Lyckad vernissage

240 personer köade vid två när vi öppnade porterna i Konsthallen! Väldigt många för en socken på dryga tjugotalet personer. Allt blev väldigt lyckat, konstnärerna Eva Ek Schaeffer och Agneta Engström hyllade, Märit Ehn, tidigare museichef på Konstmuseet i Visby talade poetiskt om Evas vävar. Det var många från Storsudret här, från Fårö och från Visby.. Och många sommargotlänningar som rest ned för att öppna husen för säsongen. Och idag har varit fullt hos oss och Helga i kaféet har sålt slut på allt. En av gästerna från igår var besviken att det inte fanns någon paj kvar, kom igen i morgon sa Helga och han gjorde så. Men pajen tog slut idag också…

Livias Hus ställs också iordning. Nästa helga kommer vi att visa nya verk av Björn Evensen med antika ting som vi förvärvat under året…

Ett litet sällskap dröjde sig kvar efter stängningsdags och halv sex  var jag tvungen att stänga (vi stänger klockan fem) Den gamla damen som var rullstolsbunden, hade kommit med färdtjänst och beställt retur två timmar tidigare Men då kom en vanlig taxi och hon kunde ju inte gå! Ingen på färdtjänst  hade sett efter att hon var rullstolsbunden och hur hon rest hit. Så den gamla fick vänta några timmar. Och färdtjänsten kunde ju inte ta hänsyn till att vi stängde och att hon skulle få vänta. Hon såg tunnklädd och bräcklig ut. Frös. Varför ska man behandlas så bara för att man är gammal? För att man inte kollar vem som åker färdtjänst?

Konsthallen öppnar för säsongen i morgon

Bråda dagar, men säsongens första utställare, Eva Ek-Schaeffer boende på Fårö och Agneta Engström härifrån Storsudret , hänger nu i Konsthallen och vi tycker det blir två jättefina utställningar med något gemensamt. Eva visar sina storslagna bildvävar inspirerade av medeltiden,  de franska tapeterna på Clunymuseet i Paris eller för den del Överhogdalstapeten i Jämtland. Och hon gör som då på medeltiden: spinner garnet, växtfärgar, väver med tunn tunn tråd. Det blir lätta, skimrande verk  i mörka intensiva färger.

–Jag berättar om skapelsen, den skadade skapelsen. Det är det som jag har fått på min lott att skildra, säger hon enkelt. Det är expressiva vävar som inte lämnar någon oberörd. Starka i färg och form, rymmande glädje och sorg. Ett år eller två har hon suttit i hättan på sin kvarn på Fårö och format varje berättelse, en komplicerad och tidskrävande teknik. 

Fårö farvatten var en väv som Riksdagen förvärvade. Flyktingar på isflak, uthungrade utan hopp. I Flickan och lunnefågeln sitter barnet i rullstol i den vackraste broderade klänning, flickan är solen, fågeln livet. Men flickans öde var redan beseglat när Eva vävde dotterns ansikte och väven finns idag på Visby lasarett.

Här i konsthallen får vi de närmaste månaderna ta del av de stora livsgåtorna berättade i sagans form Bilder som förklarar det vi inte förmår att se i vardagen.Vattenvagga

Agneta  återvände till sin hemö efter studieåren på Konsthögskolan, fast besluten att skildra vardagen, naturen och grödan i den bygd som hon slog sig ned i. Det är expressiva målningar som glöder av färg, uppförstorade blommor som öppnar sin själ. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men seendet finns där, målningarna skildrar naturen som ständigt återskapas, finns och därigenom också förmår att hela.

Fin presentation i dagens GT för övrigt http://www.helagotland.se/noje/default.aspx?articleid:7644288

I morgon klockan 2 är vernissage. Märit Ehn som tidigare var museichef på Konstmuseet i Visby kommer att berätta om Evas vävar efter invigningen. Och så har vi laddat upp med nya antikviteter i Livias Hus, Helga har 70 liter olivolja från Sardinien till försäljning och har stått och bakat och bakat. VÄLKOMNA. Hoppas alla letar sig hit.

Några som inte letar sig hit är Kultur- och fritidsförvaltningen med sin kulturfrukost. De bokade sig för en frukost på onsdag här på Storsudret (på Prästgården och hos oss). Men det blev inga anmälningar trots bokad buss och idag ringde  förvaltningen och ställde in. Det är konstigt att det är så långt för Visbyborna att resa till Storsudret. För oss att fara den motsatta vägen är det ganska kort. Åtminstone tycker de själva det… I vilket fall tråkigt. Det hade varit roligt att få visa verksamheten och utställningarna för kulturfolket i stan.

Konst i Stockholm

Konsthallens vänförenings styrelse har haft möte ikväll. Vi har diskuterat skulpturparkens inriktning..  Årsmöte i föreningen blir 27 juni, dagen efter en av vernissagerna.

Jag gick till Konstakademien och såg den stora årliga utställningen för Carnegie Awards och blev förtjust i Cecilia Edefalks bild av en björk. Och förstår Lars-Olof Loelds fantastiska utställning på bottenplanet! Alltid en vattenbärerska…Träffade några gotlandskonstnärer som tyckte jag skulle se Nationalmuseums utställning om Passioner. Intressant tema, men jag fastnade som vanligt i enstaka verk och fascinerades mindre av det pedagogiska. Bill Viola gillar jag! Så vidare till Liljevalchs. Mycket färg hos Jarl Ingvarsson som benämndes Målarnas målare.  Det blev för mycket på en dag… Yngsta dottern fyllde år igår och vi gick för att hitta en försenad present. Sent på kvällen middag på en restaurang här i Gamla Stan. Jag misstänker starkt att den bästa presenten var när hennes mobil meddelade att Chelsea spelat oavgjort mot Barcelona. Gammal fan som hon är.  Redan i småskolan sade hon, när man frågade vad hon skulle bli när hon blev stor: Coach för Chelsea förstås!

