”En politiker behöver inte följa sin förvaltnings rekommendation, de kan behöva ta andra hänsyn”, sade byggnadsnämndens tidigare ordförande.
I fallet med köpmangården vid
Södertorg (Kv Atterdag 6) går också nya ordföranden på den linjen och väljer
att köra över både sin kommunantikvarie, sin världsarvssamordnare och övriga
tjänstemän och bevilja rivningslov för tre fastigheter. Allt för att
tillmötesgå den nyblivna ägaren av kvarteret (liksom en rad andra fastigheter i
Visby). Han anser Södertorg vara slumrande och eftersatt och vill nu ”lyfta kvarteret och göra det attraktivt ”.
Det innebär rivning av tre hus, och nybyggnad med hus som till sin höjd
motsvarar ”omkringliggande fastigheter eller högre”.
Nu ska här bli showrooms,
affärer, bostäder och restauranger och för att nå sin vision ”är det ekonomiskt
nödvändigt att riva”.
Det tycker politikerna är
bra, ” utan aktiva företagare som driver handel och restauranger är inte
Hansestaden Visby levande”, säger byggnadsnämndens ordförande. Länsstyrelsen
har ingripit och stoppat rivningen efter överprövning.
Jag är tveksam till att de
nya uppköparna av kvarter och fastigheter gör Visby levande. Man investerar i
köp för att göra vinst, innehållet i kvarteren blir det som för ägaren ger mest
avkastning. Just nu gäller förtätning, för att fylla det nya med hotellboenden
och krogar sommartid. Självfallet är Södertorg attraktivt för dessa nya
investerare, det är ju dit kryssningsresenärerna i tusentals slussas på sitt
korta stopp i världsarvet.
Men är det så världsarvet ska
hanteras? Nej, säger experterna och UNESCO.
Visby blev ett världsarv i
hård konkurrens med andra hansestäder genom sin välbevarade ringmur, två hundra
medeltida hus, den största trähusbebyggelsen från 1700-talet och välbevarat
gatunät. Butikerna längs Adelsgatan, Stora Torget och Sankt Hansgatan är särskilt
omnämnda. Dåvarande kommunalnämndens ordförande Hans Klintbom och
landshövdingen gjorde gemensamt ansökan om att bli världsarv och förband sig
därmed att bevara stadens värden. Staten gick i samband med utnämningen in med
154 miljoner för att hjälpa enskilda fastighetsägare att återgå till
traditionella ytskikt och andra bevarandeåtgärder, hur mycket staten därefter
beviljat fastighetsägarna för fördyrande åtgärder för bevarande vet jag inte.
Visby är inte vilken svensk småstad som helst som aktiva storföretagare kan ges spelrum att spekulera i. Det är ett av få världsarv, den äldsta hansestaden av alla, som kommun och stat lovat ska bevaras för ”evärdeliga tider”. Absolut en stad där verksamheter bedrivs och människor ges möjlighet att leva och bo året runt. Men på stadens och bebyggelsens premisser, på gotlänningarnas, som faktiskt är de som en gång byggde och genom tusen år förvaltat staden. Det är vi öbor som fått utmärkelsen världsarv och det är vi, bara vi som nu har ansvaret, också när ekonomiska krafter och spekulerare vill annat och trycker på