Guldbröllop – vi? Och Frieze London roligaste konstmässan av alla!

Jag förknippar guldbröllop med två väldigt gamla människor omgivna av hav av blombuketter och en palm.

Till åren är vi förstås men känner oss inte särskilt gamla till sinnes. Och i femtio år har vi varit gifta. Utan att ha varit på bröllopsresa.

Nu tog vi igen det med besked, hälsade på gamla vänner kors och tvärs. Och såg en massa konst!

Frieze Art Fair i London har under ett decennium varit en höjdpunkt för samtidskonst och oftast har gallerierna och de stora museerna hakat på med ambitiösa presentatoner av de ”Stora”. Med pandemin blev det uppehåll några år men nu är allt tillbaka.

Vi for dit och mötte av hejdlös eufori. Visst har människor saknat det kreativa, fantasien, uppfinningsrikedomen hos alla de unga som nu stått hemmavid i ateljen i avsaknad av utställningsplatser. Ekonomin och världsläget har gjort att många gallerier slagit igen och att de stora museerna varit stängda och nu har ekonomiska svårigheter att öppna på nytt. Så även i London. Till och med vårt gamla hotell sedan 30 år har gett upp.

Men glädjen, allvaret, påhitten på Frieze var som förr!

Utmärkande i år var att flera av utställningsrummen var helhetsupplevelser, den presenterade konstnären med sina verk gick igen på golv och väggar i en i vild frenesi. De keramiska alstren hade tappat kontakt med verkligheten och flödade ut i färg och abstraktioner.

Galleriväggar kunde vara fyllda av teckningar, akvareller, anteckningar. För att sedan uppepå detta visa enstaka större verk i olja.

Damien Hirst hade övergivit sina djur i formaldehyd och mönsterverk av fjärilsvingar och visade orgier i trädgårdar och ängar fyllda av vår och sommarprakt! Oljefärg i överflöd!

Naturligtvis visades många etablerade konstnärer av galleristerna (t ex svenska Jockum Nordström och vår Klara Kristalova av två gallerier). Det typiska för Frieze är ändå de unga, 80- och 90-talisterna, de som ännu inte riktigt slagit igenom. Och så undertonen GLOBAL WARMING

För oss några dagar i ren glädje. Nu fyllda med ideer inför vad som framgent kan hända på Körsbärsgården!

Konst i London och i Stockholm

Vi vänder blad, 2020 står för dörren och vi har massor av spännande idéer inför den nya säsongen!

Efter helgen sista två utställningsdagar packade vi ihop, återbördade till konstnärerna och for till London och Frieze. Det blev fyra givande dagar i soligt sensommarväder!

Frieze Masters är en blandning av antika ting och väletablerade samtidskonstnärer. Som vanligt hade Axel Vervoordt den mest inspirerande montern med spännande verk av Gutaimästarna, Masatoshi Masanobu och Tsuyoshi Maekawa koreanen Yun Hyong-keun som han visade på Palazzo Fortuny under årets Biennale i Venedig,  och en väldigt fin Gunther Uecker (Zero-gruppen).

Tsuyoshi Maekawa

Cy Twombly fanns där, liksom Alberto Burri och en fantastisk monter (Gio Marconis) fylld av en annan favorit, Louise Nevelson, som nyligen i liten utställning kunde ses på Moderna i Stockholm. Och så allt det där andra, en blandning av antika skulpturer, tre intakta elefantfågelägg från 1600-talets Madagaskar, ett fragment från Genesis 4:1-23 från den tidigast kända bibeln på hebreiska och på  sex polerade stenyxor från skandinavisk Neoliticum (3000 -2000 f Kr).

Cy Twombly

Alberto Burri

Louise Nevelson

På Frieze London påföljande dag var salarna betydligt stökigare, glammigare och förstås väldigt roliga! Mest slående var fokus på miljön, hållbarhetsfrågorna, de ungas revolt. Här fanns inte tillstymmelse till förra årets plastbestick och glas vid matställena. ”Spar din papperskopp, då får du gratis kaffe nästa gång”, var mottot!

Mycket av det vi såg under kommande utställningar handlade om detta, om de unga rebellernas intåg. Greta Thunbergs lilla bok fanns överallt till försäljning!

Ida Ekblad, lovande ung norsk konstnär har vi mött tidigare år här, också Mamma Andersson, Klara Kristalova och Jockum Nordström från Sverige  fanns med, här representerade av internationella gallerier.  Oscar Murillo på David Zwirner var en tydlig representant för det som gäller idag, mycket måleri i  starka färger, eller El Anatsui (Jack Shainman Gallery) föregångaren till återvinning i konsten och i hans fall är det urklipp från konserver och kapsyler, Europas sopor dumpade i Ghana, som gäller. Videos lyser nästan helt med sin frånvaro nu.

Oscar Murillo

”Buy Art from living Artists, the dead ones don´t need the money”, löd budskapet.

Vi gick vidare till de ännu yngre, Moniker Art Fair som flyttade från Shoreditch till mer etablerade marker vid King´s Road. Här fanns förstås förra årets stora stjärna på Körsbärsgården, gatukonstnären Pure Evil med jättelika ”décollage”, sönderrivna affischer med Street Art och tags. Vi vill ha! Mycket på Moniker handlade om miljöförstöring och om Brexit, om hur barnen och de unga slåss för rättvisa, mot demonerna (vi vuxna) som inget ser, inget förstår. Alice i Underlandet ligger bortglömd på lekplatsen, vi vuxna har skapat mardrömmar ofantligt mycket större.

Pure Evil

Spännande  är att följa konstnärskap i riktigt stora utställningar. På Royal Accademy har vi genom åren kunnat följa samtida konstnärskap som Ai Wei-Wei, Gerhard Richter och Anish Kapoor. Nu var det Anton Gormley som intog hela paradvåningen.  

Anton Gormley

På väg till och från London mellanlandade vi i Stockholm och såg två verkligt spännande utställningar, Andrehn-Schiptjenko visar just nu ”vår” Cajsa von Zeipel (återkommer om henne) och Magnus Karlsson Gallery har disponerat tre av de stora salarna på Konstakademin och visar Sara Vide-Ericson. Båda unga, oerhört egensinniga, starka. Gå och se!

Cajsa von Zeipel

Cajsa von Zeipel

Sara Vide Ericson