Dop i Annelöv och En fråga om klass på Dramaten

 Vilgot, Anders Julian, fick han heta, nästan femtio släktingar från hela Sverige var samlade och solen sken och vi kunde sitta ute i trädgården… En riktig släktfest blev det alltså och väldigt roligt var det att se alla. Dopskålen hade både morfar och mor döpts i, dopklänningen likaså (morfars faster har sytt den och alla döpta har fått sina namn broderade i fållen.. och lille Vilgot uppförde sig förstås exemplariskt och t o m log när han fick vatten på huvudet…

Jag tog tåget upp till Stockholm från Lund och hade glömt förra resans missöden. Denna tågresa blev än värre. Nästan tre timmar försenade anlände vi till Stockholm, efter midnatt. SJ hade inställt ett av tågen från Malmö så vi var två fullbokade tåg i samma, med ”fri sittning”, dvs utan sittplatser. Jag stod i korridoren och satt på golvet…

Här i Stockholm är förhandsvisningar på Auktionsverkets och Bukowskis Moderna auktioner. Ikväll var debatt på Dramaten En fråga om klass. Överklass, medelklass, arbetarklass, invandrarklass… Debattörerna tyckte att arbetarklassen tappat sin solidaritet, att fackföreninganra stred för medelklassen och inte för arbetarna, och att arbetarklassen för övrigt blivit medelklass. Invandrarna var den nya arbetarklassen men utan stöd från facket. och de som har det sämst i samhället äär förutom de papperslösa, alla unga invandrarpojkar som har allra svårast att få jobb. Debatten direktsändes i P1 och kan avlyssnas där.

Om att skriva en krönika..

Kina köper för den som vill läsa min första krönika i Antikvärlden…

Hjälp vart tog lugnet vägen?

Nu närmar sig öppnandet på Körsbärsgården med stormsteg. 28 april är vernissage kl 14. med Eva Ek Schaeffer och Agneta Engström Hoppas många kommer! Märit Ehn kommer att berätta kring ena utställningen.

Jag flyttar växter inför tillbygget. Åter kallt och blåsigt. men det ska bli fint och soligt till vernissagen…

Idag har varit byggsamråd inför byggstarten. Det är numera i Visby, byggnadsnämndens handläggare hinner inte längre resa ut. Nu ska en del träd fällas, marken ställas iorning för den platta som sedan ska gjutas för tillbyggnaden. Själva bygget går igång först i slutet av augusti dock. Spännande!

Har en bestämd känsla av att vinterlugnet nu är slut, skrivandet likaså. Och att det blir VÄLDIGT mycket att göra den närmaste tiden…

Om två författare: Nordiska rådets pristagare Einar Már Gudmundsson och nästa års jubilar, Martha Sandwall Bergström

Någon gång läser jag i Peter Englunds blogg för att veta vad de har för sig på Svenska Akademien. Nu har de delat ut Nordiska Rådets pris. Till Islands Einar Már Gudmundsson.  I sitt tacktal citerade Einar Tomas Tranströmer:

Vi ställde upp och visade våra hem
Besökaren tänkte: ni bor bra.
Slummen finns invärtes i eder.

I de orden uppenbarar sig ordens sanning, dess kärna av liv som inga andra former förmår uttrycka, menar Gudmundsson. ”Ingen vet vad som gör dikten till innehavaren av den sanning som inte kan formuleras med andra metoder. Vare sig filosofin, teologin, logiken eller mindre politiken kan säga den sanning som dikten uttrycker på ett skenbart enkelt sätt. För det krävs magi, språkets magi. Dess magi bygger på tankeförmågan, men en dikt uppstår när tanken och känslan förenas…. Inte mycket i poesin har nyhetsvärde. Trots det dör många på ett sorgligt sätt på grund av bristen på det som finns i den”, skrev en annan poet, William Carlos Williams, som var läkare och visste exakt vad han talade om. Det säger betydligt mer om nutiden än om poesin, att det är få som söker sig till den. Poesin får inga högre siffror i opinionsmätningarna och den har länge varit arbetslös i ytlighetens samhälle. Men detta säger inte allt, för poesin kan vakna till liv under de märkligaste förhållanden och återfå talförmågan, inte helt olikt folkliga protester. Det är lätta att påstår att jag är en drömmare, men jag är inte den ende. Poesin är en kamp mot tomheten. Den är sökandet efter innehåll i livet. ”

Jag har en vän som ser poesin i tingen. Hon hade mitt vernissagekort från Björn Evensens skulptur på väggen . -Den fullständigt nockar mig, säger hon. -Han får mig att se rakt igenom livet.  Och så var hon ledsen över att hon inte fått se verket och jag tröstade henne med att det står här på Körsbärsgården. För eviga tider…

 Nästa år, 2013, är det 100 år sedan Kulla Gullas författare Martha Sandwall Bergström föddes. Hon borde firas ordentligt men blir det så? I dagens kommersialiserade tonårsvärld är det nog inte så inne med arbetsklasskildringar från torparliv i Småland.  Dessutom skrivet på småländska. Hon var en mycket populär flickboksförfattare Martha för 50-talets tonårsflickor. Men blev också hårt ifrågasatt av kritikerna som inte såg hennes sociala patos. Bara en söt och oändligt god Gulla som slet i potatisåkrarna för att torparfamiljen som hon var tjänstehjon hos, inte skulle svälta ihjäl. Jag hoppas  hon kommer att firas rejält. Är inte ens säker på att Bonniers håller böckerna vid liv. För mig var hon en poet, när jag var i tonåren.