h1

Vilseförda i samtiden? Opera som vill påverka

februari 9, 2020

Några dagar i Stockholm, bland annat var jag på operan och såg La Traviata:

Världens mest spelade opera, La Traviata, ”Den vilseförda”, av Giuseppte Verdi går just nu på Operan i Stockholm. Scenografi, kostym och mask gör Magdalena Åberg, en av de många begåvade konstnärer som har Gotland som inspiration och arbetsplats om somrarna. Vi är vana att se den här operan i 1850-talsmiljö, i ett Europa präglat av tillväxt och nya normer, där huvudpersonen, en lyxprostituerad, rör sig på överdådiga fester i samhällets topp, en glittrig ram som får musiken att lysa.

I den här iscensättningen hamnar vi så långt från det traditionella som man kan komma. Åberg har valt stram förenkling och minimalism som ger verket stark nutidsprägel.  I inledningen befinner vi oss i staden, en anatomisk teater i svart och grått, en halv cirkel fylld av mörkklädda  män där vi i publiken är den andra halvcirkeln. I nästa scen, livet på landet, hissas den anatomiska teatern upp och bildar ett oroande moln för en scen fylld av ljus, för att i slutakten åter sänkas ned i mörket.

Regissören Ellen Lamm tycks också ha ett annat syfte: Är det vi i publiken, samtiden, som är ”de vilseförda”, som av likgiltighet och bekvämlighet  låtit allt pågå och nu gemensamt med de mörka männen faktiskt bär skulden? Om det nu gäller miljöförstöring eller som i operan att ödelägga två enskilda människors liv.

Musikaliskt hör den här uppsättningen till de allra bästa: Sopranen Ida Falk Winland, är en enastående vacker sylfid i guldlamé med suverän belcantoteknik, väl matchad av Bror-Magnus Tödenes, ung norsk tenor med italiensk glöd och energi och veteranen Karl-Magnus Fredrikssons varma känsliga baryton. Alla tre är dessutom utomordentliga skådespelare, på scenen utspelar sig ett drama som rör publiken till tårar och som understundom gör att musiken, gudomligt tolkad av den venezuelanske dirigenten Domingo Hindoyan, blir en inramning istället för en huvudsak i dramat.

Vad är det då som vi blir en del av? Vad är det i det som pågår i nuet som regissör, scenograf och sångare, kanske omedvetet, så präglas av?

Sopranen, Ida Falk Winland är till utseendet en personifierad Sara Danius, scenkläderna associerar till Nobelfestligheterna. Den anatomiska teaterns mörkklädda herrar och en och annan dam ser i inledningsscenen likgiltigt ned på dissekeringen av den döda som ska starta. De är de upphöjda, de likasinnade, de ekonomiskt oberoende., de som gemensamt drar fördel av glansen runt divan och skamlöst nyttjar alla tillfällen som givs. För att sedan, när motgångarna hopar sig, när sjukdomen träder in, gemensamt rycka på axlarna och vända ryggen till. Svenska Akademin eller världen i stort? I vilket fall en oändligt sorglig dystopi till den vackraste av musik.

Vi i publiken är den andra sidan av den anatomiska teatern. Vilseförda och passiva sitter vi på åskådarbänken och tar del av det som sker. Utan att ingripa. En dag vaknar vi men då är det försent.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: