Glace-au-four

Glass på nyårsafton utan glassmaskin innebär att lägga glassmet i frysen och röra varje timme. Om man dessutom tänkt sig glace au four med olika bärsorter i glassmeten gäller det att göra allt i rätt ordning och ha koll på frysningen. Jag springer varje timme ut till frysen (i ett uthus en bit bort). Noterar nu strax före midnatt att frosten släpper på marken och att det börjat blåsa. Glassen artar sig…

Rimfrost och domherrar i väntan på 2009

En (!) sommargäst har tillbringat julhelgen i Sundre. Övriga hus står tomma med isrosor på fönstren. Barnen kommer och går, vi lyckades samla alla utom ett 27 -28 december. Ännu en gång har vi gjort färden upp till Visby för att äta kalkon hos andra delen av vår ”extrasläkt”. 20 runt bordet och en kalkon på 9 kilo. Vackert jullikt i stan trots avsaknad av snö. Men det var rimfrost när vi reste hem i natten…

Nu har äldsta dottern rest för att se på sin brors nyförvärv i Rute, ett ”fältsjukhus” på sådär 400 kvadratmeter (med bergrum) och alla bekvämligheter, strandnära med 1,5 ha tomt. Priset? Lågt. Militären lämnar sina anläggningar på ön.

 Skinkan är slut, sillen likaså. Idag lämnade vi dottern vid bussen och handlade inför nyårshelgen. Ingen julmat dock.

Annars stilla dagar med långa promenader, läsning, litet TV (Selma Lagerlöf); har läst om Gösta Berling för 3? gången.

Domherrarna har hittat fågelfröna!

Jultraditioner

Ingen högtid är så fylld av traditioner som julen. Fast ibland bryter man dem och genast uppstår nya. Vi har  ”extrasläkt” i Visby. Hos dem äter vi jullunch kl tolv sedan 10-15 år tillbaka. Hela Gottfridssonssläkten och så alla Jonssons. Mycket musik. I år spelade Helga dragspel (Amelie från Montmartre). Vi har ibland varit 30-35 runt bordet. Många bidrar med sin specialitet och julbordet är rikligt! Grishuvudet med äpple i munnen försvann ett år (kanske något barn som inte gillade den traditionen?) Som tur är finns den kokta gäddan kvar ! Förr klubbades gäddan genom isen vid havsstranden (jag var med om det ett år vid Petesviken). Numera beställs den på fiskavdelningen på Konsum.

Innan jullunchen hälsar vi på våra tidigare grannar i Visby, Erik och Lena. Egentligen började det kvällen före julafton för 30 år sedan, när vi var nya på ön, hade kokt skinkan, lagt barnen, klätt granen och var tämligen trötta. Då gick vi över gatan till grannarna. Lena bakade pepparkakor och hade ännu sin skinka i ugnen. Så drack vi malvoisie och de fick ett pepparkakshus av oss. Ibland bytte vi böcker. Nu är kvällstraditionen förbi men vi tittar ännu in till dem på julafton. Erik fyllde 90 i höstas!

Kanske håller vi på att skapa en tradition med julklappsutdelning hos sonen i Bro? Det är där vi är sedan vi flyttade från Visby. Förr gick vi också sent om kvällen till den andra delen av ”extrasläkten” och drack champagne och visade varann de bästa julklapparna. Men den traditionen bröts förra julen (de fick barnbarn) Nu åker vi hem till Sundre.

Jullotta i Sundre. Levande ljus i alla bänkar och i malmkronorna. Min vana trogen promenerade jag strax efter sex. Mörkt och stjärnklart. Väldigt vackert!

Igår och idag har vi vandrat längs stränderna vid Hoburgen och Barshage. Sol och alldeles vindstilla. ”Adventsvädret kommer sent iår” sade en av grannarna som var ute i samma ärende. Höststormarna stillnar till advent, sen är det lugnt och stilla. I år är allt försenat. Han var förkyld grannen. ”Drick honungsvatten”, försökte jag. ”Nej salt i hett vatten är bäst när man har ont i halsen” sa han trosvisst. Har aldrig hört om den kuren förut.

Tusen sidensvansar i äppelträden vid Skoge. Där hänger äpplena ännu kvar  på grenarna!

Dan före dan!

Dan före dopparedan. Julklapparna,  nästan, inslagna. Skinkan är kokt och griljerad och det finns spad till doppat. Köttbullar till yngsta tösen. Pepparkakoran blev så där. Handlade en del på affären men några grisfötter till mig blir det inte i år, det förser de små ICAhandlarna inte kundkretsen med.

Förr for vi i mellandagarna till Jons moster, tillika gudmor, i Småland. Det godaste var hennes krov, peling, som hängde ovanför spisen torkad.  Vi frågade aldrig hur hon gjorde och nu är det för sent. Underbar var den. Övrigt kött låg i saltlag på verandan. Vi gick ned och hämtade det som skulle tillredas för dagen. På nyårsafton gräddades gorån. Vi blev aldrig klara till tolv men vad gjorde det? Långsam mat. Ett annat liv.

Yngsta dottern har kommit, granen är klädd i sparsamt silver och vitt. Jag fick efter övertalning sätta dit en liten röd glasstjärna.

GOD JUL ALLA!

Lussebullar och pepparkakor och ett stiligt 50-talskök

Konstigt julväder, sol + 7 grader och nu blåser det upp till kuling. Gick ut alltför sent, har bakat lussebullar och pepparkakor till den hemvändande familjen! Här är det Signes pepparkakor som gäller, starka saker med mycket ingefära, nejlikor och cederolja. Ingen kanel. Jag hittade receptet bland matrecepten som låg kvar här när vi flyttade in.

Jag lovade kopiera Danne Carlsson artikel om hamnarna och skattfynden i Sundre till några av dem som var med på kalaset, bra julklapp eftersom jag för första gången på tio år inte har en nyskriven bok (kommer först 28 januari). En av mina manliga (ensamstående) grannar bor med utblick över havet i söder, bara potatisåkern framför och så havet! En smal grön gräsgång leder upp till huset på höjden. Han bor vackrast av alla. Hans kök hör till yngsta dottern Agnes favoriter; orört otroligt välskött 50-tal i ljust grönt. Neonljus i taket. På vedspisen kokade potatisen. Stekpannan väntade. Jag tänkte mig en fisk men nu skulle det bli korv. Varmt och skönt i spisvärmen.  På en stol låg en nykomling. En gul-röd-grå-vit katt.  – ”Vildkatt, han kom för några månader sedan. Det tog två månaders trugande med mat innan han gick in.”

Skönt att han har en katt igen. Den förra tog örnen, på tomten. Han saknade katten mycket men ville inte ha en ny. Var väl rädd att bli av med den också. Kanske är det inte samma sak med en vildkatt. Den är nog mer på sin vakt, också med örnar.

”Prästens hår” heter lussekatten. Det var länge sedan prästerna hade sånt hår…

Vivaldis fyra årstider och ”levande” ljus

Kyrkvärd med min granne Vanja. Det har varit en stilla och solig dag och jag tänkte litet hädiskt att det var synd att det var gudstjänst i Sundre en sån vacker dag när alla borde vara utomhus. Promenerade dock både före och efter kyrkan (det hann förstås bli mörkt, himlen var ett eldhav när solen gick ned i det ultramarina och jag hade vissa svårigheter att se vägen). Vi var 18 i kyrkan också, precis som på kalaset igår, men olika personer.  Erland Weibust spelade fiol. Fint till julpsalmerna men bäst var ändå Vivaldis Quatro Stagione/vintern. I år är det Sundre som har julotta (juldagsmorgon kl 7) och fyra av oss kyrkvärdar behövs; det är många ”levande” ljus som ska tändas!

Apropå levande ljus: Fick ett sms om att Horace Engdahl lämnar posten som ständig sekreterare i Akademien till Peter Englund. Jag trodde man just var ”ständig”. Intervju om och av Peter Englund finns på hans blogg, dvs Peter Englund intervjuar Peter Englund om uppdraget. Så kan man också göra. Om man anser att det inte är tillräckligt med de  vanliga presskanalerna.

Maken som jag inte trodde googlade särskilt mycket hittade en stad i Canada som också heter Sundre. Sundre, Alberta 2300 invånare (hundra gånger större än vår socken). ”Tourism is growing” står det på deras hemsida…

Här också. Vi fick bygglov för vår konsthall och skulpturpark! Vilken julklapp!

Julkalas!

Idag har vi haft vinterkalas i Sundre. Middag vid lunch (för några år sedan när några ännu mjölkade ville de helst gå bort innan mjölket och så har det fortsatt även sedan mjölkkorna försvunnit). Vi brukar börja med bischoff utomhus men idag blåste marschallerna ut och det var ingen riktig mysstämning på terassen. Hade glömt be dotter Helga ta med säckpipan, den gör sig bäst utomhus. Vi var 18 vid bordet, trångt, men vi slapp sitta i två rum som när vi förr hade kalas. Många rätter, har lagat mat i två dar. tre kakor till desserten var populärt. Litet stämning av Babettes gästabud…

Härligt att kunna träffas (nästan) alla i socknen och äta tillsammans. Det stora samtalsämnet var en artikel i museets årsskrift, Gotländskt Arkiv, som handlar om förhistoriska hamnar i Sundre och skattfynd. ”Tänk om man fick förflyttas under några dagar till vikingatiden och gå omkring här då” drömde min bordsgranne. Den andra berättade när han som pojk var med vid en utgrävning i Sundre kyrka och hittade en underjordisk gång. ”Men så kom museichefen och den täcktes för. Utgrävningspengarna var slut. Vi hade gärna fortsatt gratis. Men det fick vi inte.”

Stenvastarna längs vägarnas röjs och lagas, här blir så vackert. Hoppas det finns möjlighet att ta fram järnåldersgårdarna som ligger insnärjda i slånbärssnårenoch resa skeppssättningen där stenarna rasat åt alla håll. En jul för några år sedan fick socknen en verklig julklapp, några ungdomar hjälpte till att röja träd och buskar och fann en stor vikingatida silverskatt i ett kaninhål. Alla var med när skatten förvisades och pressen kom.

Här har hittats en del förhistoriska fynd tidigare. Signes (min företrädare här på Körsbärsgården) bror fanns ett tungt vikingatida guldarmand när han installerade vatten i sitt hus… Ibland under mina vandringar träffar jag på medeltida huggen sten efter trappgavelhus. Gunnar Svanström nämner 7 i en inventering han gjorde på 40-talet. Jag har hittat ytterligare två medeltida stenhuslämningar. Jag säger som min granne: Skulle gärna titta in i förhistorien och se hur livet var då..

Ett julklappstips: Jean- Marie Gustave Le Clézios Öken. Har precis läst ut den, en fantastisk beskrivning av hettan, torkan, vidderna, människorna. Köp den!

Gammal kärlek och om att ligga på marken och kyssa blommorna

Igår var ingen bra dag. Med postfröken kom efterskatt (MYCKET) och besked från författarförbundet och fotokopieringsfonden (INGET). Det är som det brukar vara, men kul är det inte. (Enda gången jag fått stipendium var när jag fick pris från Svenska Akademien. Som om det hänger ihop…)

Att åka till affären är en riktig utflykt! Storhandel till kalaset i morgon och besök hos Regina på seniorboendet (se 21 november). Hon är väldigt pigg, promenerar varje dag och längtar efter att den nya byggnaden i markplan ska bli klar (alla är utlovade egen uteplats, där ska hon odla och sola!)  ”Jag är ju äldst (snart 94) men det verkar inte så. Det är bara en jag kan prata med. Och hon somnar hela tiden.”

Hon har flyttat sängen mot fönstret så hon kan se solen. Alldeles själv! Hon har energi. Är ledsen att hon inte längre kan handarbeta, dagarna går så långsamt. Högerhanden är sned. ”Det beror på mjölkningen” säger hon och pumpar med handen, ”det var jobbigt innan mjölmaskinen.” De gjorde allt ihop hon och maken, högg ved och körde hem om vintern, tröskade på Majstregården. Och om sommaren mjölkades korna i ängarna. ”Det var så vackert, vi hade dem nere vid Rivet (Hoburgen) vid midsommartid,  där var så mycket växter. Jag kunde lägga mig på marken och kyssa blommorna.” Hon berättar om kärlek på Majstre, en av flickorna och en man på södraste gården var kära i varandra (måste ha varit på 20-talet). Men mamman sade nej. Kanske var gården inte tillräckligt fin? Det blev inget bröllop, flickan giftes bort med en annan och pojken gifte sig aldrig. Ett ganska vanligt öde härnere. Nu är de borta. ”Vad ska det bli med Sundre” frågar hon oroligt. Alla har ju lämnat och vi som var så många!

Jag tror det ändrar sig igen. Men alla kommer inte att jobba med jordbruk. ”En underbar plats på jorden är det”, sa vi i munnen på varandra.

På min promenad såg jag att en av sommargästerna får reparerat. En stor hög isolering, bräder och byggsten. Delar av den gamla fint huggna trappan (tidigt 1800-tal?) låg bland skräpet. Undrar om de vet?

