på Dramaten med röd matta ut i snön, rödrockade vakter med brinnande facklor på trappan, en livs levande pianist i foyén som för övrigt vimlade av festklädda skådespelare och en glad teaterchef. Och som sig bör en sådan här kväll, en kung och hans drottning i den gyllene kungalogen.

Föreställningen är fyra timmar lång, har 24 personer på scenen och frikostiga dekorer med hjälp av en vridscen. Det blir förstås ändå inte filmens Fanny och Alexander med all dess överdåd. Men det blir något annat, där tyngdpunkten ligger i själva dramat, som det utvecklar sig i dialogerna. Bergmans texter, från filmmanus och bok, får här alla strålkastare på sig. Jag njöt mycket av de underbara texterna.

Och jag tror vi alla lämnade Ingmars teater med ett lyckligt leende. Återkommer med recension.

h1

Ännu en stormig natt

februari 9, 2012

Huset rister och det ljuder i ventilerna. Inatt det blev det mycket läst i Kerstin Ekman, för att sova var otänkbart. På morgonen hade trädgården ändrat karaktär. Snön och stormen hade gjort att det nu inte går att gå ned i den. Som förra året alltså. Men skulpturparken och planen framför kafeét är nästan snöfri.Jjag behövde åka ett ärende till Visby, vacker resa i snö men härnere på Storsudret får man åka försiktigt för ibland hamnar man i en snösträng över vägen. Längre norrut var det halt. Vi åkte alla i 50 km/tim. För mig tog det 2 timmar att ta mig in till stan.

Roligt att att att min recension av Spöksonaten redan finns iGotlands Tidningar. En hel sida. http://www.helagotland.se/noje/default.aspx?articleid=7473917

h1

Sundrepromenader och tankar om Antoni Tapiés

februari 8, 2012

Temperaturen närmar sig högst motvilligt nollstrecket, det är rätt molnigt men nu går jag oförskräckt på mina långpromenader igen. Idag hade jag större tur, träffade både norrbonden och några deltidsboende. Den förre, som i somras råkade ut för att en av hans highland cattle svängde med sina långa horn och träffade hans öga, mår idag ganska bra (men med bara ledsyn på det skadade ögat), Korna har han sålt och nu finns ”bara” 150 tackor på gården. Även han ogillar kyla och stannade ovilligt hemma när det var som värst. Annars är det skogsarbete som gäller när marken är frusen. De båda som delar Sundre med Stockholm hade gjort en avstickare till Nicaragua, Puerto Rico, Guatemala m m. Bruna och glada. Vi bestämde att ses snart!

Jag har avslutat Joyce Carol Oates Änkans bok, som jag tycker är väldigt bra och börjat läsa Kerstin Ekmans senaste Grand Final i skojarbranschen. Som titeln anger en skojig bok, som lätt drar förbi. Väntar på komplikationen, men den kanske inte finns?

En av mina favoriter inom modern konst, Antoni Tapies (från Spanien) är död. I Barcelona finns hans museum (liksom museer över Miro`och Picasso) Skulle vilja resa dit. De flesta målningar av Tapies har jag faktiskt sett på Tefaf i Maastricht (i mars är det dags att resa dit igen för världens främsta antik- och konstmässa)och hos Axel Vervoordt i Antwerpen som har en stor samling. Jag gillar hans abstrakta bilder som låter tankarna löpa fritt och blandningen av material, grov sand, cement, collage tillsammans med olja.

h1

Tystnaden

februari 7, 2012

På middagen som jag var på häromkvällen berättade en av gästerna om hur det varit att bo på Manhattan i sex år. Om det öronbedövande oljudet, dag som natt. Att hon kanske blev allergisk mot ljud då. I kontrast tystnaden på Gotland. Och hur hon sökt ett fritidshus så långt från allmän väg och trafik som möjligt.

Jag tycker så illa om kyla att jag inte ens har gått mina dagliga promenader runt socknen. Men idag var det bara -4 grader och sol och jag gick söderut, svängde av vid Skoge, rundade kyrkan i norr och så hem. Ingen människa såg jag (det är i alla fall en tur på 1 timme och tjugo minuter). Ingen bil. Men traktorspåren efter grannar som utfodrat djuren,  ljudet av en såg i en av ladugårdarna. En örn. Massor av har- och rabbisspår. En vanlig vinterdag i Sundre. Rätt långt från Manhattan. Sommarhus i vinterljus

h1

Om en måltid i Brillat-Savarins anda och en Strindbergsk, med bibliska förtecken på Dramatens lilla scen

februari 6, 2012

Vi var bjudna på en middag där värden läste ett stycke ur Brillat-Savarins Physiologie du Gout. Om hur lika vi är djuren när vi äter. Men hur unika vi är när vi sätter oss till bords. Och vad måltiden i goda vänners lag betyder, inte bara för smakupplevelsen utan för samtalen, diskussionerna.

Det här var en middag i den högre skolan och där min bordsgranne och jag jag direkt kom att tänka på filmen Babettes gästabud (efter Karen Blixens bok). Jag har varit på oförglömliga måltider hos det här värdparet, men den här överträffade allt och vi var fullständigt rusiga av smakupplevelserna. Och värden hade bestämt sig för att följa Brillat-Savarins råd och tog upp viktiga politiska spörsmål och förutom gemenskapen, smakupplevelsen, diskuterade vi väldigt viktiga frågor.. Ingen ville gå hem. Vid halv två insåg vi att vi inte var tonåringar längre och motvilligt började vi planera för hemfärden…

Vi fick biljetter till Dramatens uppsättning av Spöksonaten i Mats Eks regi, som redan fått kultstatus, blivit teaterhistoria och där varenda biljett är slutsåld (men där förhoppningsvis Dramaten förlänger pjäsen). Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bli mättade, står det i Bibeln. Här är tvärtom från den underbara middagen kvällen innan alltså. I den torftigaste av alla äldreboenden (formgiven av Bente Lykke Möller) huserar Strindbergs mörkaste kammarspel, ett ormbo av oförrätter och ålderskrämpor. Men Mats Ek gör dans av pjäsen, musiken tar över (det är skådespelarna själva som spelar), texten blir till ett libretto. Det är en föreställning i moll med riktigt svarta penseldrag, där identitet och kön är borta (nästan alla roller har besatts med skådespelare av motsatt kön). Vissa rolltolkningar är oförglömliga: Etienne Glasers ”Vita Damen”, Stina Ekblads ”Hummel”, Staffan Göthes ”Mumie” eller Niklas Eks ”Lilla Flickan”.

Jag har sett Spöksonaten två gånger i Ingmar Bergmans regi på samma teater. Jag vet att jag båda gånger tyckte att jag var med om ett stycke teaterhistoria. Det tyckte jag nu också.