h1

Vår med förhinder

mars 7, 2017

Hur kunde allt förändras så snabbt?

Plogbilen har kört fler gånger de här senaste dagarna än under hela vintern. Snö men idag plusgrader, blåsigt. Lärkan borta.

Debatt igår om Storsudrets framtid i Vamlingbo bygdegård. Frågan, Ska Burgsvik få vara kvar som ”Serviceort”, kommer skolan att finnas kvar, biblioteket, räddningstjänsten? Om detta gav politikerna inget svar. En sammanfattning av Jan Larsson om detta finns på Storsudret nyheter och min facebooksida.

h1

Lärkan är här – det stormar kring kulturen

mars 5, 2017

Igår var en stilla solig morgon. I trädgården drillade lärkan i skyn!

Nu halv storm, det förvarnas om regn (snö?). Sju ”starurar” ska till innan det är stabilt vårväder.

Nu är debatten om kulturens prioriteringar igång i Gotlands Tidningar.Kulturnämndens ordförande Filip Reinhag svarar på mitt inlägg från tidiga februari och liksom Lennart Lindgrens. Vi gavs tillfälle att replikera. Reinhag (S) är för organisationsförändringen att lägga ned Kulturnämnden och kultur- och fritidsförvaltningen. ”Det är en del i arbetet att nå en ekonomi i balans”, hävdar han. ”Gotland är en av de kommuner i landet som satsar allra mest på kulturen”.

Jag tror inte att det är kulturen som man ska dra ned på i ekonomiskt kärva tider. Snarare tvärt om, det är där man bör satsa. För att kunna utvecklas hållbart. Tillsammans.

Och visst Gotland som kommun satsar mycket på kultur i jämförelse med andra kommuner av motsvarande storlek (t ex Örnsköldsvik med lika många invånare som ön). Men andra kommuner har inga länsfunktioner, inget länsmuseum, länsteater, länsmusik… Vi har landstingsfunktioner och är en region. Och därmed spelar vi i en annan division, både vad gäller statligt stöd och åligganden. Där är ön befolkningsmässigt minst och kulturbudgeten näst lägst.

Länen och regionen söker stöd av staten i något som heter samverkansmodellen. I år fanns utöver det ordinarie anslaget, 30 extra miljoner som särskilda utvecklingsbidrag.

Det sökte inte Gotland, ”statens information kom så sent” menar öns kulturstrateg. Men andra län hann söka. T o m lilla Blekinge som  normalt får minst.

Ja starurarna (bakslagen) drabbar också kulturen. Och jag längtar efter vår också där!img_8364

 

 

h1

Vår!

mars 1, 2017

I mars då är det vår!

Idag åt vi upp den sista brysselkålen från landen. En omgång savoykål står kvar, mycket brysselkål och en massa grönkål. Det bör räcka till allt börjar om igen… Om det nu inte blir kallt i mars så har kronärtskockorna överlevt utomhus och då kan de gå igång tidigt… Påskliljorna knoppasimg_8362

Såg små blåsippeknoppar, aprikosens rosa knoppar börjar anas, massor av nytt fågelkvitter i buskar och träd. Borde plantera tomatfrön men det får bli imorgon.

h1

Att leva här och nu Marina Abramovic´

februari 28, 2017

Performancekonstens största artist är i Sverige, Marina Abramovic´. Hon ställer ut på Moderna museet i Stockholm och deltar just denna vecka själv i ett alldeles nytt körverk i Skeppsholmskyrkan.

Få konstnärer har väckt så starka känslor och reaktioner. Med sin egen kropp som primärt material har hon gjort ett otal föreställningar, riskabla men också fysiskt och mentalt krävande där publiken ofta varit medaktör.

I The artist is Present på MoMa i New York 2010 satt hon exempelvis tyst vid ett bord, intensivt betraktande en och en av besökarna, fem timmar om dagen, sex dagar i veckan under tre månader.

Ofta är föreställningarna våldsamma, som när Abramovic med ett rakblad rispade en femuddig stjärna på sin mage. Eller lade sig i en stjärna gjord av träspån indränkt i bensin och tände på. Den gången kostade konsten henne närapå livet, syret tog slut hon blev medvetslös. Först när elden slickade hennes ben reagerade publiken och lyfte ut henne.

Hon är absolut hängiven konsten. Kanske ser hon sina föreställningar som en nödvändig renande chockterapi för att få åskådaren att övervinna sin rädsla. Född i det forna Jugoslavien, fostrad i järnhård disciplin av föräldrar som var hängivna Titopartisaner ser hon barndomen som djupt olycklig och samtidigt som en förutsättning för sin konst och förmåga att uthärda.

På Biennalen i Venedig satt hon i Balkan Baroque på ett berg av blodiga koben minnande om dess etniska utrensning och försökte förgäves skura ren den stinkande högen. Krigets fasor och obönhörlighet återkommer, i Count on us står en kör av svartklädda barn och sjunger FN:s hymn anförda av ett skelett.

