Archive for juli, 2021

h1

Emelie Markgren Förlorade associationer Körsbärsgårdens utvalda avgångsstudent från Kungl.Konsthögskolan 2021

juli 30, 2021

Emelie Markgren ”Vila”

Vernissage lörd. 6 aug. kl 14. Utställningen varar 6 augusti – 26 september

Ett normalår besöker Körsbärsgården Vårutställningarna på Kungl. Konsthögskolan (Mejan) och Konstfack och väljer ut en student att ställa ut och vistas på Körsbärsgården. Konstnärerna deltar i Konstverkstan och barnen har på så sätt kommit i nära de unga på den svenska konstscenen. Med pandemin försvann möjligheterna, inga offentliga utställningar kunde genomföras på högskolorna (i somras ägde faktiskt enklare visningar rum för begränsade antal besökare). De sista årens utställande konstnärer har valts via nätet

Den 6 augusti kl 14 är invigning av Emelie Markgren från Mejan och hennes utställning Förlorade associationer.

Emelie Markgren är född 1997 i Delsbo, Hälsingland. Motiven är från hembygden, med minnen från äldre generationers musicerande om kvällarna, mäns och kvinnors vardagssysslor, de ålderdomliga trähusen (många idag världsarv!) kopplade till dagens liv i bygden med de unga i mobilen, på busstation, på jogakursen. Hur länge stannar minnen? Två generationer, tre? ”Förr i tiden” blir alltmer avlägset, exotiskt, främmande. Ett broderat förklä som blivit kvar hemmavid, vem gjorde, hur levde man då? Och vad händer i framtiden? Vi matas dagligen med eldsvådor runt om i världen, skogar som försvinner i rasande fart, smältande isar, översvämningar, katastrofer runt hela jordklotet. 

Emelie söker spåren från förr, sammanhållningen i byn och granngårdarna, de gemensamma sysslorna, nöjena i musiken och dansen om lördagskvällen. Hon försöker se de gemensamma trådarna idag; hur lever dagens unga, hur kommer kommande generationer att se på oss? Om det nu alls finns en framtid?

Konsthallen har sedan start starkt fokuserat på miljön med många utställningar som knutit an till hållbarhet och nödvändigheten av att hushålla med våra befintliga resurser. Utställningen med Emelie Markgren studerar livet i självhushållningens tid och hur samma bygd lever 2021. Och tankarna löper vidare. Hur lever nästa generation? Associationerna leder till andra som präglas av sitt norrländska ursprung, skogen och glesbygden, Karin Mamma Andersson och Sara-Vide Ericson. 

Välkomna till Körsbärsgårdens Konsthall sista (?) vernissage för året.

Emelie kommer att vara på plats, hon kommer också att finns med i konstkurserna den veckan. Och hon behärskar kulning, fäbodjäntans lockrop på korna över skog och dal !

Om Emelie Markgren: F. i Delsbo, Hälsingland 1997, Kungl.Konsthögskolan 2016-2021. Separatutställningar: Galleri Mejan -21, Konsthall Söderhamn 2018, Ljusdal 2018,Gävle 2018. Grupputställning: Kungl. Konsthögskolan Skeppsholmen, Marabouparken Stockholm, Carl Larssongården m fl Olika Performances och videos. Stipendier bla från H.M Konungen ”Den tecknande handen” och diverse konststipendier.

Det händer mycket på Körsbärsgårdens Konsthall:

Idag fredag 30/7 kl 13 visning i en av utställningarna. Vanlig entré, visningen ingen extra avgift. Cirka 30 min. Eva Jacobson Ingenting är hela världen. Möjlighet att köpa hennes nya bok om utställningen.

Måndag 2/8 kl 18: Samtalskväll kring hållbarhet mellan Konsthallens pedagog Nanna Nore och Hanna Nathaniel från KTH och Gunilla Rosenqvist Blått Centrum Gotland om forskning och samarbete med Konstverkstan i projektet Konst och Kunskap. Hur förklarar vi livsviktiga frågor kring hållbarhet för våra barn?

