Archive for juni, 2021

h1

Körsbärsgårdens tisdagsträffar startar

juni 28, 2021

imorgon 29 juni kl 18 inleder Anita Theorell och berättar om sin nya bok om konstnären Axel Törmeman. Evenemanget är utomhus framför Skulpturgalleriet. Välkomna!

h1

Sommarens konsthändelse Crowdfunding blev färgglad skulpturgrupp

juni 28, 2021

Sommarens konsthändelse på Gotland? Lördagen 3 juli kl 14 öppnar Körsbärsgården sin stora skulpturgrupp om fyra färgglada skulpturer av Siri Carlén framför Konsthallens entré samt två nya utställningar. 

I vintras, när pandemin var som svårast för alla museer startade Körsbärsgården en ”Crowdfunding” för att försöka finansiera skulpturgruppen. Tankarna på något nytt, stort, tilltalande för stora och små hade funnits en tid. Kontakter hade tagits med Siri Carlén, en av de unga lovande konstnärer från Konstfack som varit en av de första avgångsstudenterna därifrån som ställt ut. Kunde hon? Och vad kunde man bygga i för material för permanent utomhusvistelse? Associationer fanns till 60-talet och Niki de Saint Phalle utanför Moderna Museet i Stockholm. Hur skulle sådana figurer formas idag, femtio år senare?

Idéer föddes och utbyttes. Men det skulle bli en dyr historia och Körsbärsgården gick som många museer och konsthallar redan på knäna p g a pandemin. Allan Larsson, en i Körsbärsgårdens nybildade stiftelse föreslog crowdfunding. Så blev det och resultatet blev över förväntan. Hela 135 bidrag kom in! Allt från 40 kronor till flera tusen! Kostnaden för själva gjutningen var stor, konstnären skulle ersättas, frakt och montering fick inte glömmas.

Skulpturerna kom på lastbil till ön, Hoburgs byggtjänst i grannsocknen, ställde upp med montering.

På lördag 3 juli invigs skulpturerna, ja egentligen redan under fredagen när alla crowdfundare får ta del av dem och högtidligt tackas av Stiftelsens ordförande, tidigare landshövdingen Cecilia Schelin Seidegård.

Siri ställer även ut i Konsthallen, Teckningar, ett av smårummen målas i lysande gult och fylls med bilder, de flesta i pastell.

I Stora hallen invigs samtidigt en samlingsutställning Semeion, Tecken.

Skrivtecken, siffror fascinerar. Förr kopplades tecknen till teologin och medicin, Guds existens sågs i järtecken som förebådade olycka och katastrof. Tecken och ord som skrevs eller lästes högt kunde förebygga sjukdom. John Locke skrev redan på 1600-talet sin Doctrine of signs. Idag heter uttolkarna Claude Levi-Strauss, Roland Barthes och Umberto Eco. Tecknen förklaras, ges uttryck och innehåll.  Också för många konstnärer är det att sätt att nå betraktaren, att aktivera dem till att tolka verken och ge dem personlig innebörd. Utställningen spänner över tiden, från den kanske främste i genren, spanjoren Antoní Tapies (1923-2012) över Acke Oldenburg (1923-2005), Harald Lyth (1927-), Björn Erling Evensen 1924-2021), Sadaharu Horio (1939-2018) Kent Lindfors (1938-) och Kerstin Lindgren (1939-)  till de yngsta, Olivia Pettersson Fleur, Fabian Tholin, David Klasson och Cristoffer Totte Engvall födda på 80 och 90-talet. 

Siri Carlén 

Är 35 år och bor och verkar i Stockholm. Gick ut Konstfack 2015 och har haft flera utställningar (bland annat ett permanent rum på Körsbärsgården). Hennes mönster och bilder återfinns bland annat på Svenskt Tenn. Båda föräldrarna är konstnärer, hennes inriktning mot konst var given. Jobbar gärna med mural- och fönstermålningar i offentliga miljöer.  – Jag gillar visuella upplevelser. Traditionell folkkonst och konsthantverk från alla länder brukar verkligen komma åt mig känslomässigt. Mina bästa böcker handlar om tibetanska tigermattor och en annan om ryska balettens kostymer. Jag älskar färg, textil, måleri, stilen och mönster. Jag försöker titta på mycket, och kämpar med att undvika att särskilja vad som är ”fin eller fulkultur”.