På Moderna museet kan vi nu ta del av 120 verk; filmer, videoinstallationer, foton och Art Performances utförda av personer som lärts upp av konstnären. Fyrtio års liv passerar revy, i flera verk är livskamraten Ulay med. Genom hypnos och meditation utforskade de varandra och reste runt i världen som varade i tolv år. Det sista gemensamma verket Great Wall Walk startade de i var sin ände av kinesiska muren. De möttes efter nittio dagar och skildes då för gott.

Draglådor i ett av rummen är fyllda med skisser och anteckningar. På en lapp läser jag

…During the life we have to die, literally and metaphorically, in order

to know what it´s all about.

Then we can go through proces of life free from fear of dying.

We have to live our life here and now

Every day is the last day.

På något sätt är den anspråkslösa hälsningen nyckeln till hela konstnärskapet.

h1

Om att samverka kring konst och kultur

februari 5, 2017

Staten bidrar med knappt 23 miljoner till kulturen på Gotland. Det är vid sidan av Blekinge det minsta anslaget i landet. Förr beslutade staten över länsmuseets, länsmusikens och länsteaterns anslag. Övriga, som Romateatern, BAC, professionella utövare och föreningar sökte egna medel.

Det kan de inte göra längre. Sedan några år betalar staten ut en klumpsumma som regionen själv fördelar.

Förklaringen är, att man där anses ha bättre förutsättningar att se det nyskapande, att kunna satsa på variation, kvalitet och förnyelse. Kulturskaparna ska kunna få stöd ute i regionerna för att utveckla sitt konstnärskap. I år finns direktiv att pengarna ska gå till konst i svaga regioner och till kulturell infrastruktur och digitalisering. För detta har staten avsatt 30 extra miljoner. Gotland sökte inga och fick heller inte några sådana pengar.

I höstas sjösattes en ny Kulturplan för ön. Det är en bra plan, annorlunda från tidigare i sin satsning på kvalitet och på just det som staten efterlyser.

Tyvärr följer varken kulturbudgeten eller regionens ansökan om medel riktigt den egna planen. Gotland satsar på länsinstitutionerna. Sen tar det slut. Det finns en förklaring, det kostar. Gotland saknar ekonomi för att leva upp till den egna beslutade kulturplanen. Hälften av anslaget brukar komma från staten och följaktligen har ön inte heller råd att ta emot mer för då kostar det också mer ur den egna kassan. Kvalitet och förnyelse får vänta. Nyskapandet likaså.

Ändå är statens direktiv tydliga. Det finns extra pengar för att länen ska kunna satsa på de professionella, förnya, göra konsten och kulturen tillgänglig på hela ön.

Sökt har man gjort i andra län, 13 län/regioner har fått extra medel. Men Gotland avstod.

”Det var dåligt att statens information kom så sent” tycker öns kulturstrateg Catrine Wikström, ” Vi har inte blåst upp de här områdena.”

Kanske hade det räckt att berätta för ledning och politiker vad det bantade kulturanslaget skulle innebära?

Gotland behöver pengar till kulturen, inte minst från staten när sådana finns att söka. De professionella kulturutövarna behöver stödjas för att våga gå in i nya idéer och projekt, annars lämnar de ön. Landsbygden blöder när det mesta sker i Visby.

Får kulturen gehör när dess förvaltning och nämnd upphör, när besluten ska tas på ledningskontoret? Blir man bättre på att samverka?

Eller finns ingen kvar då att försvara kulturplanen?

img_8242

h1

Bantad landsbygd – är det framtiden?

februari 3, 2017

Om trettio år kommer Gotland vara en ”skräpyta”. Det har professorn och framtidsspanaren Kjell A Nordström fastslagit. ”En plats för tre alkoholister, några barn och knäppgökar”. Utan framtid. Uttalandet har sannerligen fått genomslag: i rikspress och på ön, i ledare och debattartiklar. Vår regionstyrelseordförande Björn Jansson är sårad och avfärdar honom som okunnig om ”verkliga Gotland”. Men tänk om Nordström får rätt? Kan vi göra något för att ändra på förutsättningarna? Och inte bara avfärda med att det är han som är knäppgöken.

Alla vill inte bo i Stockholm. En del väljer landsbygden. Säkert också i framtiden om möjligheterna finns. Ön kommer säkert att fortsätta vara ett attraktivt besöksmål med sin natur, kultur och goda mat. Men villkoren för detta måste vi skydda. Nu.

Det räcker inte med att vara uppkopplad. Förutsättningarna för att bo på hela Gotland måste våra politiker värna om. Vad ger mest effekt för pengarna, vad gör bäst nytta för flest? Är det skola, bibliotek, räddningstjänst, kollektivtrafik och smidiga tjänstemän? Eller kryssningskaj och trettio veckors väntan på bygglov?