Tisdag 3/8 kl 18 Olof Buckhard ”Den gud som inte finns, det är han som tänder min själ i lågor (citat Pär Lagerkvist). Om humor och religion. Olof Buckhard är skriftställare, satiriker, gästpredikant m m

Fredag 5/8 kl 13 jazz utomhus bland serveringsborden,Mainland Jazz Collective musik från 50- och 60-tal

Visning i Konsthallen 5/8 kl 12 (Obs tiden!) visning i en av utställningarna. Vanlig entré, visningen ingen extra avgift. Cirka 30 min. Siri Carlén Teckningar

h1

Fredagsvisningen 23 juli handlade om Björn Erling Evensen

juli 28, 2021

Björn Erling Evensen var den allra förste konstnären som jag ställde ut. Året var 1981 eller 82, det var på Fornsalen, Gotlands Museum och hans utställning var med vännen John Wierth, båda var sommargotlänningar. Kanske var det museichefen Gunnar Svahnström som stod bakom. Björn kom i boots, hatt och skinnjacka, såg väldigt amerikansk ut och var bestämd. Jag var yngst på museet, senast anställd. ”Ta hand om dem”, sa man uppgivet till mej och försvann från salarna.

Det blev upptakten till en LÅNG vänskap. Det har blivit många utställningar genom åren, jag var vid ett tillfälle med när han ställde ut på Vorpal i New York, Jon var med vid ett annat. 

Vid knappt 80 år beslöt han att lämna livet i  NY och flytta till ön. Flera av hans amerikanska vänner, gallerister, har besökt honom på Gotland och förundrats att det var här som han valt att bo.

Vi har gjort en bok ihop, som finns tillförsäljning. Egentligen gjorde vi två, en intervjubok under tidigt nittiotal, men Björn ångrade sig. Den blev för personlig, tyckte han. Jag fick lägga projektet åt sidan.

Vi har haft mycket av hans konst här sedan Konsthallen byggdes. En stor retrospektiv utställning 2013, här finns också permanenta verk, en liten del av hans ateljé i Visby lät vi rekonstruera, två stora skulpturer i parken och verk i Skulpturgalleriet har överlämnats som gåvor. Nu dokumenterar vi och rengör all hans konst för dödsboets räkning. Vi katalogiserar det som är musealt, det som kan försäljas här hos oss och övrig konst. Delar som är skadade på olika sätt går till destruktion.

 Evensen hör till landets internationellt mest etablerade konstnärer med offentliga verk runt om i världen, i USA, Australien och platser runt om i Europa.

Musiken, poesin och dansen var viktiga element i skapandet, samarbetet med Östen Sjöstrand, Sven-Erik Bäck, Donja Feuer och Ivo Cramér var nära och de formade gemensamt musiksatta skulpturala verk och performances på 60- och 70-talen som blev unika.

Efter att han under större delen av sitt liv pendlat mellan New York och Lidingö kom han för snart tjugo år sedan att slå sig ned på Gotland, familjen hade tillbringat somrarna här och det var på ön som många av hans skulpturer och målningar sett dagens ljus för att sedan skeppas till gallerierna i London och New York. Först hade det gällt samarbetet med Hans Arp, Giacometti och Henry Moore på Brook Street i London, han inspirerades av Zerogruppen och Arte Povera efter vistelser i Rom. Konsten förde honom så på 70-talet till New York 

Där gick hans sin egen väg, de offentliga uppdragen blev många, offentliga skulpturer i stål blev hans signum men också verk som blandade material, som var både måleri och skulptur. 

– Vad är det för doft, frågade Manhattan-publiken. 

Det var eneträ från Gotland.

Så slog sig alltså Evensen ner på ön för gott. 

Hans sista Utställning blev Klarheten är det största mysteriet 2019. Meningen stammar från en dikt av Paul Valéry som har följt honom genom livet. 

  • För mig är konst en fråga om meditation, andlighet, ett sätt att leva med färg och form. Konst är något mycket allvarligt, ett redskap att förstå och tränga in i livets villkor.

Kanske var det inte helt lätt att lämna det intensiva konstlivet på Manhattan och slå sig ned i anonymiteten på ön. Det verkar dock som omställningen gick bra, han blev mer produktiv än någonsin. New York kändes avlägset. Dörren till det undermedvetna stod vidöppen. Ångesten och oron som han alltid burit på fanns där förstås, men han förlikade sig med sina tillstånd, insåg att de var nödvändiga för skapandet. Intuitionen var säker, den hade allt lättare att hitta rätt. Han kom att bli med ett tag, han blev nittiosju. 

  • Jag förvånas över det som jag åstadkommer, sade han.

Björn ansåg sig vara skulptör och det var så han slog igenom. Först med ganska porträttlika små bronser eller motiv i plåt med inspiration från sig själv och familjen, pappa, mamma, barn. Det var så han upptäcktes i London och det var med de skulpturerna han sedan plockades upp av en av de på den tiden viktigaste gallerierna på Manhattan, Vorpal Gallery. Med tiden blev ”Familjen” mer kraftfull, abstrakt, ”Portar” i olika former kom  in bland motiven. Ofta i plåt, brons, ibland järn. Förgyllda, försilvrat blanka.

