Archive for 9 augusti, 2019

h1

Hotas Visby av kapitalets brandskattning?

augusti 9, 2019

År 1361 invaderade Valdemar Atterdag Gotland. Slaget mellan gotlänningarna och Valdemars armé stod vid Solberga, sedan intog Valdemar staden sannolikt genom att riva en del av muren, den s k ”Valdemarbräschen”, och på bred front tåga in i staden, avröja det som idag är Södertorg där han slog läger (historisk källa Otto Jantze, Nils Lithberg). Berättelsen lever i varje gotlänning, bilden av Brandskattningen återfanns i många svenska skolböcker.

”Bräschen” ligger i det rivningshotade kvarteret Atterdag 6, visbybornas återuppbyggda mur efter det att Valdemar Atterdag lämnat ön. Här  skimrar muren med för befästningen ovanliga tinnar som bara finns på den här korta sträckan, väl synligt ovan de låga husen, till minne om vår historia och av öns kanske största katastrof.

Idag hotar nästa katastrof, kapitalet intar staden, kvarter köps upp för att rivas, förtätas. I kvarteret Atterdag 6 hotas tre hus av rivning och utblicken mot ”Valdemarbräschen” täpps för alltid igen. Här ska byggas högre hus bara för att gynna en enskild ägares tänkta förräntning.

Byggnadsnämndens ordförande menar i en insändare (6 augusti i GA och GT) att det kulturhistoriska värdet är en ”bedömningsfråga, det är ingen absolut sanning vad antikvarier tycker.” Kanske tror hon att vår historia och intåget i Visby var ”fake news”, att det aldrig hänt.

För mig är det obegripligt att byggnadsnämnden valt att gå emot sina tjänstemän och tillåta rivning och för alltid täppa för ringmuren och vittnandet om stadens historia. Det är obegripligt att byggnadsnämnden anser sig veta bättre, att den går emot världsarvssamordnare, regionantikvarie och stadsarkitekt. När så länsstyrelsen, som statens förlängda arm, utnyttjar sin rätt att stoppa rivningsbeslutet överklagar byggnadsnämndens ordförande beslutet till Regeringen. Hur tänker man? I vems ärenden går man? Knappast gotlänningarnas, visbybornas.

Gotlands kommun ansökte en gång tillsammans med länsstyrelsen om att Visby skulle bli världsarv. Det var politikernas vilja. Den gången. Ett omfattande arbete inleddes i vilket dryga 250 fastighetsägare skrev under föreskrifter för ett framtida bevarande av sina 500 hus (däribland det aktuella kvarteret Atterdag ). Den insatsen påverkade UNESCO starkt i samband med utnämningen. Visby blev Sveriges ända världsarvsstad, att bevaras för all framtid.

Dagens politiker säger sig värna om en levande innerstad. Jag anser att staden var ”mer levande” när världsarvet beslutades, när kommunens och länsstyrelsens arbetsplatser var innanför murarna och när enskilda ägde och bodde i sina hus. Idag köps hela kvarter för att förräntas och byggas om till hotell-liknande sommarboenden och näringsställen av kapitalister som spekulerar i turism och kryssningsgäster men med minimalt intresse för vår historia. Jag tror det är en farlig väg att gå marknaden till mötes i sådana fall. Risk finns att kv. Atterdag blir prejudicerande och att alla de som nu väntar på rivningslov för att bygga nytt och förtäta kräver stora förändringar i innerstan.

UNESCO har ”levande” städer på sin världsarvslista, väl medvetet om att det kan uppstå problem. Tallinn hotades för tjugo år sedan att tas bort som världsarv i samband med ett rivningsbeslut som aldrig genomfördes. Hoppas vi slipper vara med om det i Visby.

Valdemar Atterdag brandskattar Visby