h1

Att leva här och nu Marina Abramovic´

februari 28, 2017

Performancekonstens största artist är i Sverige, Marina Abramovic´. Hon ställer ut på Moderna museet i Stockholm och deltar just denna vecka själv i ett alldeles nytt körverk i Skeppsholmskyrkan.

Få konstnärer har väckt så starka känslor och reaktioner. Med sin egen kropp som primärt material har hon gjort ett otal föreställningar, riskabla men också fysiskt och mentalt krävande där publiken ofta varit medaktör.

I The artist is Present på MoMa i New York 2010 satt hon exempelvis tyst vid ett bord, intensivt betraktande en och en av besökarna, fem timmar om dagen, sex dagar i veckan under tre månader.

Ofta är föreställningarna våldsamma, som när Abramovic med ett rakblad rispade en femuddig stjärna på sin mage. Eller lade sig i en stjärna gjord av träspån indränkt i bensin och tände på. Den gången kostade konsten henne närapå livet, syret tog slut hon blev medvetslös. Först när elden slickade hennes ben reagerade publiken och lyfte ut henne.

Hon är absolut hängiven konsten. Kanske ser hon sina föreställningar som en nödvändig renande chockterapi för att få åskådaren att övervinna sin rädsla. Född i det forna Jugoslavien, fostrad i järnhård disciplin av föräldrar som var hängivna Titopartisaner ser hon barndomen som djupt olycklig och samtidigt som en förutsättning för sin konst och förmåga att uthärda.

På Biennalen i Venedig satt hon i Balkan Baroque på ett berg av blodiga koben minnande om dess etniska utrensning och försökte förgäves skura ren den stinkande högen. Krigets fasor och obönhörlighet återkommer, i Count on us står en kör av svartklädda barn och sjunger FN:s hymn anförda av ett skelett.

På Moderna museet kan vi nu ta del av 120 verk; filmer, videoinstallationer, foton och Art Performances utförda av personer som lärts upp av konstnären. Fyrtio års liv passerar revy, i flera verk är livskamraten Ulay med. Genom hypnos och meditation utforskade de varandra och reste runt i världen som varade i tolv år. Det sista gemensamma verket Great Wall Walk startade de i var sin ände av kinesiska muren. De möttes efter nittio dagar och skildes då för gott.

Draglådor i ett av rummen är fyllda med skisser och anteckningar. På en lapp läser jag

…During the life we have to die, literally and metaphorically, in order

to know what it´s all about.

Then we can go through proces of life free from fear of dying.

We have to live our life here and now

Every day is the last day.

På något sätt är den anspråkslösa hälsningen nyckeln till hela konstnärskapet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: