Archive for the ‘Uncategorized’ Category

h1

POPUP, besök i Torshälla, på Bonniers Konsthall, vår egen adventskalender och Helene Billgren till oss

december 2, 2022

En vecka utanför ön.

Jag lämnar inte gärna Gotland, det är lugnt och rofyllt i Sundre, någon enstaka kommer och tar en rundtur i Skulpturparken. Några ringer och ber att få se Konsthallen (mest lördag eller söndag).

Vi har några konstnärer som vi gärna visar men som inte får plats varje år. Kanske en POPUP i advent i Stockholm? Sagt och gjort. Eva Jacobson är inne i en ny spännande värld av trappor och enkla Nature Morte. Skulle det fungera? Det blev en berörande utställning i litet format. Och mycket folk! POPUP väl värt att pröva även vid i fortsättningen! Dessutom release på hennes nya konstbok ANDANOM.

Vi gjorde en utflykt till Torshälla där Petter Hellsing (KRO-ordförande på Gotland) ställer ut textila verk i spännande context på relativt nyöppnade Ebeling-museet. Väcker många tankar och ideer hur vi skulle kunna arbeta framgent.

Körsbärsgårdens verksamhetsledare var samtidigt under några dagar i Fole skola med sitt konst och kunskap-projekt kring miljö. Hon arbetar även med en adventskalender för Körsbärsgården som nu kan ses varje dag fram till julafton. Se på https://www.korsbarsgarden.se/konst/utstallningar-2022/aktuellt/korsbarsgarden-digitalt/

Jon och jag hann samtidigt besöka förhandsvisningen på Bonniers Konsthall där årets Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiater ställer ut i salarna, Simon Wadsted och Sara Ekholm Eriksson. Simon ställde ju ut hos oss i somras och det verk som Körsbärsgården köpte in finns nu att se i utställningen. Kul tycker vi!

Nanna passade på att göra ateljébesök hos Helene Billgren som kommer till oss i sommar!

h1

Ett resurscentrum för konst

november 23, 2022

Gotlands Konstmuseum stängde för tre år sedan. Galleriföreningen lades ned,  BACs (Baltic Art Center) fina utställningslokaler har försvunnit. Det ser mörkt ut för konsten. Eller?

Vad händer i kris? Jo vi går samman. Konstnärer, grupper och konstföreningar träffas och diskuterar, försöker lösa tillsammans. Några konstnärer övertalar länsmuseet att öppna Konstmuseet mot att de själva kurerar, hänger och vaktar. Det har under året resulterat i några fantastiska inblickar i det gotländska konstlivet. I kraft, och vilja. I diskussioner och debatter. Vi arrangerar dialogmöten, deltar i ART MEET UPs, ordnar upprop.

Kanske håller något till slut på att hända. När diskussionerna var som hetast i media och i radio tillsatte länsmuseet till slut en referensgrupp med experter från riket och ön att komma med synpunkter på ett framtida konstmuseum. Förvånande nog kom den till slutsatsen att det befintliga konstmuseet omgående borde öppna och med tiden byggas ut med en klimatanpassad del för utställningar med värdefulla inlån. Det blev också lösningen för länsmuseets anlitade arkitekt Christian Hegarth. Konstmuseet bedömdes robust och bra för de flesta utställningssammanhang men borde även rymma möteslokaler, fikarum. Kanske verkstad. En omdisponering av rummen kunde dock rymma det mesta. Och på sikt då en klimatanpassad tillbyggnad.

Regionstyrelseförvaltningen gav parallellt en konsultfirma i uppdrag att snabbutreda en översyn av hela konstområdet. De kom med viktiga förslag till förändring. De professionella konstutövarna är öns resurs och måste tas bättre tillvara. Med produktionsstöd, projektstöd, stipendier och verkstäder. Bara 10% av kulturbudgeten på Gotland går till konstområdet, vilket är ovanligt litet i jämförelse med övriga Sverige. 

Av översynen framgår att Konstmuseet kostar knappt 4 miljoner/året. Fast det är stängt och tomt. Mycket pengar i jämförelse med det som idag tilldelas de professionella utövarna. 

Konstnärerna och föreningarna behöver en plats att mötas på och utbyta tankar. Med varandra och allmänheten. De vill ha utställningsmöjligheter. Stöd till arbetslokaler. 

Hitintills har regionen förlitat sig på länsmuseet. 

Men för ett länsmuseum är grunduppdraget att bevara kulturarvet. Medarbetarnas kompetens och expertis ligger där och det gör de bra.  ”Samtidskonstens roll är vag i förhållande till hur museet beskriver sitt grunduppdrag”. När Konstmuseet öppnade fanns två chefer, en för länsmuseet och en för konstmuseet. Så är det inte längre, all konstverksamhet ligger under länsmuseets chef. Är det verkligen en bra lösning? Kanske bör konsten stå fri?

Konsultfirman som regionen anlitat föreslår ett Resurscentrum för konsten och kanske går det att förena med det som konstnärerna och föreningarna efterlyser: Ett öppet fristående Konstmuseum som samhällsaktör och mötesplats, där konstnärer och föreningar tar plats med stärkta insatser för de professionella aktörerna. Som verkar i staden och på landsbygden. Och betydligt mer resurser till konsten. 

Ännu tycks det vara en lång väg att gå innan en lösning finns på bordet. Men 

politiken engagerar sig. Det nya styret på ön börjar bra!

Detta infördes som debattartikel i Gotlands Tidningar och som insändare i Gotlands Allehanda. Viktigt att konsten finns på ön!

En tisdagskväll på Körsbärsgården. Teaterföreställning med Öja skolas barn som skådespelare, pjäsförfattare, scenografer m m

h1

Utställning och bokpresentation med Eva Jacobson

november 18, 2022

Vi har en POP UP-utställning i Stockholm lördag-söndag 26 och 27 november kl 14-17 på Packhusgränd 6 (4 våningar men hiss) i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder ”som förr” på Bischoff och kaka. Konstnären kommer att vara på plats och det blir en liten Artist Talk cirka 15 båda dagarna.

Evas nya bok heter ANDANOM och rymmer många av de bilder, skulpturer som hon också presenterar i utställningen. Hjärtligt välkomna! Är det någon som absolut inte kan i helgen går det bra att komma på fredag 25 nov. kl 17. Då blir det utan Eva och tilltugg… Men konst och bok.

Hör helst av er och meddela när ni kommer. Ytorna är små…

mobil Marita 0706-212220

Eva i ateljén

h1

Traditioner

november 15, 2022

För drygt tjugo år sedan flyttade vi från Visby innerstad till Sundre, drygt nio mil söderut. Där tar Gotland slut, havet har vi synligt på tre håll. Vi var 26 bofasta, tror jag, öns minsta socken, nu är vi 25.

Vi trivs bra här, har nära till varandra och naturen, odlar det som vi behöver under året av grönsaker. Om sommaren träffar vi fler människor än vi kan drömma om. De flesta kommer hit för konsten (hos oss), för naturen och promenader i reservaten, för utblicken över havet vid Hoburgen.

Vi är nära varandra, nära landskapet och nära vår historia, våra traditioner. Jag går dagligen en morgonpromenad över heden. Då hör jag kyrkklockorna. En måndag 8.45? Någon har dött är min första tanke. Jag räknar till nio mellan varje ringning. Någon står i kyrktornet och drar i klockrepet. Ett drag för varje år som personen levat.

Jag går upp till kyrkan, anar vem det gäller.

Jo kyrkvaktmästaren står där i tornrummet. 84 drag blir det. 84 år. Den levande ljusen brinner på altaret och vid dopfunten. Själaringning och tid att sörja och glädjas över att ha fått vara en del av en medmänniskas liv.