Mardrömmar och mediciner

Idag tog jag bilen runt socknen för att hinna lägga inbjudningskort till alla om julfest på lördag innan postfröken passerar. (enda tiden man går till brevlådan) Ibland är det bra att inte vara så många i socknen. Vi ryms alla runt matbordet! Hoppas alla kan komma…

En av mina grannar sade att hon drömde så konstigt: ”Kräken” (korna) rusade upp för backen och störtade in genom hennes glasfönster. Hemma hos kusinen norrut slängdes alla möblerna ut genom fönstren. Såna saker. – Din medicin föreslog jag, det är nog den som får dig att drömma. -Vad äter du? Hon plockade fram en plastpåse med elva(!) burkar. Blodförtunnande. Blodfettsänkande. Blodsockersänkande.  Blodtryckssänkande (4 st) Olika med vitaminer och mineraler(?) Hon får hjälp att dosera. Men ändå. Vem tar ansvar för att att medicinerna fungerar tillsammans? – Ring din läkare, föreslår jag. -Har jag gjort.

Min mamma fick en pacemaker inopererad när hon var 86. Med den följde streptokocker. Och elände. Massor av mediciner; pencillin, blodtryckssänkande, förtunnande, mot kramp, lugnande, sömnmedel. Hon svällde, fick andnöd och vatten i lungsäcken och medicin mot det. Av nya medicinen fick hon kramp och rusade upp, törnade mot möblerna och fick inre blödningar (förtunningsmedicinen?). Ständigt nya läkare skrev ut preparat, hon fördes ömsom till Västerås och Fagersta lasarett , också Uppsala (beroende på hur fullt det var). Hemmavid fick hon hjälp att docera medicinen dag för dag, morgon och kväll. Det var inte alltid hon förstod om det var morgon eller kväll. Åt sömnmedlet till frukost… Sista sjukhusvistelsen fick hon diagnosen ”ålderdomsepilepsi”. – Men hon ser inte, sade jag. -Då har hon nog fått en stroke, vi ska titta på det.

Medvetenheten om att vissa mediciner inte fungerar ihop finns idag. Försök görs att man ska få samma läkare . Men ön är liten, många läkare hyrs in för kortare perioder. Och respekten för sjukvården är stor hos gemene man. Vem skulle våga ifrågasätta, här ute på landsbygden?

Var sin amaryllis fick vi för att vi är kyrkvärdar!

Torbjörn Axelman omhäktades idag och är förd till Kronobergshäktet. Han anklagas för  mordförsök. Den han sköt är utom fara och har fått lämna sjukhuset. Utredningen går långsamt, polisen arbetar ännu med att säkra bevis ute vid Brucebo.

Vedeldning och julrosor

Jag är en vandrare – också när jag är i Stockholm. Igår gick jag från Gamla Stan till Frihamnen (Det auktionerades ut fina, trasiga 1600- och 1700-talsmålningar för 2 000- 3 000 i utrop. Det var fler än jag som såg skönheten i dem och de såldes för cirka 30 000! Alltså inget köp för min del). Så gick jag från Frihamnen genom Östermalm och till Vasastan (min favoritplats Forum nutidsplats för kultur där det säljs böcker till fyndpriser), vidare till kamraten Lena Katarina på Kungsholmen, som för närvarande bor i Stockholm och tillbaka till Gamla Stan. Det tog åtskilliga timmar! Längre än min Sundre-runda… Asfalt, trafik, avgaser, julmusik ur högtalare, neon. Inte mycket utrymme för tankar och reflexioner!

Så är jag åter på ön. Här är ännu milt och stilla med fuktbemängd luft. Så rent, så mycket dofter!  Dagens promenad gick längs regnmjuka grusvägar. Grus har en särskild vinterdoft, mineraler jag inte kan namnet på. På gårdarna eldas med ved och röken förstärks i vätan. Lammen och korna vid granngården står orörliga och tungsinta i leran och ullpälsarnas fräna lukt blandas med eldens. Ingen vind men havet rullar i dyningar och havsbottnens grus och sand rasslar på håll. Grannarna har fågelbord, där är vinterfåglarna! Jag har förstås glömt köpa foder.

Lunchen hämtade jag i trädgården: Japansk kål, purjolök, en liten sallad. Till detta röda linser, crème fraiche och nötter. Julrosorna blommar! Jag plockade in en stor bukett. Ljust grön princesskronor i mitten av vita blad.