Här i Sverige finns faktiskt många offentliga utsmyckningar, framför allt på flygplatser, framför koncernbyggnader som t ex Volvo i Trollhättan. Mycket gjordes i samarbete med Avesta järnverk. En del i egen smedja vid foten av Lidingöbron.

Men USA och New York drog alltmer, han fick olika gästprofessurer, ställde ut mycket, gjorde många offentliga utmyckningar. Också i andra länder t ex Australien.

Det skulpturala förhållningssättet fortsatte senare i mindre verk på väggen. Han experimenterade, återanvände material, blandade. Mixed media var hans signum.

Han lämnade New York i zenit. Men han var nog rätt sliten. ”En gammal elefant måste ha någonstans att dö”, sade han.  Han flyttade till Gotland, som varit hans sommarviste och där många av hans skulpturer och målningar kommit till (på Stora Hammars i Kräklingbo) Och han fick 20 år till. Väldigt produktiva år, nästan osannolika.

Han ville inte längre ställa ut. Ansåg att tiden att skapa var viktigare. Men här på Körsbärsgården gick bra, det var en plats som gav honom frid och som han tyckte höll kvalitet. 

Vi var förstås tacksamma . 

Björn Erling Evensen under pågående dokumentation

Nästa fredag den 30 juli kl 13 visar jag utställningen Ingenting är hela världen av Eva Jacobson. Utställningen tas ned 3 augusti.

h1

Litteraturafton med Jakob Lind på tisdag 27/7 kl 19 Körsbärsgårdens Skulpturpark

juli 24, 2021

Litteraturaftnarna fortsätter. På tisdag är det Jakob Linds tur, han berättar om sin nyutkomna bok Morfars pistol, ett familjedrama. Jag har själv läst den, en mycket spännande afton kan utlovas!

Tisdag 27/7 kl 19 i Skulpturparken. Om det regnar är vi inomhus i Konsthall och placerar stolarna med avstånd.

Det har varit en spännande sommar i litteraturens värld, intressant att följa motiven hos varje författare varför de skriver, vad som driver. Hur de som är relativt nyetablerade som författare ofta gått i olika skrivarskolor.

Här kommer, tror jag, ett förstlingsverk och en helt fantastisk mogen skribent! Hoppas mycket på framtida romaner..

h1

Litteratur på Körsbärsgården 20/7 kl 19 Marianne Hamilton, De tre männen

juli 18, 2021

Litteraturkvällarna fortsätter, på tisdag 20 juli kl 19 (obs tiden) är det Marianne Hamilton, fritidsboende på Gotland som berättar om sin nya bok ”De tre männen, en roman om manlig vänskap skriven av en kvinna”.

Det är en roman om manlig vänskap, om jakt, och om hur det mesta sätts på prov efter en tragisk olycka.

Vi planerar att sitta utomhus i parken framför Skulpturgalleriet.

Välkomna till en spännande kväll!

h1

Körsbärsgårdens visningar:Om Siri Carlén

juli 17, 2021

”Jag lever för det vackra. Jag kan bli helt knockad och knäsvag av solen som lyser igenom ett lövverk eller när jag ser mina barn på avstånd. Det är inte bara saker man ser utan även känslan man känner mot huden. Jag gillar att vara i den känslan. Bevara och bearbeta den.”    

Siri Carlén 20 maj 2021

Fredagsvisningen i Konsthallen handlade om Siri Carléns utställning Teckningar. Denna gång började jag med att citera Jessica Andersson Jonson, som är den som skrivit texten om Siri som nu sitter på väggen i utställningen.

”Det var i Gläntan på Konstfacks examensutställning 2015 som jag först stiftade bekantskap med konstnären. Det var lite som att ramla ner i kaninhålet i Alice i Underlandet. Plötsligt stod jag där omgiven av träd, stenar och berg i färgglada mönster. En gnagande känsla av att de korallika växterna och djuren vände sina tentakler mot mig. Att befinna sig i en besjälad biotop. Jag var tvungen att gå ner på alla fyra för att komma in i den gula tipin vid bergets fot. Där inne, i hjärtat av gläntan, berättades det en saga. En röst läste för mig. Jag minns inte berättelsen. Men jag minns känslan av att vara barn. Lukten av oljekritor när man smälter dom. Dammpartiklar som står stilla i luften i ett soldränkt rum. Löftet om att allt kommer att utvidga sig.

