Vardag igen?

Jag är definitivt inte van vid så mycket uppvaktning. Väldigt skojigt är det förstås och jag har verkligen flutit med i brev, mejl, facebook, blogg-gratulationer. Och idag kom en bukett tulpaner också! Men jag inser att nu måste det bli vanlig vardag. Har väldigt mycket med boken kvar att göra. Jon gör finfina annonser inför sommaren, Helga bokar in bussresor från Norge, Danmark och Värmland. Det är så lugnt och stilla i januari och det finns verkligen utrymme för att göra en sak i sänder. Så. På samma dag sätter alla igång. Snart måste jag väl börja så frö också?

Snön har regnat bort och här är grönt på gräsmattorna. Ser små snödroppsknoppar litet varstans och idag lät fåglarna annorlunda också. Men vårliga…

Sveriges Radio kom ned och gjorde intervju. Kanske har den redan sänts och finns på Radio Gotlands hemsida?

Medalj i 8:e storleken i Serafimerordens band

Det kom ett brev: Hans Majestät Konungen har behagat förläna Eder Sin medalj i 8:e storleken i Serafimerordens band för betydande insatser som kulturvårdare, står det.

Jag försöker hitta på nätet hur den ser ut. Det närmaste jag kommit är .En av de små kanske. Med Serafimerordens band. Vi får se 7 februari då Kungen delar ut på slottet. Drottningen och Jon ser på. Jon i mörk kostym. Nu har han satt champagnen på kylning. Väldigt roligt förstås!

Det blev inte mycket annat gjort idag. Läste ut Leif Zerns fina bok Kaddish på motorcykel i natt.

Om Kaddish på motorcykel och snålt vinterväder i Sundre

Pulsade med promenadkompisen och hunden på Alvret i blåst och sådär -1 grad igår. Vi blev ordentligt rödkindade och var helt överens att blåst och minus går inte ihop här på ön. Idag har jag inte ens varit utom dörren. Har även glömt fågelbordet. En ensam domherre letade solrosfrön på snön. Men vi brer egen aprikosmarmelad på frukostmackan! Och väntar på blidväder som lär komma från England en av dagarna. Vår ståtliga fikonbuske har fått stammarna avskalade av harar. Eftersom snötäcket är litet har de sökt genom det mesta i trädgårdslanden. Får se hur stor skadan är längre fram.

Jag jobbar ihärdigt med Björn Evensen-boken. Nu är det översättning till engelska av texten som gäller. Känner att jag behöver hjälp. Det är ett långsamt, mödosamt och osäkert jobb…

Läser Leif Zerns bok Kaddish på motorcykel som är en underbar kärleksförklaring till pappan och den lilla familjen på Söder i Stockholm. Fint skriven, underfundig, rolig och just kärleksfull. Vill att han skriver mer!

Januarisång i havsisen

Vi ses inte lika ofta som tidigare jag och promenadkompisen. Det är för halt på vägarna. Hon, som om vintern bor i Stockholm, har ”stockholmsdäck”, utan dubbar. Funkar liksom inte här där ingen sandar eller saltar och där vägarna som långsamt körs upp, plötsligt möter sol och dagsmeja och blir till fina skridskobanor.

Men jag har dubbdäck och for i 40 km till Burgsvik, tog långpromenaden med henne över Valar och havet. Burgsviken är istäckt och havet under sprakar av ostyrigt vatten, En speciell sång ljuder därunder istäcket.

Nu är dagsmeja och sol och vi räknar D-vitaminerna som vi får. Annars sitter vi på våra respektive kamrar och skriver. Hur kan jag inbilla mig att jag skulle kunna översätta texten till engelska i min bok själv???