Jag är så innerligt tacksam över traditioner som lever vidare. Att vi ännu här på ön har tid att stilla oss, tänka över livet, glädjas över att få vara en del av en stor samhörighet. Måtte aldrig traditionerna här på ön upphöra! Kimbning (när man slår manuellt på kyrkklockan med stenar) vid bröllop, själaringning med ett ring för varje levnadsår. Och så helgmålsringningen kl 18 om lördagarna för att påminna om att nu stundar helg och vila från arbetet. Klockan som ljuder över hela socknen, vår lilla del av jordklotet, dit vi hör.

h1

Framtiden är bara nu, idag. Hos Helga på Sardinien

november 9, 2022

Nästan tre år har gått sedan Jon och jag var hos dottern Helga med familj på Sardinien. Då var i slutet av februari 2020, de första tecknen på en pandemi i Kina sipprade in i Europa när vi bytte flyg i Milano. Så kom nyheter i italiensk TV.

Så mycket har hänt. Två års nedstängning. Sommaren 2021 drabbade en stor brand området där Helga bodde. (Den sommaren brann det på många håll) Tre byar och enorma områden olivträd brann ned. Deras bostad, djur och odlingar försvann i lågorna. Idag är bostaden återuppbyggd, olivträd (små pinnar) planterade.

Hur skulle det se ut?

Marken grönskar på nytt, de flesta nedbrunna träd står ödsligt kvar i landskapet. Det är varmt och extremt torrt i november. Vi badar i havet.

Så kommer första stormen och ett våldsamt regn, blixtarna skär över bergen. Huset skakar och jag inser att de måste skaffa åskledare. Deras hus är ju högsta platsen nu, inga träd omkring. Och en stor vattencistern bredvid….

Efteråt luktar allt eld och sot på nytt. Luften är tung att andas. Vardag, för dem.

Var tredje dag hämtar vi dricksvatten några kilometer bort. Hela byn hämtar sitt dricksvatten där. Gott och rent. Vattnet hemmavid är inte drickbart.

Italien spar på elen. Helgas flickor är små poliser. Varje rum släcks när man inte vistas där. Om dagen går ideligen elen. Svårt med internet. Är nog gemensamt för Europa f n. Utom hos oss i Sverige då.

Jag ser att priserna är desamma eller t o m lägre än tidigare på kafé och restaurang. Annars skulle ingen gå ut längre…

Vi har inte insett i vårt land vad som förestår. Att det faktiskt råder elbrist utanför våra gränser. Att städer släcks ned om natten.

Trots allt. Vi promenerade i 25 gradig värme om dagarna, såg stenåldersgrottor och nuragher intill bostadshuset. Här har man bott sedan urminnes tider. Stadens stora sevärdhet, världens äldsta olivträd sas det, finns inte mer. Det brann upp. Men det nedbrända står ännu kvar och har blivit en ny sevärdhet. En ny stenåldergrotta dök upp i branden när alla träd och buskar omkring brunnit av. 

Tvillingarna som just fyllt fem har börjat på fotbollsträning. Tränaren är glad, det är blandade grupper till tolv år och han har aldrig haft flickor i gruppen. Nu är de alltså två!

Det är vemodigt att resa därifrån. På mammors vid oroas jag. Hur livet gestaltas för våra barn och barnbarn….

h1

Vart är vi på väg? Konst och politik på Venedigbiennalen

oktober 23, 2022

“Where are we going? Towards self destruction with eyes open”

Jon och jag återvände till Venedig Biennalen för att än en gång ta del av hur konstnärer runt om i världen ser på det som händer just nu och vad som väntar oss.

Och efter de politiska valen i Sverige och Italien känns årets Biennal så fruktansvärt förutseende. Temat Milk of Dreams för oss in i sagans och drömmens värld dit vi gärna flyr när allt omkring är kaos. I rum efter rum avslöjas samtid med miljökatastrofer som ödelagda hav, nedbrända skogar, människor på flykt från översvämningar, torka och ohållbara temperaturer för mänskligt liv. Antroposcen, det mänskliga livets slutskede med Artificial Intelligence som tagit över våra tankar, drömmar om ny teknik som kanske ändå kan rädda… Tillbakablickarna till 1920-talet och Weimarrepubliken och nazismens stöveltramp som närmar sig, hungersnöd och skenande priser, brist på det mesta och samtidigt gangstervärldens och finanshajarnas giriga nöjesliv, sedeslöshet, flödande stimulantia. Och konsten, musiken, litteraturen, arkitekturen, filosofin som knivskarpt beskriver vad som komma skall. Som alla förnekar till dess det är försent…

Åk till Venedig, (Biennalen pågår till 27 november) och se vad som står för dörren!

Denna gång besökte vi ön San Giorgio och den kinesiska konstnären Ai Weiweis makalösa installation i svart (förkolnat) glas, en niometers ljuskrona av människo- och djurkranier och inälvor när allt liv släckts ut. Eller hans legorepliker av kända konstverk ur historien som är så nära det furiösa livet på 1920-talet. Det avslutande verket är Edvard Munchs Skriet med den mänskliga fasan på bron och med Ai Weiwei själv, desperat och naken, i bakgrunden.

Ai Weiweis ljuskrona på San Giorgio
Detalj kranier i svart glas
Ai Weiweis tolkning av Edvard Munchs Skriet i lego

Vi återsåg Anselm Kiefers skildring av dagsläget ut ett historiskt perspektiv i Dogepalatset. Här utgår han från Venedigs historia, från Dogernas usurpation till dagens globala ekonomis övertagande av vårt liv och tankar. Quest scritti, quando verranno bruciati, daranno finalmente un po´di luce. När vi bränt ned allt, kommer det kanske en strimma ljus. Texten är från den italienske poeten Andrea Emo. Salarna är ofantliga, motiven skildrar människans ofrånkomliga väg mot  krig och förstörelse . Och samtidigt så enastående berättat. 

Anselm Kiefer i Dogepalatset

Den koreanske konstnären Chun Kwang Young har intagit ett av de anrika palatsen vid Canal Grande, Contarini Polignac med enorma skulpturer tillverkade av små trekanter inslagna i mullbärsträdspapper från gamla böcker och handskrifter, ett arbete han drivit under trettio år. Att tillverka papper från mullbärsträdets bark , Hanji, är en mer än tusenårig teknik, (pappren kan vara i tusen år). Utställningen är på sitt sätt essensen av temat för årets Biennal, en tusenårig historia av hantverkskunskap, konstnärskap och det skrivna ordet, vars tid nu är förbi.

Chun Kwang Young Times Reimagned

h1

1 000 gäss i Sundre väntar på rätta vinden söderut

oktober 7, 2022

Elva sekundmeter, nitton i byarna, sydostlig vind. Gäss i tusental har de senaste dygnen samlats på åkrarna i Sundre och väntar nu på att vinden vänder och att de de kan färdas söderut- På söndag?

Lika roligt skådespel varje år, och vilket liv det är! Men förstås inte roligt för jordbrukarna. De äter allt de kan komma över!

Igår en välfylld dag i Visby med bästa Stiftelsen och AU. Så mycket ideer!

Samtidigt två roliga utställningar som jag fick ta del av: Eva Szentiványi på FGK (Gotländska Konsthantverkare och Formgivare) på Hästgatsbacken med utställningen HÄRD. Sparsmakade keramiska former som strävar mot det fulländade. Gå och se!

Klev även in, som förr i tiden, på Konstmuseet som nu tillfälligt tagits över av KRO Gotland och ställer ut Gotländska konstnärer. Öppet och glatt med alla konstnärerna som höll på med hängningen och pratade framtid. Alla VILL ju verkligen att museet åter ska öppna. Vilken fantastisk plats och härliga lokaler Konstmuseet egentligen har! Nu lånas alltså rummen tillfälligt ut till konstnärsgrupper som då får ta ansvar för hängning och vaktning. Och nu är det KRO Gotland som fått låna lokalerna för några veckor.

Det är en underbar, härlig, rolig tillställning, några av konstnärerna med oväntade verk. Lördag är vernissage. Gå och se ni som bor i närheten. Jag är bara så glad att den var färdighängd redan igår så jag fick tillfälle att se och träffa alla!

Judith Decker med spännande bygge

Petter Hellsing

Eva-Marie Kothe

Hoppas nu det nya politiska styret på ön kan hjälpa alla fria professionella konstnärer så att de på nytt får en plats att ställa ut på. Länsmuseet stängde Konstmuseet för tre år sedan p g a problem med ventilationen och eventuell rörelse i grunden (det senare var inte riktigt så, ventilationsproblemen utreds vidare).

Ja flera av dem som nu ställer ut har ju under tiden varit här hos oss. Men en plats i Visby behövs!

En i Körsbärsgårdens styrelse frågade mig för nån vecka sen : ”Vem får årets Nobelpris i litteratur? ” 

”Annie Ernaux”, svarde jag tvärsäkert. Ångrade mej sen. Inte var jag så tvärsäker. Norrmännen står ju på kö, och så alla okända runt om i världen. Men jag återkom inte för att förtydliga mitt svar.

Glad för det nu, och väldigt glad för Annie Ernaux! En kvinnlig Hemingway…

h1

Första oktober – en alldeles underbar dag!

oktober 1, 2022

Efter 5 månader ständigt närvarande på Körsbärsgården (utom 3 dagar för yngsta dotterns bröllop) tog jag ledigt idag! Det är första oktober och vi går in i vintersäsongen när Skulpturparken är öppen dagligen 12-16 och Konsthallen efter påringning.

Vad jag gjort första lediga dagen?

Först skörd på Hamra Vingård med tjugotalet ivriga vinplockare med sina sekatörer i strålande sol. Underbar förmiddag där vi två och två per rad klippte klasar från vinrankorna, jag med Cicci Schelin Seidegård, som kom ända från Visby för att få vara med om detta!

Cicci och jag
vinrankor Hamra
Anna Serner hjälper oss alla

Eftermiddagen i Havdhems bygdegård där Gotlandsmusikens Blåsarkonsert gjort nedslag med sin bygdegårdsturné med ”Operapärlor”. Och där satt vi 12 i publiken och lyssnade på ett helt underbart ofattbart program med stjärnor som förutom Blåsarkvintetten bestod av mezzosopranen Sidsel Eriksen (Det konglige teater i Köpenhamn och Det Jyske Opera) och harpsolisten Clara Heinemann som numera är frilans i flertalet svenska orkestrar. En gång för längesen var jag hennes barnvakt i Uppsala…. Tiden går. Jag for förstås till Havdehem för att än en gång lyssna på Clara och fick så oändligt mycket mer.

Soloharpisten Clara Heinemann

Vi är lyckligt lottade på Gotland med vår fenomenala länsmusik! Tack Dag Franzén, tack Blåsarkvintetten, tack Region Gotlands lilla kulturenhet att ni för ut musik över hela ön och tack också politiken att ni möjliggör detta.

mezzosopranen Sidsel Eriksen från Danmark

Jag är faktiskt alldeles omskakad, överväldigad och lycklig efter en sån här dos!

h1

Skördetid och val

september 8, 2022

Körsbärsgården är öppen fredag -söndag september ut 12-16. Kaféet har litet enklare meny nu men goda luncher utlovar vi. Ännu är spännande utställningar på plats, Lars Olof Loelds lovordade SUB ROSA

(delar av utställningen går i februari till Musee des Beaux Arts i Bryssel tillsammans med verk av Hilma av Klint. Mystik!) Även årets utvalda Mathias Höglund, barnen och de ungas utställning om miljön och temautställningen STADEN.

I helgen är det Charlotte Wierth som finns i Konsthallen, vi är på bröllop på lördag.

Trädgården har aldrig varit torrare, vinterns förråd blir magert. Men fruktträden dignar!

Rubrikerna om miljön haglar i media. På Gotland hade en augustidag högsta temperaturen på 60 år, Östergarnslandet tropiska nätter i en vecka i följd.De flesta i Sverige tycker att det är behagligt, men åker för säkerhets skull ända på Medelhavsresa ”för nu är det äntligen slut på pandemin”. Men hela Medelhavet är enligt rubrikerna ”Ett sjukt tillstånd av marin värmebölja” med vattentemperaturer av dryga 30 grader eller mer hela sommaren. Fisken dör liksom plankton och koraller.I Frankrike stängs kärnkraftverken ned då det inte längre finns vatten att kyla. I Italien saknas vatten i den livsviktiga floden Po och skördarna äventyras. Olivoljan hotas liksom vinskördarna. Det är för torrt och varmt.

I värmeböljornas Sydeuropa med temperaturer på 40 grader och över råder brist på el. Hela sommaren har luftkonditionering varit nödvändig, nu minskar gasleveranserna och många tror på en svår vinter med stora besparingar. De flesta EU-länder inför restriktioner både för det offentliga och för privatpersoner, max-temperaturer inomhus, nedsläckta städer. Undantaget är i i Sverige. Miljöfrågan har fram till nu varit en lågt prioriterad fråga, miljöpartiet raljerar de flesta partierna med och vill helst slippa samarbete. Trots att Sverige hade sin Earth Overshoot Day redan 3 april 2022. Det var då vi hade konsumerat vår del av jordens resurser. Och konsumtionen stiger i rask takt… Levde alla som i Sverige skulle det behövas 4 jordklot för att förse oss med det nödvändiga. Som tur är hör Sverige till undantagen. de flesta andra länder konsumerar mindre. Vi tillhör värstingligan på klotet.

Vår hushållsekonomi kräver kärnkraft, ja även socialdemokraterna är inne på det spåret. Varför avstå från alla små guldkanter? Kärnkraftsavfallet får väl efterkommande generationer hantera… Onekligen ett spännande om än hotfullt val på söndag!

h1

Lyssna till ljudet när jorden vänder…

september 3, 2022

”Lyssna till ljudet när jorden vänder” uppmanar en utställning på ett av Japans främsta konstmuseer MORI utanför Nara.

Uppmaningen kommer från Japans idag främsta konstnärer och blickar både bakåt mot den tidigare vändpunkten efter andra världskriget, GUTAI, och framåt, till livet efter pandemin och av miljökatastrofer kaotisk värld. Deltagande konstnärer är Japans främsta med Yoko Ono, Sadaharu Horio, Akiko Horio och Naito Masatoshi i spetsen men även andra utövare världen runt. 

Utställningen presenteras i en underbart vacker volym och jag längtar omedelbart dit för att åter få ta del av mystiken och enkelheten i den japanska livsfilosofin. Men livet är inte längre så enkelt. Resandet till platser på andra sidan jordklotet känns som en svunnen tid. Jag får nöja mig med att ta del av texter och bilder fulla av visdom.

Temat minner om den lilla enkla utställningen här i somras utformad av avgångsstudenten Anna Gäfvert från Konstfack. Lyssnar på myrstack hette den, de flesta verken var formade i ett naturreservat nära hennes hem i Stockholm.

Till min förvåning och stora glädje är vi omnämnda i boken: We would like to express our sincere gratutude to the following institutions and individuals for their generous assistance and contributions in the realization of this exhibition, står det med Körsbärsgården omnämnd som enda europiska institution/personer ibland alla asiatiska och amerikanska museer.

Jovisst vi har genom åren haft en förkärlek till Japan och Gutai. Senast i samband med Akiko Horio-utställningen hade vi också besök av två av curatorerna inför den planerade utställningen som vi försökte ta hand om på bästa sätt trots språkförbistringen.

Väldigt glad över uppmärksamheten!

Om GUTAI trots de hemska krigserfarenheterna såg positivt på framtiden och nyttjade allt runt omkring som material för att kunna verks konstnärligt, är dagens konstnärer mer pessimistiska, tror inte längre på att människorna på jorden kommer att överleva i den miljöförstöring som nu äger rum. Och än en gång går man tillbaka till att återanvända det som finns omkring, bland andra presenteras ett enastående måleri  av Kanazawa Sumi  som rymmer väggarna i ett stort rum format av tidningspapper som bemålats i mörka skimrande natthimmelstoner. Förgängligt. Kanske håller det utställningen ut.

Citatet är förstås hämtat från Yoko Ono. Vi bör alla lyssna till naturens ljud. Först då inser vi.

Sadaharu Horio
Sadaharu Horio

Här på Körsbärsgården är nu öppet fredag-söndag. De flesta har stängt men vi har många besökare, gotlänningar och tillfälliga turister. Merparten kommer från Tyskland, Holland och Danmark. Fin tid!