Traditioner

Långfredag när jag var barn, var årets värsta. Man fick inte leka med andra barn, allting var stängt, affärer, kiosken, bion. Mammorna lagade ingen mat, spisen fick inte användas.

Vi gick inte i kyrkan, min pappa var ateist, mamma troende. Men vi levde som traditionen bjöd i övrigt, trots pappas protester.

Jag minns att jag som sjuåring smög mig ut och tog cykeln och körde på leriga snögloppsvägar letande tussilago. Som jag sen inte vågade visa hemma.

När våra barn växte upp i Visby var det Påskparad längs Adelsgatan på Skärtorsdan och alla barn fick ett påskägg om man var utklädd. Och jag lagade mat som vanligt på långfredan. Ibland var vi i kyrkan där allt var mörkt och sorgligt, kören sjöng a capella utan orgel eller instrument och det elektiska ljuset var avstängt. Och där prästen inbjöd sin församling till påskdagen och uppståndelsen när allt utlovades i ljus och glädje.

Nu har vi firat påsk med barn och barnbarn. Påskparaden i Visby är större än någonsin, varje år slås rekord i utklädda påskkärringar, påskkycklingar och påskharar, påskäggen är reducerade till godispåsar och det ofantliga tåget utökat till evenemang på Östercentrum och upptåg på scenen i Almedalen med sång och musik. Själva paraden leds av en medeltida riddare.

I Sundre har vi varit 14 i hushållet, ätit ägg och sill tills vi storknat, stekt ägg på mackorna när vi gjort picknick i ängena, besökt den lokala restaurangen som hade påsktallrik på menyn. Och letat påskägg i Skulpturparken förstås. Fem sköna härliga lovdagar när vi alla är tillsammans. Med mer kommersialiserade traditioner (det verkar oundvikligt) men där allt det där som vi gjort i generationer finns kvar som en grund.