Archive for mars, 2016

h1

Blåsippor i backarna och Vanja blir 75 år

mars 31, 2016

Blåsippetid, vårvindar, jubel i trädtopparna. Nu gäller att rensa fjolårslöv innan det är försent.
Vi håller reda på varandras födelsedagar i socknen. I alla fall Vanja Larssons. Och nu skulle hon fylla 75.
Hur tanken kom upp att fira henne med stort ”kaffikalas” på Bottarve, som är sudersocknarnas gemensamma hembygdsgård, vet jag inte. Men det skulle vara på riktigt: smörgåstårta, bullar, 7 sorters kakor och tårta. Fint porslin och silverfat för uppläggning. Och Vanja skulle absolut inget få veta, men ”alla” andra informeras. Nu är det så att Vanja i alla tider varit socknens sambandscentral. INGET har undgått henne. Så det var en utmaning. Och naturligtvis gick det inte att genomföra, hon visste snart.
Men allt annat skulle förstås bli på ”riktigt”.
Ett tag var jag ordförande i hembygdsföreningen och vi ordnade några bondbröllop på traditionellt vis dvs vi klädde oss som på sekelskiftet, alla hade sina roller som på ett riktigt bröllop från förr, vi var bruttbonde, bruttöverska, kokamor, kärlvaskerska, öltappare skaffarfolk, ungamansdrängar och brudpigor. Spelemän och gotlandsdricku och aftonen slutade med brudvisning och dans. Maten var en oändlig historia av rätter och gården Bottarve var på sätt och vis lika viktig som brudparet. Det var handdisk och vatten som kokades för öppen eld. Ingen el finns i huset.
Nu var det alltså Vanja det gällde. Och kaffikalas.
Blommor på vita dukar och finporslin. Trettiotalet stolar som skulle släpas ned från vindstrappen (och för all del upp igen efter kalaset). Vanja själv tog ut blomkrukorna till de dukade borden med hjälp av sin rullator . Och snubblade och föll illa. Ensam just då i sitt hus. Dörren stod öppen, en sommargäst med hund passerade, hunden sprang in och gästen ropade på sin hund. Vanja svarade från golvet…
Hon hade brutit armen och fått en skada på bäckenet. Ambulans tillkallades och räddningshelikoptern ryckte ut. Men det var kraftig dimma och den kunde inte gå ned i Sundre.
Vanja kom iväg till slut och där kunde allt ha slutat. Men hon skulle ju fylla 75 år dan därpå…
Alla kom till Bottarve på födelsedagen vid utsatt tid och började äta smörgåstårta. Vi fick rapport om att Vanja skulle komma till sitt kalas, sjuktransport skulle ordnas (kan väl bara hända på Gotland!). Men Vanja dröjde, det blev fel med beställningen. Till slut, tre timmar senare kom hon, vilket jubel! Litet matt, väldigt rörd och rätt pigg i stunden. Vilken fantastisk kämpaglöd!
Sen var det dags för Vanja att återvända till sjukhuset i Visby 8 mil norrut…IMG_4845IMG_4832

h1

Beviljat bygglov i Hamra som nu upphävts

mars 25, 2016

Det är inte alltid lätt när en ny generation ska ta över ett jordbruk.
I Hamra var det dags för en av de större brukarna att lämna över gården, han hade tur och lyckades. Han ville inte lämna djurhållningen helt, lammen tänkte han ha kvar. En bit betesmark och åker undantogs, en äldre ladugård reparerades. Bredvid tänkte han bygga sin nya bostad, mindre och mer lättskött och sökte förhandsbesked hos Byggnadsnämnden. Det var våren 2014. Dåvarande nämndsordföranden talade med sina tjänstemän, ärendet var ”solklart”, bygglov kunde sökas direkt., vilket också skedde.

Bygglov tar tid på Gotland. Inga ”tio veckors handläggning” gäller. Under väntetiden fattade jordbrukaren beslut om gemensamt avlopp med grannen, provpumpning för vattentäkt genomfördes och VA-lösningen godkändes. Men Byggnadsnämnden hade problem, handläggaren slutade och det tog tid innan en ny kommer på plats.
Det blev dags att lämna över gården, jordbrukaren och hans hustru flyttade in tillfälligt i en hyreslägenhet några kilometer bort i väntan på lovet. I november 2015 fick de så äntligen bygglov (ett och ett halvt år efter beskedet från ordföranden). Nu var det bråtton! Vintern stod för dörren det gällde att snabbt få upp väggar och tak innan snön. Samråd med byggnadsinspektören hölls, grunden till det nya huset grävdes, avloppsarbetena startade. Materialet till huset beställdes och levererades.IMG_4777
Då överklagade grannen, som Byggnadsnämnden glömt att höra. De skulle ”inte ha fri sikt mot solnedgången på höst och vinterhalvår” för det nya huset skulle hamna i siktlinjen. Istället föreslog de en annan placering i hagen, fortfarande nära den reparerade ladugården.
Men nu ändrade plötsligt byggnadsnämnden sitt bygglov och avslog helt!

Inget nytt hade tillkommit utöver grannens skymda solnedgång om vintern. Hur kan sådant ske?
Insändarna har varit många, ledare har skrivits, Byggnadsnämndens ordförande har förklarat sig.
Orsaken tycks vara att kommunantikvarien yttrat sig (endast muntligt!) att det nya bostadshuset är i anslutning till en ensamgård från tiden för laga skiftet och att den gamla gården därför borde fortsätta vara så. Men gården är sedan länge delad, bostadshuset är sommarhus och ladugården tillhör alltså den jordbrukare som nu vill bosätta sig på platsen. Året runt. Gårdarna intill (jordbrukarens tidigare fastighet och den överklagande grannens) är också ensamgårdar från laga skiftet men boningshusen har byggts senare och ett antal byggnader, bostäder och ekonomibyggnader, har tillkommit i sen tid. Den kilometerlånga vägen till ”ensamgårdarna” består av ett tjugotal fastigheter, de flesta sommarhus och byggda de senaste tio – femton åren. Öster om överklagande granne, är en liten ”by” av inte mindre än 6 sommarhus byggda de senaste åren. Byggnadsnämnden har varit frikostig med att bevilja bygglov!
Men nu gäller det alltså en jordbrukare som vill fortsätta leva och bo i sin hembygd. Som vill fortsätta att driva jordbruk och hålla markerna öppna.
Något har gått ordentligt fel i det politiska maskineriet.
Mitt förslag är att Byggnadsnämnden gör ett besök på plats. Och tar med sig kommunantikvarien. Förmodligen har de aldrig varit där. Där kan de ta ett samtal med den överklagande grannen som faktiskt inte motsatt sig nybyggnation och jordbrukaren. Och gemensamt hittar en lösning.

Det finns värdefulla ensamgårdar på ön där kulturvärdena inte tål ny bebyggelse intill. De här husen hör inte till dem. Men det är viktigt att landskapet hålls öppet, att det betas och sköts med djurhållning. Det kan den aktuelle jordbrukaren bidra med när han får sitt byggnadslov.

h1

På skärtorsdagen kl 14 är vernissage på Körsbärsgården

mars 20, 2016

Körsbärsgården öppnar i påsk. Först ut är två konstnärer som är och har varit verksamma på Storsudret. Årets guldbaggevinnare, (bästa foto)
Gösta Reiland visar stora porträtt Fågel – på armlängds avstånd
och konstnären Stig Sundin (1922-1990) teckningar och akvareller från sina sista två år – Så mycket återstår…
Vernissage är på skärtorsdagen kl 14. VÄLKOMNA!

Gösta Reiland bor sedan drygt tio år i Sundre och har världen som arbetsplats. Han är sedan länge en etablerad fotograf och har under senare år också varit verksam som filmfotograf. Guldbaggen fick han för filmen Flocken.
Projektet Fågel – på armlängds avstånd startade när han deltog i ringmärkning vid Sundre fågelstation. Han höll själv i handen de immigrerande fåglarna som fastnat i fågelskådarnas nät och han kom att se dem som personligheter och beslutade sig för att sätta upp en studiemiljö utomhus och börja fotografera fåglarna i individuella porträtt. Resultatet kan nu ses i Konsthallen.j_4

Stig Sundin hörde till de konstnärer som under tidigt femtiotal gick på Konstakademin och om somrarna for till södra Gotland för att måla. Han köpte en kvarn vid Vennes och blev Sundre trogen under sin levnad.
Han kom att ägna en stor del av sitt liv åt landskapsmåleri och finns bland annat representerad på Nationalmuseum och Moderna museet.
I mars 1988 upptäcktes en stor tumör i hans hjärna, han opererades utan framgång. Han fick två år kvar att leva.
Sjukdomen gjorde honom förlamad i höger sida, han miste mycket av talförmågan. Han fortsatte att måla och teckna, nu med vänster hand. Motiven var ofta från sjukhemmets fönster men bilderna förändrades.
”Jag kan inte ge upp! Det är så mycket som jag måste hinna med!”
Det är en svit gripande bilder i blyerts, krita och akvarell som möter i Konsthallen. Bilderna uttrycker ett annat seende, ett blickande inåt mot andra referenser och världar. Svårigheten att arbeta med ett nytt redskap, vänsterhanden, ger också kraft att bemästra det tekniska. Han kommer på ett sätt närmare sitt eget konstnärskap och det vi alla söker: livets ursprung och kärna.Sundin

Ett byggnadsärende från Storsudret engagerar stora delar av ön, ledare, politiker, insändare. Återkommer snarast och berättar om detta.

h1

Spektakulärt på TEFAF

mars 16, 2016

Alla borde åtminstone en gång resa till Maastricht i Holland och se dess storslagna konst- och antikmässa TEFAF som öppnar portarna i mars varje år. Här byter de allra rikaste i världen (och ett och annat museum) konstföremål med varandra och vi övriga får under tio dagar se på det allra bästa på marknaden: de hetaste konstnärerna, de som betingar de högsta priserna, och antika föremål som egentligen bara finns på nationalmuseer om ens där.

Men där finns också den svårdefinierbara känslan av att hitta till sitt eget kulturarv och att det faktiskt är unikt och lika värdefullt. Aborigernas, urbefolkningen i Australien, Songlines, deras prickar och ränder, finns där som värdig kontrapunkt till Yayoi Kusama (nu aktuell på Louisiana), primitiva afrikanska masker förklarar Picassos kubism, mönstren i inuiternas (och samernas) benföremål för oss in i Jean Dubuffets och Juan Miròs värld.
Mitt favoritrum på TEFAF tillhör belgaren Axel Vervoordt. Jag har följt honom länge, här och på Biennalen i Venedig där han intar hela det grandiosa Palazzo Fortuny. I år är rummet stramt vitt med mörka extremt breda plank och konst i vitt eller svart och vitt: en stor abstrakt ”kroppsmålning” av Gutaikonstnären Kazuo Shiraga, två vita skulpturmålningar av Sadaharu Horio (som tidigare ställt ut på Körsbärsgården) och Takesada Matsutani, verk av Zero-konstnärerna Heinz Mack och Gunther Uecker. I rummets mitt lyser en väldig alabasterskulptur av Anish Kapoor.IMG_4564
Verken samtalar med förhistorien i svarta bokhyllor på ena långväggen, enkla ting med 5000 år på nacken: stenyxor, skålar, skulpturansikten från Rom och Egypten. En väldig australiensisk tjurunga på 3-4 meter och en fåtölj från 30-talets Brasilien. De trivs bra ihop. Vad betyder tiden i de här sammanhangen? Föremålen är besläktade, de har ett gemensamt ursprung nämligen viljan att uttrycka livets kärna, skönheten i det enkla, i abstraktionen.