Konstnärerna i Semeion, Tecken:

Antoní Tapies, Björn Erling Evensen, Harald Lyth, Sadaharu Horio, Acke Oldenburg, Kerstin Lindgren, Kent Lindfors, Eva Jacobson, Olivia Pettersson Fleur, Fabian Tholin, David Klasson. 

h1

Fredagsvisning på Körsbärsgården, om Christoffer Totte Engvall

juni 19, 2021

Visningen i fredags på Körsbärsgården handlade om Street Art och Christoffer Totte Engvall och hans utställning En vild invit.

På Konstmässan SUPER MARKET har man ambitionen att visa konst från Norden och världen. Ofta dyker ganska små nyetablerade gallerier upp. Syftet med mässan att nå en bred (ung tror jag) publik och ge konstnärerna möjlighet att träffa sin den och varandra, att nätverka, lära känna varann över landsgränserna. Mässan brukar vara bra på att tydliggöra förändringar på konstscenen, utmana vad som är tillåtet.

Där var för några år sen ett galleri som verkligen stack ut, Montern var byggd som en ganska sunkig, punkig miljö, oerhört kompakt inredd med associationer mot New Age. Några målningar var i fokus, såg nästan afrikanska ut i sina mörka jordfärger. Fast i collage, sönderrivna bilder och texter hopfogade med häftklamrar, målade på med dramatiska motiv. Erik AxlSund hette galleriet. Jag blev så fascinerad av miljön att jag glömde fråga vem konstnären var. 

Jag försökte få kontakt med dem senare för att få veta något om konstnären var men de var dåliga på att svara på mejl. Jag försökte följa dem på nätet. Så var det plötsligt en utställning med några ”Street-artists/ musiker”. Och jag insåg att den ene hette Christoffer Totte Engvall och var den person som jag sökte.

Vi åkte dit, Jon och jag, Galleri Erik AxlSund låg på Söder. En tidigare butik med skyltfönster. Innanför vidgade det sig, en trappa ledde ned i källaren till samma miljö som i montern. Det var ganska stort med soffor och fåtöljer, mönstrade mattor, konst överallt, mörkt med litet julslingor här och var. En bar, ett litet podium för musiker eller uppläsningar. Med all säkerhet något som aldrig passerat myndigheten blick.

Vi köpte två verk av Totte och fick hans adress. Han hade lämnat stan och befann sig i Hjo, målade och spelade i ett ”Industri-noiseband”  Hjärnkultur. Ofta var han i stan, sov över hos dem..

Vi for till Hjo och på den vägen är det. Det har blivit många resor, vi som aldrig hade varit där. Två utställningar med Totte har vi haft. Jag är oerhört fascinerad. Den här utställningen tas ned 30 juni. En vecka kvar!

Vad är det som är så speciellt?

Själv beskriver han sitt måleri som hjärnläckage, en punkig och brutal expressionism som utforskar och skildrar psykets dunkla tillstånd. Ofta börjar måleriet i snabba bilder i tusch på ett skissblock, han arbetar ständigt i sina block, det blir många sådana bilder per dag. Han river sönder dem, destruerar sina målningar, är sällan nöjd. De ligger där i enorma skräphögar i hans ateljé (en samlingslokal/källare i ett hyreshus), där väggarna är täckta med plast och sprejade med gatukonstens slagord och symboler. Så går han igång med sina målningar, ofta ganska stora, på skivor och pannåer där han klistrar, häftar samman materialet med klamrar. Mönster träder fram som ger nya associationer, ganska långt från de ursprungliga rätt figurativa bilderna, porträtten. De blir till abstrakta landskap i mörka dova toner. Ibland går associationerna till anslagstavlor i storstäder, där affischer rivs av slarvigt, nya klistras på, åter nya… Processen att måla inträder. Det är mörka jordnära toner, ibland täckande, ibland svagt laserande, där bakgrunden skimrar bakom. Ord och tecken dyker upp. 

Kanske är tonen i Tottes måleri en aning ljusare idag, mindre stråk av bjärta kulörer letar sig in i det mörka. Förhållningssättet till material och komposition nu som tidigare är kaosartat och bildar en bisarr och primitiv estetik som rymmer figurer och abstraktioner av rå, absurd karaktär. Ett ansikte med förstorad tandrad och stirrande jätteögon, ett kranium ? dyker upp. Meddelanden från en undre värld, Var finns svaren på livsfrågorna? Gloria. Arm the underdog.

