Biennalen är inte bara Arsenale där curatorns budskap ”Foreigners Everywhere” presenteras eller Giardini med sina landspaviljonger, Venedig är till bredden fylld av utställningar i palats, verkstäder, gallerier och museer.
Vi hann denna gång se åtskilligt.
Peggy Guggenheim Museum har en intressant retrospektiv över Jean Cocteaus konst, film och poesi. En liknande utställning var för några år sedan på Centre Beaubourg i Paris. Mycket fokus på dadaismen och surrealismen, tiden kring och efter första världskriget. Intressant och skrämmande att se likheterna med den dagsaktuella politikens skrämselpropaganda och krigsupptrappning.
På Palazzo Grassi visades den etiopisk-amerikanska konstnären Julie Mehretu i stort format och med intressant film om hennes verks tillblivelse. Hon minner litet om Wosene som vi visade för några år sedan på Körsbärsgården. Han kommer också från Etiopien och bor numera utanför San Fransisco. För båda är ursprungsspråket Amharics tecken viktiga i deras konst.
Museo Fortuny är alltid intressant och här rekonstrueras salarna långsamt till den plats det var under Mariano Fortunys tid, dvs 1906-1940.
En heldag ute på ön San Giorgio är ett måste! En av stadens oaser med stora grönområden hörande till Fondazione Cini (forskningscenter för musik, litteratur, konst m m med generösa vistelsestipendier). Nu visades flera intressanta utställningar här, Berlinde De Bruyckere med stora vax-trä/tyg-bly-installationer i kyrkan och klostret, den abstrakte målaren kinesisk-franske CHU The-Chun (1920-2014) och amerikanen Alex Katz som nyss ställde ut på Guggenheim i New York. Här med målningar som inspirerats av modedesignern Claire Mc Cardell.
Längs kajen vid Zattere finns medeltida saltlagerlokaler som nu blivit vackra utställningsrum. Här ryms bland andra Armeniens bidrag till Biennalen, franska Nina Khemchyans ( f.1964) sextio meter långa svartvita verk om de sju dödssynderna och en effektfull multimedia installation av musik, video och skulptur minnande om Armeniens medeltida historia.
Sydafrikanske statsvetaren och konstnären William Kentridge (f. 1955) finns på kajen intill Arsenale i Insitute for Politics of Representation Utställningen ”Self-portrait as a coffee-pot” rymmer en totalinstallation med två parallella filmrum för nio av hans filmer (vill man se alla tar det drygt fyra timmar i anspråk!) och väggar klädda med allt det som finns i konstnärens ateljé av ideer, uppslag, anteckningar, och hyllor fyllda med skulpturala tankar i papper. ” The Studio is an enlarged head, a chamber for thoughts and reflections, where all the drawings, photos and detritus become these thoughts”.
Kentridge bor i Johannesburg i Sydafrika där han tecknar, skulpterar, filmar, gör teater och opera. Hans konst speglar hur människors identiteter skapas genom olika syn på historien, tiden, platsen, hur berättelser skapas av enskilda och grupper av människor likt collage. En pågående process av förändring och osäkerhet snarare än en kontrollerad värld byggd på fakta.
På själva Marcusplatsen, i Procuratie Nuove ryms en intressant retrospektiv över popartisten Robert Indiana(1928-1998) som levde en stor del av sitt liv vid vattnen intill Brooklyn Bridge och i Vinalhaven, Maine. I hamnen på Manhattans sydspets som senare rensades och kom att bli New Yorks finansdistrikt, gjorde han skulpturer av det hann fann av skeppsvirke, rep och spik. Konstnärer omkring var Ellsworth Kelly, James Rosenquist, Cy Twombly och Agnes Martin som hade enkla boningar i rivningskvarteren.. Alla levde ytterst enkelt, konstmaterialet fanns runt omkring.
Här i utställningen The Sweet Mystery kan vi följa hans konstnärskap och bland annat se de ikoniska skulpturerna LOVE, LEAVES och hans stora EAT-DIE-HUG-ERR och PEACE- målningar.
körsbärsgårdens blogg 