Valborgsmässoafton öppnar kafé/bistro för säsongen. Och vilken utställning i Konsthallen! Fabian Tholin, som är på plats, har vernissage kl 14. Intensiva sprakande målningar! Roligt att få vara del av att hänga dessa bilder! Intensiv dag idag!


Valborgsmässoafton öppnar kafé/bistro för säsongen. Och vilken utställning i Konsthallen! Fabian Tholin, som är på plats, har vernissage kl 14. Intensiva sprakande målningar! Roligt att få vara del av att hänga dessa bilder! Intensiv dag idag!
Väntan har varit lång, det märks bland dem som nu efter pandemin kastar sig till lagunstaden och konsten. Aldrig har varit så fullt i samband med förhandsvisningarna för världens journalister.
Det är en mörk framtid som konsten pekar mot. Människan har redan passerat gränsen för sin överlevnad, individualism och cynism har tagit över, det gäller att roffa åt sig maximalt av jordens resurser under den egna livstiden. Vem bryr sig om kommande generationer? Och politiken stöder gärna de kortsiktiga vinstintressena, särskilt med teknologi och grön el som honnörsord, allt för att ekonomin ska rulla.
Utställningarna blickar tillbaka till 30-talet och dess tilltro till maskiner med Hitler och världskrig som följd. Idag heter lösningen Artificial Intelligence, Cyborg och androider som ersätter det som behövs i vardagen. Teknologin har tagit över människans sätt att tänka själv, inte minst genom sociala medier. Förlorarna är barnen utan framtid: klädda i Gretas gula regnrock eller Rödluvans röda cape.
Arsenalen är platsen för framtidsspeglarna. Cecilia Alemani är curator, det märks i att kvinnorna verkligen lyfts fram. Liksom tidigare underrepresenterade länder/världsdelar.
Det är kanske inte den mest uppseendeväckande konsten som möter i år, allvaret, pessimismen tynger, klockan är redan en minut över tolv. Även i de enskilda ländernas paviljonger i Giardini speglas temat. Den nordiska paviljongen har valt att lyfta tre samiska konstnärer, Pauliina Feodoroff, Finland, Màret Ànne Sara, Norge och Anders Sunna Sverige och deras halvsekellånga kamp för bevarande av sin identitet, naturen, renskötseln som inte känner landsgränser. Särskilt aktuellt i dessa tider, när Sveriges regering ger koncession till att öppna en ny gruva i Kallak mitt i renbetesland och inom skyddsområdet för världsarvet Lapponia (dessutom en järnmalmsgruva med malm av tveksam kvalitet).
Mycket har hänt under åren av lock down, många verksamheter har lidit svårt, andra främst de med från början outsinliga resurser, har blivit rikare. I Venedig ser vi det i de historiska palatsen som bytt ägare till de extremt rika som nu behöver nya investeringsobjekt. Vad kan vara bättre än att inreda ett museum för världens högst betalda konstnärer? Fantastiska utställningar ser dagens ljus i staden, det senaste är tillägnat Anish Kapoor, en av världens främsta skulptörer, vars hela samling nu intar ett nyinrett palats vid Canal Grande liksom prestigemuseet Accademia. Louise Nevelson en annan hyllad skulptör upptar delar av Procuratie Nuove med sina verkningsfulla installationer. Bosco Sodi från Mexico tar Palazzo Vendramin Grimani i anspråk, målaren Anselm Kiefer har till och med fått två av de främsta salarna i Venedig klenod , Dogepalatset, till sitt förfogande. Det är enastående verk av de allra främsta i vår tid, en ynnest att kunna se dem samlade på en plats, att ta del av deras kraftfulla budskap till världen.
I Dogepalatset ryms århundradenas främsta, Bellini, Veronese, Tizian, Tintoretto. Det är helt naturligt att Kiefer fått den jättelika salen där dåtidens doger valdes, han är utan tvekan en av de främsta i vår tid. Dogepalatet brann i delar 1577, salen har sedan dess saknat bemålning, nu fylls det enorma utrymmet med Kiefers tillbakablickar i stadens och mänsklighetens historia, mötet mellan öst och väst genom handel och ekonomi och framtiden för världen, eller snarare dess definitiva undergång. Men namnet på utställningen Questi scritti, quando verranno bruciati, daranno finalmente un po´di luce, (citat filofofen Andrea Emo) ger kanske svaret ”När dessa skrifter/verk brunnit ned kommer det att uppstå en strimma ljus”. Kiefer menar att det alltid finns ett samband mellan då och nu och när det mötet sker uppstår en stillhet, som i en havsvåg innan den bryter. Eller som elden som förintar för att något nytt ska kunna uppstå. Mötet då och nu som förvandlas till evig sanning.
Målningarna visar världens fasor av krig, förintelse och rovgirighet. Men de ger också en smula hopp, förstörelsen kan bli enda sättet att börja om på nytt. I någon form.
Kiefers samlade verk tas om hand av en stiftelse, med säte i Frankrike. Den och staden Venedigs museistiftelser har gett konstnären uppdraget. Vad händer efter utställningstiden?
Därom tvistar staden, inte kan man låta en samtidskonstnär få lämna sitt avtryck i det anrika palatset?
Lärkornas jubelkör över åkern till morgonkaffet, en och annan tranfamilj, svanflockar och vildgäss som passerar. Sol, vår och en spirande trädgård!
Och full fart i Konsthallen med planering för nya utställningar (Valborg), evenemang: Påskfestivalen med klassisk musik och Konserten Glädje på Körsbärsgården påskdagen kl 16. Öppet förstås alla dagar i påsk 12-16 (andra dagar i april är öppet och då ringer man för att komma in i Konsthallen)
Idag redan många besökare som nu tar del av vinterns fyra utställningar. Roligt förstås!
92 möjligheter heter ett årligt event som anordnas av Tillväxt Gotland och som brukar dra så där 300 besökare. Under pandemin har dagen måst ställas in men nu var det dags. Heldag med fantastiska föredragshållare, möjligheter att äntligen ses på nytt och knyta kontakter. Moderatorer var Lars Thomsson (C) och Hanna Westeren (S) med bravur. Bland inbjudna gäster talade riksdagspolitikerna Annie Lööf (C), Ulf Kristersson (M) och Anna-Carin Sätherberg (S). Po Tidholm, landets kanske kunnigaste när det gäller Sveriges landsbygdspolitik – och dess brister, eldade upp oss. Han ledde också diskussionen med riksdagspolitikerna. Kjell Hedgard Hugaas från Norge berättade om Norges framgångar när det gäller landsbygdspolitiken. Vi ligger SÅ långt efter. Det är egentligen en ganska ledsam historia, men trots allt, en otroligt inspirerande dag. Så fick vi ju lyssna till både eldsjälar och framgångsrika socknar som faktiskt klarar att uträtta sakar. Mer p g a landsbygdens sammanhållning och stöd till varandra på individ- och sockennivå är hjälp från politiken och tjänstemännen enligt dem. Glad att vara där och träffa alla andra socknars ”doers”!
Redan dagen efter anordnade Regionens kulturenhet ett fysiskt möte som handlade om Regionens bidragsfördelning till kulturen. Även det mötet fyllt av eldsjälar inom konst, musik, teater, hembygdsrörelse. Saknade representanterna från Länsmuseum, -teater- och – musik men de är ju välförsedda ekonomiskt genom Samverkansmodellen och det statliga stödet. Även politiken var dåligt representerad. Ingen från C.
Men även detta program var en alltigenom lysande redogörelse från ön lilla kulturenhet och ordentlig tid för konstruktiv dialog. Eloge till Karin Leoson som modersator!
För första gången redovisades statistik och diagram över öns medel i jämförelse med andra kommuner och regioner. Gotland är sämst i klassen! Vi ligger långt under en medelkommun med samma invånarantal och VÄLDIGT långt under medel i jämförelse med landets övriga regioner. Och nota bene. PER INVÅNARE. Att medlen är små visste vi redan. Men att var och en av oss i jämförelse med andra kommuner och delar av landet får så litet kultur! Det visste vi faktiskt inte.
Nu finns KULTUREN med i 7 av Region Gotland 9 mål för regional utveckling. Man skulle kunna tro att kulturen vore viktig. Men det syns inte på något sätt när det gäller ekonomin. Avgörande är förstås politikens icke-engagemang. Den gotländska kulturen saknar ett utskott. Frågorna når aldrig politiken. Jo vi har en berdning men ingen kanal som för kulturfrågorna vidare. Vi saknar 29 miljoner årligen om vi ska komma i nivå med normalkommunerna och normalregionerna.
Glad över att äntligen veta. Och att vi hade så fantastiskt fin dialog alla vi eldsjälar som kämpar. Hoppas nu Kulturenheten får tillträde att presentera detta för de styrande politikerna och att redovisningen också når det övre tjänstemannaskicket.
Jag blev också tvungen att resa tur och retur till Stockholm över ett dygn. Hann se en fin utställning med förra årets stora stjärna hos oss, Siri Carlén på Galleri Hedenius på Sturegatan. Och träffade henne.
Allt slutsålt förstås, men en fin upplevelse att bara titta på.