Archive for november, 2018

h1

Visby innerstad igen

november 8, 2018

Javisst har en fastighetsägare rätt att få frågan om rivning prövad i formell ansökan hos byggnadsnämnden, som stadsarkitekten påpekar i GT 8 november. Men efter redan genomförd rivning? Det är vad som har skett i fallet på Södertorg, ekonomibyggnader på gården är borta, gatuhuset är ett tomt skal utan golv, innerväggar och tak mellan våningsplanen.

Ännu ett hus i innerstan har fått samma behandling. Det är ett reveterat bulhus från 1700-talet med nyupptäckta målningar liknande dem i Donnerska huset i Klintehamn med prunkande fruktträd, personer i herdelandskap och små bebyggelsemiljöer. Nu står det som ett tomt skal utan att någon agerar. I detta fall har fastigheten undersökts av konservator och utlåtandet är att det är av byggnadsminnesklass. Fastighetsägaren hade hoppats kunna förtäta fastigheten och har banat av hela gårdsplanen.

För mig är de båda exemplen inga exempel på en ”levande innerstad.” Visbys bebyggelse är attraktivt att ekonomiskt spekulera i, priserna närmar sig Stockholm innerstad. Fastigheter köps upp på löpande band. I de båda aktuella fallen ägs fastigheterna av samma person, som under några få år förvärvat ytterligare tjugotalet hus innanför murarna.

Inför världsarvsförklaringen av Visby 1995 byggnadsminnesförklarades 200 fastigheter. Alla ägare deltog och beslutade om restriktionerna för sina hus. Alla hus beskrevs utförligt i media varje gång nya byggnadsminnen tillkom (de beslutades då i länsstyrelsens styrelse). Radio Gotland genomförde 16(!) halvtimmesprogram om byggnaders vård och deras historia.

Det är nu snart 25 år sedan. En ny generation har tagit över. Det är hög tid att på nytt informera om Världsarvet Visby, om hur vi ska ta hand om husen och alla de kvaliteter i miljön som gjort och gör att vi är en av världens allra främsta ”levande städer.”

Kanske är det helt enkelt så att de nya ägarna, de som samlar innerstadshus i en fastighetsportfölj med kortsiktiga vinstperspektiv, helt enkelt saknar kunskap om Visby. Kanske borde vi på nytt berätta, lära varandra. Jag tror faktiskt att det är möjligt att också få de nya storägarna att se kvaliteter i den historiska bebyggelsen.

h1

Sadaharu Horio är död

november 4, 2018

En av de riktigt stora samtida konstnärerna har gått bort. Sadaharu Horio från Japan. Han tillbringade tio dagar hos oss 2014, skapade tillsammans med kollektivet KUKI en enastående utställning och hade Art Performnces varje dag, en oförglömlig tid för oss alla.IMG_5150

Horio tillhörde GUTAI-rörelsen som uppstod i Japan efter kriget. Det konstnärliga uttrycket fanns i kroppen ansåg man. En av de främsta i gruppen var Shiraga som då målade med fötterna. Horio var yngst och blev den siste i gruppen.

Vi hade träffat Horio på Biennalen i Venedig. Och fem år senare kom han alltså till ön. Här förvandlade han kasserade föremål från jordbrukarnas lador till underbara ting med ny innebörd, vrakved från stranden fogades till ”Onekilos-sculptures” där vikten styde urvalet. Och med och för barnen här nere på Storsudret gjorde han en mängd happenings.

– Som på Moderna museet på 60-talet, sade Ingela Lind som gjorde ett utförligt TV-inslag.

Sista gången vi mötte Horio var i hans hemstad Kobe i mars i år tillsammans med vännerna från KUKI och nya konstnärsvänner. In i det sista fortsatte han i Gutais anda. I det spontana uttrycket.

För Horio var konsten livsnödvändig. Det viktigaste. Som luften vi andas. KUKI betyder just ”luft” . Jag tänker att det är där han nu är, i luften vi andas, den livsnödvändiga.

IMG_2476

h1

november 1, 2018

Vad händer i världsarvet Visby

Ett världsarv är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten att bevara för framtida generationer. Det är en unik plats som berättar om människans historia. När platsen finns på Unescos världsarvslista ska den garanteras skydd och vård för all framtid.

Ja så står det i världsarvskonventionen. Ansökan för Visbys del gjordes en gång av Gotlands kommun och länsstyrelsen, Sveriges riksdag och regering skrev på, UNESCO:s världsarvskommitté fastställde.

Visby innerstad blev världsarv 1995. Det är en av världens främsta städer.

Men vem bryr sig idag. Egentligen?

Två fastigheter på Södertorg med flera byggnader är aktuella för rivning, exploatering och nybyggnad. Det borde inte vara möjligt, inte ens tanken.

Hur fungerar en nybliven fastighetsägare som ens kommer på en sådan tanke?

I ena fallet ansåg Byggnadsnämnden det var en bra idé, ärendet ligger nu efter anmälan hos UNESCO. I det andra fallet uppmanade stadsarkitekten i veckan som gick fastighetsägaren att söker rivningslov! Jag tar mig för pannan. Inser man på Regionen vad de här två ärendena innebär? Faktiskt kan Visby hamna på listan World Heritage in Danger och uteslutas bland arven.

Byggnaderna är i dåligt skick, de har förslummats, fått förfalla allt för att möjliggöra rivning och högre exploatering av fastigheterna. Idag står det ena med avriven puts på hörnen (undersökning av stommen?) och borttagna fönster och förspikade skivor i väntan på rivningslov.

Tänk om politiker och Visbybor! Vill ni verkligen ha en stad där kortsiktig ekonomisk vinning för enstaka fastighetsägare ska styra om Visby kan fortsätta att vara världsarv eller ej?

Jag besökte nyligen Arkitekturbiennalen i Venedig. De senaste åren har arkitekter över hela världen samlats där med teman kring hållbarhet. Ett av ledorden var:

Den som bygger ett hus bör planera det så att det att det ska kunna fungera för sju kommande generationer.

Något väl värt att hålla i minnet. Vi måste tänka på hållbarhet också i planeringen och bebyggelsen. Men hur resonerar vi i vårt land? Att ett hus ska ha en livslängd på en generation, kanske två?

Gotland har ett världsarv att bevara för kommande generationer. Det är hög tid att ta ansvar för det.

IMG_4811