Rimfrost och sol i Sundre

Sol, -3, gnistrande snö och årets första rimfrost imorse. Dessutom värmer solen litet grann! Det känns som vi bor på en vintersportort! LÅNG promenad idag, nästan två timmar, vi mötte bara en bil och så skolbussen fastän vi till del gick på trafikabla vägar. Mötte även en annan flanör, Storsudrets bibliotekarie, som enligt andra rykten kan ta promenader på 3 timmar! Väldigt skönt i den här ofattbara stillheten. Vi kollade in Helgas och Tobias skidspår som utgår från Kvarne. Ser fint ut, men skidorna gjorde vi oss av med när vi flyttade hit. Vi trodde faktiskt inte vi skulle få tillfälle att nyttja dem. Under åren i Visby, drygt 20, hade vi ytterst få snövintrar och tillfällen. Men även det ändras, klimatet går helt klart mot ytterligheter, det blir varmare och kallare, regnigare och torrare…

Ikväll stilla och kallt. En räv har ”skällt” hela kvällen uppe på alvret, helt nära oss. De lider nog, djuren, av nattkylan; vi ser spår av hundratals rabbis och harar och fåglar (inte minst rapphönsen som boar om nätterna i trädgården). Jag inbillar mig att rapphönsflocken trycker kropparna mot huset om natten för att få litet värme…

”Fragment av undran och saknad”…

Två dagar på Formex i Stockholm, Helga, Jon och jag. För några år sedan öppnade sig en ny värld där på Formex, när vi för första gången skulle köpa in varor till Helgas butik. Nu är det vardag; mycket känner vi igen från förra året. Längtar efter riktigt fina trädgårdsredskap som inte är så dyra att ingen kan köpa!

Nu åter hemma i stillheten. Har börjat med översättningen till engelska av Björn Evensen-boken. Det är faktiskt ganska svårt, särskilt passagerna som han själv skrivit och som jag citerat. Det är ett språk som på engelska känns annorlunda.

Hur skriver man

Jag har snurrat runt i världen med min konst i 60 år för att slutligen landa på en ö i Östersjön. Den ön är som ett vackert fängelse med cellens krav och gåvor till internen.

Koncentration, längtan och oro där allt är fragment, fragment av undran och saknad. Min konst består av undrans fragment.”

Hann inte gå min dagliga promenad förrän vid 4. Och upptäckte att det var rätt ljust. Det går mot vår!

Muramaris innan branden

Yngsta dottern ringde och berättade att Muramaris brann. Vi befann oss på Formex, mässan  för inköp till Körsbärsgårdens kafé och butik. Långt från ön. och yngsta dottern som jobbar i Stockholm var ju inte heller nästgårds. Men av någon anledning läser de utflyttade barnen om ön det första de gör på morgonen. (Snart ringde även äldsta dottern i Skåne för att berätta samma sak).

Muramaris är speciellt för mig. Jag var där på den sista(?) stora festen på den gamla tiden. Johnny Roosvals änka Agneta hade stor mottagning med champagne och jordgubbar på terrassen vid lunch. Fornsalen hade stor retrospektiv utställning om Johnny, året var 1982. Några år senare var epoken historia, Agneta sålde för 1 miljon till en stiftelse som strax gick överstyr. Under de besvärliga åren lyckades jag, som då var länsantikvarie ,ändå få de två unga män som förvaltade stiftelsen, som var tänkt bli ett ”Ungdomsparlament”, att skriva på en byggnadsminnesförklaring av huset och ägorna. Sen såldes fastigheten vidare till en byggmästare och så småningom såldes fastigheten på exekutiv auktion.

Nuvarande ägare har sett till att fastigheten kunnat besökas, det har byggts småstugor för uthyrning och restaurang. Men byggnaden och ateljén som en gång byggdes av Ellen von Hallwyhl och Johnny Roosval har knappast rustats och förfallet alltmer. Sist jag var där, en höstdag för ett och ett halvt år sedan, huserade en tysk musikstipendiat där. Han klagade på fukt och mögel. Gå inte upp på övervåningen, elledningarna funkar inte, sa han.

Vi fotade och skrev om Muramaris för en finsk tidskrift och höll oss till bottenvåningen med fina skulpturer av Ellen och hennes väninna Anna Petréus. Jag fick uppfattningen att stipendiaten ändå var väldigt glad över att få bo och arbeta där.

Och nu är det mesta borta. Kanske går det att återbygga? Det är en väldigt speciell plats.

Vart tar alla bloggare vägen?

När jag började blogga, det är nu tre år sen, följde jag några andra författare, Eva Ström, Bodil Malmsten. Jag börjar tro att alla har givit i nyårslöfte att sluta. Tråkigt tycker jag. Kanske började de före mig, kanske har de tröttnat för att bokprojekten är viktigare.

