h1

Evert lindfors, Barbro Blomqvist, David Klasson. Nya vernissager tisdag 12 juli kl 14

juli 8, 2016

Ny vernissage på tisdag 12 juli kl 14. Evert Lindfors summerar sitt liv i konsten på Körsbärsgårdens Konsthall i en stor utställning med sjuttiotalet verk, Summa summarum. Samtidigt visar hans livskamrat Barbro Blomqvist akvareller och vi har en särskild utställning med årets val bland Konsthögskolans avgångselever, David Klasson

VOYAGE SUEDE 2007 013
Lindfors är Visbypojken som vid knappt 20 års ålder for till Paris och sökte in på Académie des Beaux Arts och sedan blev kvar i Frankrike. Han hade för knappt tio år sedan sin, sade han då, sista utställning, på Kungliga Konstakademin, men nu på sitt nittionde år blir det ännu en.
Os oss på sin hemö, Gotland.
Under större delen av sitt liv har han bott i Lacoste, en medeltida by som klättrar hisnande brant längs Luberonbergen i Provence. Huset och de fem ateljéerna är delvis inhysta i urgamla stenåldersgrottor. Här samsas hundra och åter hundra porträtt i lera av bondebefolkningen från trakten. Skulpterade djur, minnande om dem Region Gotland erhöll som donation för några år sedan, obestämda djur som han menar är de varelser som skrämde honom när han som 6-åring gick ut med tidningar i Visby för att klara en del av försörjningen åt familjen. Om livet i Visby kan man läsa i hans barndomsskildring från Fattigsverige och Visby i De 63 tidningarna väg (Carlssons förlag). Den är också en redovisning av drömmar, som under ett långt liv förverkligats i rika arméer av figurer i terracotta, sten, trä och brons
– Jag är född i farstun, säger han och menar med det att han var yngst i en syskonskara på sju.
Han lämnade ön som 17-åring, efter hårda år i Stockholm kom han till Frankrike där han mötte Barbro, målarinnan som kom att dela hans liv. Det är nu mer än 60 år sedan.
Jag såg en gång en skulptur av en flicka i lera, (Cecile), en femårings ansikte, med runda kinder och bestämd mun, en arm med en framsträckt hand. Allt annat var avskalat. Leran var litet spräcklig, skiftande och ojämn, hämtad direkt från takten omkring. Hon fanns på en utställning på Galleri Kaplanen i Visby för trettio år sedan. Jag har aldrig kunnat glömma utställningen och jag har alltid noterat när det skrivits om Lindfors; om hans arbete i Lacoste, om utställningarna runt om i Europa. Han har skrivit flera böcker om sitt liv och sitt konstnärskap och jag har dem alla.

”Genom fönstret ser han de mogna sädesfälten – gult blonda till slocknat guld. I bakgrunden en strimma av violetta berg, ljusgul grön himmel med en intensiv sol som förblindar.
På det till hälften skördade fältet ligger hopbundna sädeskärvar, i mitten syns bonden framåtskridande med lien.
Målaren ser liemannen gå fram som döden. Han målar fler tavlor, flyttar sig några centimeter – vips så ser han något nytt.”
Så skriver Evert Lindfors om Vincent van Gogh i en av sina böcker, Koffertbåten.
Och han skriver vidare: Van Gogh målade det han såg – inte vad han sett. Jag gör likadant, formar det jag har framför ögonen. Det kanske är en tradition, vi ser med hjärtat.
Det handlar om iakttagelser och om stegvisa små förflyttningar som möjliggör ett nytt perspektiv.
Nu står van Gogh tillsammans med de provencalska arbetarna och alla djuren i Körsbärsgårdens Konsthall.
Lindfors är utan tvekan den störste av nu levande Gotlandsfödda konstnärer med en rad internationella utställningar bakom sig. Så sent som i våras fick han Svenska Konstakademins pris för sin betydelsefulla gärning:
Evert Lindfors tilldelas Christensen och Ekmans pris för sin långa och betydande gärning för svenskt konstliv. Den hade inte varit möjlig utan hjälp av fransk espri. Skulpturen vittnar om livets tvingande resa utan returbiljett, kantad av förhoppningar, sorger och glädjeämnen, en färd ingen klarar sig utan.

I Konsthallen visas ett sjuttiotal verk, även ett litet antal akvareller av hustrun Barbro Blomqvist Lindfors. Konstnären kan inte längre resa till Sverige. Han representeras på invigningen av sin dotter Cecile.
Samtidigt är invigning av en utvald avgångselev från Kungliga Konsthögskolan, David Klasson (1989). Ett ganska egt uttryckn i en neonaivistisk skepnad, skrev Leif Mattson i OmKonst i samband med utställningen i våras.IMG_5299

One comment

  1. Det här blir spännande. Minns så tydligt Evert Lindfors myllrande, överväldigande, egenartade utställning på Akademien för en del år sedan. Sommarens clou?!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: