Archive for februari, 2020

h1

På söndag kl 11 är gudstjänst med kören och semmelkaffe på Körsbärsgården

februari 21, 2020

Det är verkligen vår, vindarna till trots. Idag tillräckligt varmt för att fika ute i lä. Talgoxen kvittrar, påskliljorna dyker upp i gräsmattan och har redan stora knoppar, vid gården Tore surrar bina utanför bikuporna, talgoxarna har vår i strupen och trädgården tigger om uppmärksamhet…

bina har vaknat

Det är tydligen sportlov i Stockholm. Ni med barn och barnbarn som ämnar er till ön, kom gärna förbi! På söndag kl 11 är sedvanlig gudstjänst med kören och därpå semmelkaffe på Körsbärsgården. Konsthallen öppen därefter. Vill ni komma förbi en annan dag så hör av er så öppnar vi. Ej torsdag-fredag, då har vi Årsmöte i Stödföreningen och träff med sommarens utställare.

h1

Vilseförda i samtiden? Opera som vill påverka

februari 9, 2020

Några dagar i Stockholm, bland annat var jag på operan och såg La Traviata:

Världens mest spelade opera, La Traviata, ”Den vilseförda”, av Giuseppte Verdi går just nu på Operan i Stockholm. Scenografi, kostym och mask gör Magdalena Åberg, en av de många begåvade konstnärer som har Gotland som inspiration och arbetsplats om somrarna. Vi är vana att se den här operan i 1850-talsmiljö, i ett Europa präglat av tillväxt och nya normer, där huvudpersonen, en lyxprostituerad, rör sig på överdådiga fester i samhällets topp, en glittrig ram som får musiken att lysa.

I den här iscensättningen hamnar vi så långt från det traditionella som man kan komma. Åberg har valt stram förenkling och minimalism som ger verket stark nutidsprägel.  I inledningen befinner vi oss i staden, en anatomisk teater i svart och grått, en halv cirkel fylld av mörkklädda  män där vi i publiken är den andra halvcirkeln. I nästa scen, livet på landet, hissas den anatomiska teatern upp och bildar ett oroande moln för en scen fylld av ljus, för att i slutakten åter sänkas ned i mörket.

Regissören Ellen Lamm tycks också ha ett annat syfte: Är det vi i publiken, samtiden, som är ”de vilseförda”, som av likgiltighet och bekvämlighet  låtit allt pågå och nu gemensamt med de mörka männen faktiskt bär skulden? Om det nu gäller miljöförstöring eller som i operan att ödelägga två enskilda människors liv.

Musikaliskt hör den här uppsättningen till de allra bästa: Sopranen Ida Falk Winland, är en enastående vacker sylfid i guldlamé med suverän belcantoteknik, väl matchad av Bror-Magnus Tödenes, ung norsk tenor med italiensk glöd och energi och veteranen Karl-Magnus Fredrikssons varma känsliga baryton. Alla tre är dessutom utomordentliga skådespelare, på scenen utspelar sig ett drama som rör publiken till tårar och som understundom gör att musiken, gudomligt tolkad av den venezuelanske dirigenten Domingo Hindoyan, blir en inramning istället för en huvudsak i dramat.

Vad är det då som vi blir en del av? Vad är det i det som pågår i nuet som regissör, scenograf och sångare, kanske omedvetet, så präglas av?

Sopranen, Ida Falk Winland är till utseendet en personifierad Sara Danius, scenkläderna associerar till Nobelfestligheterna. Den anatomiska teaterns mörkklädda herrar och en och annan dam ser i inledningsscenen likgiltigt ned på dissekeringen av den döda som ska starta. De är de upphöjda, de likasinnade, de ekonomiskt oberoende., de som gemensamt drar fördel av glansen runt divan och skamlöst nyttjar alla tillfällen som givs. För att sedan, när motgångarna hopar sig, när sjukdomen träder in, gemensamt rycka på axlarna och vända ryggen till. Svenska Akademin eller världen i stort? I vilket fall en oändligt sorglig dystopi till den vackraste av musik.

Vi i publiken är den andra sidan av den anatomiska teatern. Vilseförda och passiva sitter vi på åskådarbänken och tar del av det som sker. Utan att ingripa. En dag vaknar vi men då är det försent.