Archive for maj, 2019

h1

Vernissage Körsbärsgården 1/6 kl 14

maj 31, 2019

Imorgon kl 14 är vernissage Björn Erling Evensen. Fritt inträde. VÄLKOMNA

h1

Vernissage Björn Erling Evensen ”Klarheten är det största mysteriet” 1 juni kl 14

maj 26, 2019
h1

”Klarhet är det största mysteriet”

maj 26, 2019

Björn Erling Evensen hör till Sveriges internationellt mest kända konstnärer med offentliga verk runt om i världen, framför allt i USA och runt om i Europa men också i Australien.

Den sju meter höga Spirit på Roosevelt Fields i New York

Musiken, poesin och dansen var viktiga element i skapandet, samarbetet med Östen Sjöstrand, Sven-Erik Bäck, Donja Feuer och Ivo Cramér var nära och de formade gemensamt musiksatta skulpturala verk och performances på 60- och 70-talen som blev unika.

Efter att han under större delen av sitt liv pendlat mellan New York och Lidingö kom han för tiotalet år sedan att slå sig ned på Gotland, familjen hade tillbringat somrarna här och det var på ön som många av hans skulpturer och målningar sett dagens ljus för att sedan skeppas till gallerierna i London och New York. Först hade det gällt samarbetet med Hans Arp, Giacometti och Henry Moore på Brook Street i London därefter följde en tid i Rom där Zerogruppen och Arte Povera inspirerade. Konsten förde honom på 70-talet till New York, där gick hans sin egen väg, de offentliga uppdragen blev många, offentliga skulpturer i stål blev hans signum men också verk som blandade material, som var både måleri och skulptur.

– Vad är det för doft, frågade Manhattan-publiken. Det var eneträ från Gotland.

Nu har Evensen återvänt till ön för gott. Med Körsbärsgården är ett nära samarbete sedan många år och i Skulpturparken står två av hans skulpturer, Gateway och Varthän. Utställningen som öppnar den 1 juni är en summering av livet och sökandet efter klarhet, hans strävan att förstå dess mysterium.

Utställningen består av det senaste årets målningar där temat är just Klarheten är det största mysteriet. Meningen stammar från en dikt av Paul Valéry som har följt honom genom livet. – ”För mig är konst en fråga om meditation, andlighet, ett sätt att leva med färg och form. Konst är något mycket allvarligt, ett redskap att förstå och tränga in i livets villkor.”

Kanske var det inte helt lätt att lämna det intensiva konstlivet på Manhattan och slå sig ned i anonymiteten på ön. Det verkar dock som omställningen gått bra, han är mer produktiv än någonsin. New York är avlägset. Dörren till det undermedvetna känns vidöppen. Ångesten och oron som han alltid burit på finns där förstås, men han förlikar sig med sina tillstånd, inser att de är nödvändiga för skapandet. Intuitionen är säker, den har allt lättare att hitta rätt. Han har varit med ett tag,  är på väg mot sina nittiosex.

h1

Konsthögskolans Vårutställning på Konstakademin och i Marabouparken

maj 24, 2019

Stockholm går onekligen i konstens tecken dessa veckor! Igår, torsdag, var det Konsthögskolans tur att ha vernissage på sin Vårutställning som omfattar eleverna som tar in Master (på Konstakademin) och Bachelor ( i Marabouparken i Sundbyberg)

Hilde Retzlaff Thunder Perfect Mind
rektor Sara Arrhenius inviger

För Jon och mig är förstås viktigt att delta, vi väljer en konstnär som erbjuds att ställa ut hos oss i sommar och att vistas här som Artist in Residence.

Det måste sägas direkt: Det är två spännande utställningar med många intressanta konstnärer som nu lämnar skolan. Inte lätt att välja ut en!

Men gå och se, utställningarna varar till 6 juni.

Perfomance-tillställningar bland konstverken och i aulan, måleri, skulptur, videoverk i jämn fördelning. Marabouparken är spännande, ett stort rum, som en enda gemensam installation trots de olika uttrycken. Stiligt!

Marabouparken i Sundbyberg

Även verk i parken som dessvärre vi inte riktigt orkade fokusera på i allt regnande.

detalj Vasilis Sjögren

Vi har följt Vasilis Sjögren genom åren. Hans stora verk kräver en stor sal, kanske  nästa år?

Elin Odentia

Elin Odentia och Malin Petersson såg vi på en Pop Up i en lägenhet vid Humlegården för några år sedan. Nu hamnade de åter delvis tillsammans i ett av de stora rummen på Akademin. Helt olika konstnärliga uttryck, båda målar, men en häftig symbios. Vi bestämde oss för att i år visa två från skolan! Och de ställer gärna upp. I slutet av juli kommer de till oss på Körsbärsgården!

Malin Petersson
Christopher Long The Falling Asleep
h1

Vikingatida gravplats blir parkering vid Hoburgen

maj 20, 2019

Gotlands sydspets skulle kunna bli en attraktion rikare. Precis framför Majstregårdens restaurang ligger en gravkulle, inhägnad med stolpar sen ett tjugotal år då turistbussar körde sönder kullen som man visste innehöll gravar från viktingatid. I helgen grävdes gravarna ut, 5-6 stycken stenkistor av varierande djup från 900-talet. En spännande plats otroligt vackert placerad med Hoburgsklippan och havet intill.

Gravarna innehåller flera kroppar, åtminstone en kvinna med vackra smycken, halsband med bärnstenar och snidade pärlor, djurhuvudformat spänne till klänningen och armring.  Några barn ligger här. Vad hände på 900-talet? Bodde man i närheten? Blev man överfallen? Drabbade en sjukdom?

Ett av skeletten tycks ha fysiska skador. Per Widegren leder utgrävningen. Litet uppgivet menar han att mer tid en två dagar har inte beviljats för utgrävningen, mer är inte vår historia värd. Det innebär att undersökningen blir mindre noggrann. Tanken är att gravarna tas bort och platsen upplåts till turistbussar. De vackra stenkistororna offras.

Hur kan det vara så i vår upplysta tid? Att våra förfäders viktiga platser, dit människor kom för att minnas och vörda, offras för kortsiktiga dagsbesök för dem som i första hand vill fika/äta och ”ha varit vid Hoburgsgubben”. Är  inte den här otroligt vackra gravplatsen med sina omsorgsfullt huggna och stenkistor resta för mer än 1000 år sedan,  värda mer? En tanke, ett omhändertagande?

Jag vädjar till länsmuseet, till länsstyrelsen, till ägarna av Majstregården: Bevara fornlämningarna, synliggör dem, berätta om dem och ge oss vår historia åter

h1

Vårutställning på Konstfack

maj 17, 2019

Konstfack fyller 175 år. Igår 16 maj öppnade årets Vårutställning där 179 avgångsstudenter med kandidat- och masterexamen visar upp det som de lärt på skolan. Det är som vanligt en festlig och brokigt tillställning med mycket känsla, intuition hantverksskicklighet och samhällsengagemang.

Moa Lardotter Persson

Rektor Maria Lantz invigde, curatorerna Emily Fahlén och Asrin Haidari höll i trådarna och guidade runt.

invigning med Maria Lantz

Jon och jag var där för att möta allt det nya, träffa konstnärerna och deras verk. Men också för att välja ut den som i sommar kommer att ställa ut hos oss och bo i ett av Körsbärsgårdens Art Residences. I år heter hon Nikki Fager Myrholm och är nu Master i konst. Utställningen tema är Sorg och kanske tröst.

Målningar Nikki Fager Myrholm

Våra utställningar hittills i år tar sig an svåra frågor, depression och ångest, miljöförstöring, klimatförändring och nu sorg. Unga människor som måste hantera planetens ekologiska kollaps. Bilder som hjälper oss förstå vad det innebär att vara människa idag.

h1

Allt kretsar kring miljön på årets Konstbiennal i Venedig

maj 15, 2019

Miljöförstöring, klimatförändringar med miljontals människor på flykt undan planetens ekologiska kollaps, växande fascism och nya totalitära regimer, om detta handlar årets stora konsthändelse, Biennalen i Venedig. ”Vi lever i en allvarlig kristid”, menar Biennalens ansvarige curator,  Ralph Rugoff, som bjudit in fler länder än någonsin att delta för att få en så allsidig bild av läget som möjligt.

 De 79 konstnärerna, alla nu levande, är förhållandevis unga för att bättre kunna tolka vad som sker. ”Om hundra år kommer Venedig sannolikt att ligga under vatten, de flesta kuststäderna i USA vara obebodda, Indien för varmt att bo i, Shangai översvämmat av högvatten, vallfärdandet till Mekka ogenomförbart på grund av hettan”.

”Världen blir mer förståelig för oss när konstnärerna med sin kreativa fantasi ser det dystopiska i vår framtid, menar Rugoff. Vi lever mitt i krisen och vi behöver se och förstå vad som pågår.

Biennalens konstnärer pendlar mellan nuet och framtiden. Utställningen är koncentrerad till två väldiga områden Arsenalen och Giardini men finns också överallt i staden.

Ghana är nykomling i sammanhanget, en av Biennalens bästa. Här har arkitekten David Adjaye byggt in utställningssalarna som landets runda lerhyddor (de luktar lera!) som omsluter El Anatsuis enorma draperi av skimrande hopfogade kapsyler och Ibrahim Mahamas ödesmättade installation. Här är också ett av Biennalens viktigaste videoverk skapat av John Akomfrah kring klimatförändringarna i Afrika.

Imponerande storslaget är indiska Shilpa Guptas installation tillägnade fängslade poeter från medeltiden till idag. 100 punktbelysta dikter på stativ, röster som reciterar och mikrofoner som tar upp ny läsning av poemen från besökaren så att verket ständigt omformas och ges nytt liv på världens alla språk.

Genom hela Biennalen återkommer visualiseringar av ekosystem med växter, djur, vatten. Den Nordiska paviljongen på temat Weather Report: Forecasting Future, visar bland andra svenskan Ingela Ihrman, undersökande relationen människa och olika former av sjögräs, kroppens organ och naturens ursprung, ett inre hav, hotat av massförstörelse.

Ryssland med filmaren Alexander Sukolov och konstnären /teatermannen Shiskin-Hokusai har valt miljöer från Rembrandts och 1600-talet med en suggestiv installation på temat Den förlorade sonen. Finns förlåtelse alls idag när världen hotar att kollapsa i ett virrvarr av massförstörelse på alla plan? 

Den amerikanske konstnären Martin Puryear utgår  i sina skulpturer från frihet som essentiellt mänskligt tema. I den jättelika installationen utanför paviljongen ses solen fångas in i det svarta hålet. Slutet för oss alla?

Överallt pågår Art Performances och event. På Arsenalens nya del med Lorenzo Quinns jättelika skulptur av knäppta händer vid inloppet till dess hamn invigde Italiens store tenor Andrea Bocelli med Puccinis Nessun Dorma inför en överraskad publik. 

Bland utställningarna utanför Biennale-området är Palazzo Fortuny som vanligt i en klass för sig, nu med temautställning om familjen Fortuny och en utställning med den koreanske konstnären Yun Hyong-Keun initierad av Axel Vervoordt. Yun levde i en svår tid i Korea, där svält och umbärandens var ofattbara och mer än 10 miljoner människor dog. Han valde två basfärger, umbra och azurblått (jord och himmel), som blev hans färgskala genom livet. Med dessa två färger och enkla breda penslar försökte han genom hela sitt liv närma sig naturens perfekta enkelhet.

Han tillhör rörelsen Dansaekhwa, ungefär motsvarande efterkrigstidens GUTAI-rörelse och Europas Zero. Man börjar om, med enklast möjliga material (oftast återanvändning av kasserade delar) och med strävan att återgå till ett ursprung i samklang med naturen.

Temat kan också ses ut på ön San Giorgio i lagunen där Zero-konstnären Alberto Burri hedras med en stor retrospektiv utställning.

Är det till nollpunkten, Zero, som vi är på väg? Men finns denna gång alls möjlighet att börja om?