Men det är klart, på TEFAF sker ofattbara ekonomiska transaktioner. En gallerist kan sälja för 100 miljoner den första dagen och är inte sällan delägare i verk som betingar så höga priser att man måste vara flera som gemensamt äger och säljer. Claire Mac Andrew är den främsta ekonomianalytikern vad gäller konstsektorn och hon hade som vanligt ett seminarium i anslutning till öppnandet. 2014 var för konsten det ekonomiskt viktigaste året någonsin med omsättning på över 500 miljarder kronor. Marknaden backar något men är fortfarande stabil. De konstnärer som betingat högst priser under året är inte oväntat Andy Warhol och Cy Twombly, tätt följda av Mark Rothko, Pablo Picasso, Frances Bacon och Alberto Giacometti. Där ligger priserna stabilt, det är inom den ”billigare” sektorn som priserna faller.
Bland nutidskonsten kan man utläsa vem som är mest i ropet; för några år sedan var det Damien Hirst och Lucio Fontana, i år kommer Japan stort med Yayoi Kusama och Gutaikonstnärerna (som nyss var på Guggenheim i New York). Från Sverige säljs Carl Larsson, Anders Zorn, några teckningar av Tobias Sergel och en GAN. Amells18122015T112434En oväntad överraskningIMG_4612 var det tyska galleriet U. Fiedler som visar ett möblemang format av svensken Alfred Grenander för sommarhuset i Falsterbo. Det såldes på Helsingborgs auktionsverk för en mindre summa. Nu är allt restaurerat och bara två av slagborden gick för 1,5 miljoner första visningsdagen!
Ingen antikmässa utan en spännande berättelse om ett föremål.
I år handlar den om en nyupptäckt liten Rembrandt-målning föreställande Lukten, en av fem målningar om sinnena. Den hittades på en vind i New York, antogs vara en 1800-tals målning och bjöds ut för 2 000 kronor. Några handlare såg något annat och bjöd över och verket gick till slut för 7 miljoner! Nu har tavlan restaurerats, Rembrandts monogramsignatur återfunnits och den såldes strax innan öppnandet av Tefaf till ett museum i Leiden för åtskilligt mer. Ännu saknas en av Rembrandts målningar, Smaken. Vem blir den lycklige som i framtiden återfinner den?

 

h1

Vårresa till konsten på franska Rivieran

mars 13, 2016

Nyfiket betar vi av olika konstverksamheter i Europa. Denna gång blev det Fondation Maeght utanför Saint Paul de Vence som var orsaken till resan.
Det är en privat stiftelse tillkommen på 60-talet av Marguerite och Aimé Maeght med modern konst och en konsthall i framkant ritad av Josep Lluis Sert. Många av dåtidens stora köptes in till skulpturparken, Calder, Miro, Braque, Giacometti…IMG_4361IMG_4353
Nu kom aldrig anläggningens stora skala att genomföras, ungefär hälften byggdes i ett spännande kuperat område uppe vid den medeltiden staden. Många besökare letar sig dit, cirka 200 000 om området. Vackert, rofyllt men vi blev ändå aningens besvikna. Vi hade förväntat oss en anläggning i Louisianas anda men det är långt dit; här är det förbudsskyltar om vad man INTE får göra eller gå som gäller, ett trist kafé och faktiskt inte helt omskött ställe. Det var som tiden stått still sen 60-talet, ingen hade tänkt en ny tanke. Men visst är det fortfarande vackert och värt ett besök, inte minst för husen i miljön.
Picasso vistades ett år hos familjen Grimaldi i palatset med samma namn. Idag är det museum i hjärtat av Antibes, ett underbart anspråkslöst museum över Picasso och hans samtida intill livlig morgonmarknad på torget och havet omkring. En klar favorit.IMG_4335
Vi promenerade oändligt mycket i byarna runt Nice och uddarna ut i Medelhavet. I Saint Jean Cap Ferrat var jag i övre tonåren när jag besökte brevvännen Geraldine Chaplin (jo hon var dotter till Charlie). Roligt att återse det skära huset Lo Scoglietto som nu bytt namn, stranden vi badade på och de långa promenaderna runt udden… IMG_4393I byn ligger också Villa Ephrussi- Rotschild ett sekelskiftespalats i rekonstruerad 1700-talsstil med originalmöbler och helt häpnadsväckande underbara trädgårdar och vattenkonster. Vi gick bland provencalska lavendelfält, rosenträdgårdar, fransk symmetri och italiensk, i japansk trädgård och i ett Lapidarium. Trädgården var musiksatt, så vi lyssnade till klassisk musik då och då under vår promenad… Bäst tror jag ändå var den lilla trädgården utanför Menton, Serre de la Madona en gång skapad av Lawrence Johnston (han med Hidcote Manor) på -20-talet. Idag historiskt minnesmärke, vårdat av Menton stad.
I tre nätter bodde vi slutligen i den svenske prinsen Wilhelms lilla slott Chateau Eza (nu ett litet hotell med 12 rum) uppe i bergsbyn Eze som bara har knappa trettiotalet innevånare. Där i den medeltida byn bodde vi omgivna av Medelhavet på en uthängande klippa högt upp som ett örnbo och eldade i öppna spisen och njöt av en egen 60 kvadratmeter terrass rakt ut i havet.IMG_4417