Mina associationer ledde till amerikanen Jean-Michel Basquiat  och en retrospektiv som nyligen vandrat runt i världen, vi hade sett den på Barbican Centre i London. Street Art, punk och underground var i centrum, med referenser till musik, skrivande, performance och film. Uttrycken förstärkte och inspirerade varandra. ”Jag gick aldrig på konstskola, jag bara tittade på massor av saker. Det var så jag lärde mig om konst.” (Jean-Michel Basquiat) 

Bilderna var fyllda av liv och vitalitet. En ungdomlig intensitet där man kände New Yorks puls, drogerna, hip hop och punkrock. Ett samplande av tiden som bättre än orden berättade om åttiotalet. Han dog då av en överdos. 27 år.

Jen-Michel Basquiat

Beskrivningen skulle kunna gälla Tottes inspirationskällor. Men han lämnade storstan i tid, flyttade till Hjo och har passerat sina 27. 

Världen har förändrats sen Basquiat dog sin förtidiga död. Nationalism, migration, klimatkris och pandemi är frågor som genomsyrar. Men här finns också de ungas referenser: monster på videofilmer, science fiction, serier, punk. Totte lever i en ny tid, i nya referenser och bilder. Lika kaotisk, lika svår att hantera. Ett mörker som söker ett ljus.  När jag står i utställningen ser jag plötsligt ett annat samband, mellan de båda och en konstnär från förr, Edvard Munchs Skriet.

Balanserandet på randen till kaos, ropen på hjälp, mörkret som söker ett ljus. Som alla tre finner i konsten, i sin kreativitet. Att livslusten finns där i skapandet.

h1

juni 13, 2021

Ord och bild

På fredagar kl 13 på Körsbärsgården i sommar presenteras en utställande konstnär med referenser till samtidskonsten och utblickar ut i världen. Först ut – i fredags handlade det om Eva Jacobson.

Eva Jacobson associeras till Cy Twombly (1928-2011).

Twombly fanns en tid överallt: På Venedigbiennalen med jämna mellanrum (han fick Guldlejonet 2001), på Guggenheim och Morgan Library i New York, på Centre Pompidou i Paris och Moderna Museet i Stockholm. Han var amerikanen som tidigt for till Europa och Italien och blev kvar där till sin död. Det var Robert Rauschenberg som tog honom dit, de levde en tid ihop. I Rom träffade han systern till en av sina gynnare, Tatiana Franchetti hette hon, och han gifte sig med henne. De förblev goda vänner genom livet men levde inte tillsammans. 

I Italien målade han abstrakta klassiska teman, ord, tecken, en kondenserad poesi och han höll fast vid det under hela livet (även om han också arbetade som skulptör och fotograf i perioder) Han suddade ut gränsen mellan måleri och det skrivna ordet. Jag föll handlöst och jag kan inte riktigt förklara magin i det, det målade ordet, i tecknen. De ger ett budskap utöver målningen, en extra dimension som jag inte visste fanns.

När jag första gången träffade Eva Jacobson gjorde sig upplevelsen påmind på nytt. En upplevelse som sällan får näring och som därmed tenderar att försvinna periodvis.

Vi träffades i hennes ateljé, i ett av konstnärshusen på Söder, en vinterdag med kallt blått ljus, snö och is. Ateljén var inte stor. Högt till tak, rummet kändes större när man tittade uppåt, hade norrfönster. Jag antog att byggnaden en gång varit skola eller sjukhus. 

Hon hade skrivit med kol direkt på väggarna, enstaka ord, lösryckta meningar, som till hälften suddats ut. Små målningar hängde här och var i kraftiga spikar och ståltråd, ibland figurativa, ibland just som ord. Eller tecken. 

Hon var inte med själv i ateljén, lämnade oss där och satt själv i det gemensamma fikarummet utanför. Under fönstret ett hav av tre- och fyrbenta skulpturer, underliga amorfa ting i gips och stengods. Ordralek, kallade hon dem. Som varelser ur Kafkas värld. Chimärer, ibland besläktade med orden på väggarna, likt symboler för tillstånd. 

Jag önskade att jag kunde flytta hela ateljén till oss, som en installation. Det blev en utställning. Det blev två. I Skulpturgalleriet fick hon ett eget litet rum. Ibland flyter hennes texter in i temautställningar som vi har.

Vad lockar så?

Måleriet, ljuset, abstraktionen – ofta som bakgrund till budskapet som finns i orden. Hon skriver orden för att förstå innebörden, det som ordet bär på. Först i skrift ser hon bilden, innehållet, budskapet.

Bokstäverna har en bildbetydelse, de förmedlar en känsla. Hon får i måleriet orden, innebörden, meningen att lyfta. De vandrar till den där okända världen, den nya dimensionen.