Idag tog vi 2012 års sista färska tomater i ratatouillen. Tänk ändå att de räcker så länge när man drar upp plantan med rötterna och hänger dem upp och ned… Nu finns bara några matpumpor och litet kål av det färska kvar. Tycker ändå att vi närmar oss självhushållet på för det som man kan odla.

Apropå slut: Boken som jag skriver om Björn Evensen börjar också närma sig ett slut. Texten är granskad av min gamla redaktör (som gått i pension men ställer upp), bilderna är fixade av Helga. Nu återstår nästa dotters arbete med layouten. Hoppas hon får tid…

Att gå är kulturhistoria (enligt dagens DN)

Jag frågade en gång en Venedigbo efter vägen till Fortunymuseet och fick det oväntade svaret: – Det beror på om du vill komma dit snabbt eller om du vill gå den vackraste vägen. En debattartikel i dagen DN tar upp promenerandet som kulturhistorisk handling, från Rousseau och 1700-talet till dagens W G Sebalds Saturnus ringar,  som handlar om att promenera längs med Suffolks kust eller Per Wirthéns  Där jag kommer från (2010) som handlar om att vandra till Årsta. 

Att gå kan vara en medveten handling med estetiska, ideologiska och tom politiska förtecken, menar artikelförfattaren. Vandringen är ett mode bland andra, ungefär som att träna eller gå på en speciell diet. Fast med ett innehåll. För är man på vandring, och dessutom försedd med lämlig App så kan man dessutom lära sig en massa saker från förr under färdens gång. Åtminstone om man bor i Stockholm. Många hus är skyltade och man trycker bara in ett SMS i mobilen och får veta allt om husets historia. I appen Walkwalkwalk berättas om affärer som inte längre finns eller ett bageri med doft från femtiotalet. Sen finns mer aktiva navigationskartor som uppmanar en att följa efter en person i två minuter eller gå upp i högsta huset man ser.

Här i Sundre går jag för att få vara ute och koppla av från mitt skrivande för en stund. Ibland glömmer jag var jag är. Men ofta är jag uppmärksam, ser hararna, örnen och som idag rapphönsen. Havet som skiftar färg och tempo. Nyanserna i det grå och vita landskapet. Vindens sång. I Stockholm blir ofta människorna påtagliga, jag hör (och skriver ibland upp) allt som sägs längs Väster Långgatan eller på 76:ans buss mellan Skeppsbron och Värtahamnen. En promenad i vardagen, på landet och i staden. Vitsen är att slippa mobilen och alla hjälpmedel. Att bara då och då få vara för sig själv eller med någon. Uppmärksam på allt som finns alldeles nära.

Om Gösta Sörman. Och om Sven

Gösta och Sven Sörman levde med sin mamma Emma på en gård här i Sundre. Fadern dog när de var 12 resp 6 år och för dem var det bara att efter bästa förmåga ta itu med de sysslor fadern hade och hjälpa till (det fanns också två äldre systrar). De blev kvar på gården, gifte sig aldrig. Nu är båda döda, det var begravning för Gösta idag i Sundre kyrka. Han blev 87 år.

I rykande snöoväder fördes kistan ut till den nygrävda graven intill brodern som har en båt ristad på sin grav. Prästen talade om hur det är att växa upp i ett landskap som i Sundre. Med havet framför sig från det att man vaknar på morgonen.  Himlen som oändligheten över sig. Att leva ett helt liv med så mäktiga naturintryck. Det var inget romantiskt liv, de levde enkelt och fick arbeta hårt för att klara sig. Men säkert hjälpte det att bo som de gjorde, med havet intill, vart man såg. Jag talade ofta med Sven om det, att leva med havet intill. Att alltid se det, känna sältan i luften. En slags mäktig kraft i ens närhet.

Det är väldigt tomt efter Sven. Nu finns inte heller hans storbror. Jag gjorde ett reportage i en tidning i samband med En dag i Sverige, när många fotografer dokumenterade händelser den dagen, den 3 juni 2003. Kl 1 var jag tydligen hos Sven och Gösta. De hade just satt 450 löpmeter potatis. De låg inte precis på latsidan…