Siri Carléns pastellteckningar får mig att se saker som om det var för första gången. I en handvändning sätter hon förståelsehorisonten ur spel. Hon försöker inte definiera eller nagla fast sina motiv. Istället frigör hon betraktaren från alla förpliktelser. Vänligt men bestämt fångar hon solljuset och delar upp det i alla dess färger. Tecknar med absolut gehör för hur tonerna träffar hjärtat. Ytor genomströmmande av ljus aktiverar minnesbalken. Som arketyper eller diabilder. Det är hursomhelst väldigt vackert.

Mellan träden skymtar Tove Jansson som kvickt höjer handen i en vinkning. Keith Haring, Monet och Niki de Saint Phalle ligger och småfnissar i gräset. Och lite längre bort, under kastanjen, sitter Fogelstadkvinnorna uppflugna på en filt och smuttar på varsin cognac. De långa skuggorna som rinner ut över bilden slår an något dovt inuti. Väcker … jo det måste vara habegär. Jag vill äga alltihop. Ge mig en korallröd himmel och en sammetsrosa sol! Ge mig blåbärsblå pioner och en plommonfärgad stol!”

Ja, Jon och jag föll också en gång handlöst för Siri när hon visade sin installation på Konstfacks Vårutställning 2015. Vi tog hela utställningen hit och köpte så in en tredjedel och gav verket ett permanent rum här hos oss i flygeln.

Vi försöker förstås följa ”våra konstnärer” på instagram och facebook. Och Siri är flitig.

När vi började diskutera en skulpturgrupp som skulle vända sig till både stora och små föll tankarna naturligtvis på Siri. Men av det jag kunde se målade hon. I pastellkrita. Skulle hon kunna skulptera? Och i vad?

Jag försökte stämma träff med henne i ateljén mellan topparna i pandemin. Men det gick inte. Fönsterbyten var på gång i hela huset..

Till slut sågs vi på Skeppsholmen. 

Våra försök att beskriva en beställning till Siri blev nog ganska diffus. Fast hon såg helt klart något framför sig. Paradiset av Niki De Saint Phalle (passande utanför Moderna Museet) hade hon haft med sig sen hon var barn med två konstnärer till föräldrar som ofta gick dit med sina telingar. Det var på den tiden när Nikis skulpturer var tillgängliga för alla, möjliga att klättra, ta på.

Det började regna och vi satte oss på ett kafe vid vattnet. Väggarna pryddes av Siris teckningar.

Vi tänkte att hon kanske både ville forma en skulpturgrupp och ställa ut?

På den vägen blev det.

Siri hade inte arbetat med skulptur men kände konnärsvänner som kom med ideer. Carl Hamilton fick ansvaret för att forma i glasfiber. Skulpturerna målades med billack för att bli så hållbara som möjligt.

Och Siri höll tiden under hela projektet, Fantastiskt.

Utställningen då?

– Jag kommer med 90 bilder, sa hon. Kan vi måla rummet gult?

Javisst, det lät ju underbart. Annorlunda. Ofta får konstnärerna fria händer. Så även nu.

Rummets  intensivt gula hör förstås ihop med hennes bilder, sättet att se ljust, färgen, skiftningarna som ofta går över mot absurda kontrasteringar av färger. Men som faktiskt följer naturens kulörer. Fast vi oftast tolkar om det vi ser, ser bara det som vi brukar uppfatta och se. Gräset är grönt, himlen blå, skogen mörk. 

Siri skildrar ögonblickets ljus och färg. När solen, skuggan, fuktigheten förändrar, överraskar. När ljuset formar om vår föreställningsvärld. När floden blir blodröd och himlen ljust lila, När trädstammarna lyser havsblå mot gredelin mark och gula lövträd. Förvandlingarna som vi sällan uppfattar.

Här finns också det lilla i vardagen, en eller ett par frukter på ett dukat bord, en blomma… Just det där är viktigt för henne, det här extra i vardagen. Möjligheten att köpa frukt och blommor varje dag. Det ville hon kunna göra när hon nu skulle leva som konstnär.

Och kanske är det just det som fångar oss, lyckan finns just där, i det lilla, det vackra, det goda. Vi människor behöver egentligen inte så mycket. Men vi behöver glädjan, iakttagelseförmågan, att känna detta, att vara glad, nöjd lycklig då och då.

Så kanske är Siri en sådan ögonöppnare för oss, vi fångas och dras in i hennes lilla värld som verkar så lugn och säll, så full av färg och enkelhet. Där vill vi alla vara. Egentligen.

Primitivt, barnsligt? Jag är inte alls säker.

– Mitt behov och lust styr fullt ut. Jag jobbar snabbt och intuitivt, kan bli litet vad som helst. Fast jag behöver struktur och tydligt schema… På Konstfack bestämde jag mig för att undersöka vad händer om jag gör precis vad jag vill . Vad skulle hända om lusten fick styra hela processen

Det blev ”Gläntan” exjobbet på Konstfack. Och nu skulpturerna ”Gänget” och en spännande utställning hos oss.

h1

DN:s artikel om Siri Carlén 14 juli

juli 14, 2021
h1

Körsbärsgårdens skulpturgrupp idag på DN:s förstasida KULTUR

juli 14, 2021

Vilken otroligt fin presentation av ett viktigt verk! På Körsbärsgården är vi förstår väldigt glada, för Siri Carlén konstnären, för alla besökare (de är många i sommar!) och för att vi lyckades med detta för oss stora projekt tack vare alla våra ”Crowdfundare”!

Dagens Nyheter ger Skulpturgruppen ”Gänget” många sidor och rikligt med bilder, både från skulpturerna och hennes utställning som pågår här till 26 september. Kom och se, ni som ännu inte hunnit hit!

På fredag kl 13.00 är Konstvisning som vanligt på Körsbärsgården, passande nog denna gång handlar det just om Siri Carlén och hennes utställning. VÄLKOMNA!

h1

Fredagsvisning kl 13 på Körsbärsgården

juli 9, 2021

Idag kl 13 fortsätter jag med Körsbärsgårdens konstvisningar och presenterar den nya utställningen SEMEION; TECKEN.

Konstnärer som arbetar, målar, gör collage med tecken, ord, texter, har alltid fascinerat mig.

Vad vill de säga med sin bild? Vad säger den mig? Det börjar en dialog.

Antoni Tàpies, spanjoren gjorde vissa tecken och siffror till sitt signum, Cy Twombly målade flöden av ord, inte alltid läsbara.. Graffiti-konstnärerna uttrycker sig med sina TAGS men också i ord, som ”tidsmarkörer”, viktiga i nuet. Och de får oss att stanna upp och fundera. Något händer i oss.

För några av konstnärerna är orden, det skrivna, oerhört viktiga för förståelsen, för att komma djupare in i själva innebörden, det som orden betyder. De målar orden för att komma åt en ytterligare dimension, det som orden i sig inte når och som en målning, en känsla, kanske heller inte når.

Semeion betyder just tecken på grekiska. Det är ganska många konstnärer som deltar i utställningen på Körsbärsgården, från just Antoni Tàpies, Harald Lyth, Björn Erling Evensen till Eva Jacobsons ord, Kerstin Lindgrens Pollock-liknande angrepp och Eva-Marie Kothes kilskrift till dagens unga, David Klasson, Olivia Pettersson Fleur, Fabian Tholin, och Christoffer Totte Engvall.

Kerstin Lindgren, Eva Jacobson, Eva-Marie Kothe i Konsthallens Semeion, Tecken

Det finns förstås en hel vetenskap kring detta; semiotik eller semiologi, läran om tecknen. Den hör till lingvistiken, dvs läran om hur betydelser uppfattas och meningar bildas. Det kan gälla både tal- och skriftspråket men också i gester, bilder, i biologiska processer. Det här har fascinerat människan i alla tider. Förr kopplade man tecknen till teologin och medicin, Guds existens fanns i tecknen. JÄRTECKEN har vi alla hört talas om, de förebådade i allmänhet olyckor och katastrofer. Men tecken och ord kunde också skydda; i skrift eller genom att uttalas högt. Kloka gummor och gubbar ute i byarna kunde förebygga sjukdom genom sina tecken.. Redan på 1600-talet skrev John Locke sitt verk DOCTRINE OF SIGNS, idag heter uttolkarna Claude Levi-Strauss, Roland Barthes och Umberto Eco.

På den vägen är det och för många konstnärer är orden, siffrorna ett sätt att nå betraktaren, att aktivera dem att tolka deras verk, att ge dem en personlig innebörd. Bildorden öppnar mot något okänt, en slags extra dimension

Kerstin Lindgren

Kom och lyssna och delta i samtalet idag kring utställningen idag!

Litteraturaftnarna på tisdagskvällar forsätter. Fast på tisdagkväll kl 18 blir det teaterafton för hela familjen med en miljöclown som heter Sven. Familjeföreställning för barn (från fyra år) och vuxna som handlar om återvinning och miljötänk, en resa i associationer, lek och blodigt allvar!