Det tror jag är det som hon har gemensamt med Cy Twombly. Tecknen, orden, lyfter. Deras betydelse blir annorlunda, fördjupas, leder in i något okänt. 

Eva Jacobsons bilder är poesi. Visst hon skriver också poesi. Men bilden gör poemet annorlunda, betydelser ändrar karaktär, får ett nytt liv, som hör ihop med något hallucinativt.

Det är nånting med orden som måste ut och gestaltas. Jag kan inte riktigt hålla isär tecken, text och bild. De hänger ihop i min hjärna. Orden måste gestaltas, de måste uppstå i bilderna. Det finns inget budskap förknippat, det är bara så för mej att orden är kopplade till bilden. Jag måste se hur bokstäverna ser ut, hur orden ser ut, för att förstå hur allt hänger ihop.

Vem är då Eva Jacobson?

Hon utbildades vid Académie des Beaux-Arts 1982-1986 och har ställt ut regelbundet sen dess i konsthallar och gallerier runt om i Sverige liksom på Konstakademin och Konstnärshuset i Stockholm. Flera offentliga uppdrag för olika sjukhus. Ofta temautställningar med titlar som Fasa och förskräckelse, Fibonaacciserien, Glyptoteket, Inkoherensia.

Hon har skrivit flera böcker t ex Loss, I ateljén och senast Ingenting är hela världen.

Utställningen Ingenting är hela världen kan nu ses på Körsbärsgården, dagl. 11-17.

Nästa författarpresentation blir fredag 17 juni kl 13. Då är temat Gatukonst – från Jean-Michel Basquiat via Pure Evil till Cristoffer Totte Engvall.

h1

Körsbärsgården börjar med konstvisningar

juni 9, 2021

Körsbärsgårdens Konsthall startar visningar kring samtidskonst

Var? På Körsbärsgården, Sundre Västergårde 135,  62330 BURGSVIK

När? Fredagar kl 13 i Konsthallen

Hur? Marita Jonsson visar en utställande konstnär och berättar om sammanhang och om konstscenen i stort. Olika ämnen hela sommaren.

Körsbärsgårdens Konsthall initierar visningar varje fredag under sommaren. En utställande konstnär presenteras vid varje tillfälle med utvikningar i samtidskonsten, om eventuella inspirationskällor och i vilka sammanhang konstnären befunnit sig vid olika tidpunkter. Visningarna är avgiftsfria och varar cirka 30 minuter Endast inträde Konsthallen. Start fredag 11 juni kl 13 med Eva Jacobson och hennes utställning Ingenting är hela världen. Samtidigt finns möjlighet att köpa hennes nya bok med samma namn som kommit ut samtidigt med utställningen.

h1

ETT SKEPP KOMMER LASTAT

juni 1, 2021

Royal Nanhai var ett siamesiskt skepp från cirka år 1400 som sjönk 40 nautiska mil från kusten Kuantan i Västra Malaysia.

Skeppet återfanns 1992 och bärgades av svenske experten Sten Sjöstrand som nyligen avlidit. Skeppet var lastat med keramik, i huvudsak i celadonglasyr tillverkat i Sawankhalouk. Ungefär en femtedel var i gott skick, men det mesta omvandlat av snäckor och sjödjur efter att ha legat på havets botten i 600 år. Vissa fynd som gjordes på skeppet antyder, att det haft ett diplomatiskt uppdrag och ämnat som kunglig gåva. Lasten var förmodligen på väg till södra Java (hamnen Tuban). Det antas att det råkat ut för en monsunstorm, relativt vanligt i sydkinesiska sjön.

Skeppet var ovanligt stort och mycket tungt lastat, förmodligen en bidragande orsak till att det sjönk.

Lasten undersöktes under 4 år och avslutades 1998. Den är daterad till år 1400 (+ – 70 år) och skänktes till Nationalmuseet i Kuala Lumpur, Pekan Museum i Pahang och Malacca Museum Corp. En del visas numera på Victoria and Albert Museum i London.

Resterande delar har sålts till privatsamlare och institutioner.

Sten Sjöstrand ägde en mindre del privat. Av dessa är många med underbar patina efter att ha legat på havets botten. Dryga fyrtiotalet små keramiska krus och miniskålar från Sten Sjöstrands samling finns nu på Körsbärsgården till försäljning.

Keramik från Royal Nanhai 1400 cirka

Givetvis saknar de värde som perfekt medeltida porslin. Men de har en underbar patina och skönhet som bara föremål som förändrats över tid men behållit sin form kan få.