En nedläggningshotad skola i Burgsvik kan tryggt leva vidare i fyrtio år till priset av kryssningskajen, dess räddningstjänst och lilla bibliotek är nästan försumbara utgifter i regionens budget. Kollektivtrafik för alla delar av ön borde vara en självklarhet men är det inte.

”Vi unga vill bo kvar på landsbygden!” skriver Landsbygdspartiets ungdomsförbund i en insändare idag. Det finns faktiskt en sådan rörelse idag som Nordström och i viss mån också Björn Jansson ignorerar. På den gotländska landsbygden startar man egenföretag och klarar sig själv. I många avseenden blomstrar en ort som Burgsvik. Men utan skola och bibliotek? När bussturerna blir färre och allt släcks ned?

Nordströms tes bygger på den amerikanske forskaren Richard Floridas om det urbana tävlandet, att vara attraktiv och vinna folk, företag, investeringar till sin stad. Sverige är bra på det här. Vi ligger bland de främsta i världen. Stockholm växer snabbare än Kina meddelade han stolt.

Han glömmer i hastigheten att landsbygden är en förutsättning för försörjningen av städerna. Att båda behövs. Så är det också på ön. Det är i Visby allt ska hända. Men Visby är beroende av hela Gotland.

Så kanske idé för öns politiker att tänka om innan det är försent.

Är det Gotland som skräpyta vi ser om trettio år eller ska vi investera i att hela ön får fortsätta att leva? Valet brådskar. Kanske måste vi i framtiden tänka om och avstå från kostsamma investeringar, som kryssningskaj, och välkomstcenter och istället göra som i Norge: Ta hela ön i bruk. Ge barnen möjlighet att gå i skola där de bor, låta lamporna fortsätta att lysa i landsortsbiblioteken, ge unga och gamla möjlighet att kunna förflytta sig kollektivt.

Valet att bo nära naturen, i orter utan stress, att bruka jorden är också en framtidsvision som Nordström valt att ignorera. Både Burgsvik och Visby. Utan kommunal service är det omöjligt. Då återstår skräpytealternativet.ladisdinglu

 

h1

Klara Kristalovas Slott och januariskriv

januari 23, 2017

Januari för mig är en skrivmånad. Liksom februari och in i mars.

Just nu är en bok i vardande om verksamheten här i Konsthall och Skulpturpark, och framför allt barnverksamheten, KonstFörAlla.

Intressant att gå tillbaka de här åren sedan starten 2010 med första bygget. Så mycket har hänt!

Men ibland måste vi lämna vår bubbla här, träffa med konstnärer, besöka ateljéer, se utställningar.

Vi lämnade Körsbärsgården och for till Stockholm för att se Klara Kristalova och utställningen Slottet på Magnus Karlsson Gallery. Nu är jag, som ni alla vet vid det här laget, helt fångad av Kristalova och hennes värld, nästa besatt. Utställningen är väldigt berörande, storslagen. Och fint presenterad! Beundrade själva slottet som är svart träkonstruktion, ett torn, ett berg, en kropp som jag tror gjorts av Peter Ern. Fint att vara två när idéer ska förverkligas… (Det finns en skiss i tusch på hur Kristalova tänkte installationen på den stora grå entréväggen). Man kan se utställningen som en helhet, hallucinatorisk, en motivvärld som är både sagans värld och mardrömmarnas (DN:s Bo Madestrand liknade Kristalovas iscensättning verk av den medeltida konstnären Hieronymus Bosch). Men verken är också starka en och en, med ömsom rörande berörande uttryck, ömsom frånstötande, vilda. Hade gärna tagit med hela ”Slottet” och ställt ut permanent i Skulpturgalleriet. En ny skulptur har vi förvärvat, ni får se till sommaren!

Men det var mycket annat keramiskt i gallerierna: Susanne Larsson med Medusas flotte på SPG och Sara Möllers Orientering på Domeij Gallery, som flyttat från Hudiksvallsgatan till Luntmakargatan 52. Absolut värt en omväg dit!

Roligt att se var annars Andréhn-Schiptjenkos utställning med Martin Jacobson, en på sitt sätt helt absurd inscenering med dryga fyrtiotalet oljemålningar, akvareller, collage, föremål i keramik. Eklektiskt, bitvis ointressant men makalöst i sin presentation av klassisk salong med bilderna tätt, tätt i rad på rad. Gå dit!img_8122

Och vad händer efter några intensiva Stockholmsdagar och alla dessa möten? Jag blev dunderförkyld och hamnade i sängen i nästan en vecka. Dyrbar tid som försvann. Nu stundar snart nya Stockholmsdagar. Men skrivandet går också bra, solen skiner då och då, det är plusgrader, talgoxen har bestämt sig för att det är vår och snödropparna blommar!